Trötthet i alla dess former

Jag har varit fruktansvärt trött sedan förra veckan. Märker att jag fortfarande dras till liggande positioner. Jag mediterar, men somnar mest hela tiden. Läser. Slumrar till.
Hasar mig fram i tillvaron. Saknar inspiration. Saknar ork.
Förkylningen gjorde gott på så vis att den var utrensande. Märker nu extra tydligt vad jag bör se upp med. Drack kaffe i fredags, och även om jag inte blev dålig märkte jag ändå hur starkt effekt koffeinet hade. Det ”susade” i kroppen hela kvällen efteråt.
Åt ett naanbröd till den indiska maten lördags. Hade längtat efter det så länge och det brukar fungera. Inte denna gången. Det var nog delvis detta som hjälpte till att framkalla tröttheten. Jämsides med ladies holiday (två dagar för tidigt denna gång). Och med största sannolikhet för att det börjar bli vår.
Det får helt enkelt bli ännu en vilovecka. Eller så länge som behövs. Att tvinga kroppen till fysisk aktivitet gör i vilket fall mer skada än nytta.
Är du också vårtrött?

Annonser

Du är mer än du anar

img_2138

Jag läser den här boken nu. En otroligt tänkvärd och vacker bok som talar direkt till mig, i detta nu. Jag hade bara läst en bok av Tommy Hellsten tidigare, Flodhästen i vardagsrummet. Läste den när jag utbildade mig till undersköterska. Minns att jag tyckte om den.
Nu är det fjärde boken jag läser (snart tre på en vecka). Du är mer än du anar är dock den jag känner mest för. De andra upprepade sådant jag redan hört.
Jag tänker på när han skriver att en del inte vilar på riktigt förrän de går i pension/förtidspension. Det är sant. Åtminstone när jag ser på saken ur min egen vinkel. Idag jobbar jag förvisso med det, men det skulle lika gärna ha varit på annat vis. Och vem vet om det vänder igen?!
Han skriver så vackert om åldrande och om det som är viktigt i livet. Det vi inte kan köpa för pengar. Vikten av att göra meningsfulla saker och att ha roligt. Sökandet efter vår själ och att bli vän med denna.
Jag är glad att jag köpte denna bok, för även om jag egentligen skulle sluta läsa en massa böcker nu så ser jag inte detta som en ännu en självhjälpsbok. Det är en bok för själen. En bok att bli glad av.

Vila sig frisk

img_2102

Snön börjar lägga sig. Alla barnen är glada. W börjar prata om att det är dags att ta fram pulkan. Jag förstår glädjen. Det är fint och ljust ute, men det är inte min årstid. Inte alls. Jag fryser. Är kall ända in i benmärgen. Det får mig att längta efter solsemester.
Alla andra årstider tilltalar mig så mycket mer. Våren, när allt börjar spira och gro. Sommaren, enda årstiden jag kan gå lättklädd utan att frysa halvt ihjäl. Solens strålar som värmer och lättar upp sinnet. Hösten, med alla vackra färger och dofter. Det är nog min favoritårstid, även om jag börjar frysa rejält då.
Hade det varit möjligt skulle jag gått i ide nu och kommit fram först i april.

Det krävs inte många dagars avgiftning innan små symtom kommer smygande. Oangenäma känslor, värk i leder och knän, lite halsont och mer trötthet. Allt som legat instängt och förträngt (eller rättare sagt dövat) i systemet vill släppas fritt.
Det är lätt att förstå vad alla gifter gör. De dövar känslor och tar bort smärta. Med detta försvinner också smak- och luktsinne och förmågan att tänka klart.
Jag vet varför jag brukar falla dit igen, för nånstans på vägen blir den här processen oroligt jobbig och krävande. Det tar tid och det kräver tid. Egentid. Inte att man måste kasta sig ut i heltidsprojekt samtidigt som läkning pågår. Då är man strax tillbaka på ruta noll igen.
Den senaste veckan har jag tillåtit mig själv att vila mycket. Jag har varit så dålig på det förut. Inte ens när jag mådde som värst för några år sedan gjorde jag det. Om jag blev sängliggande var det för att jag inte kom upp. Jag vilade för att jag inte hade något val.
I vanlig fall blir jag stående. Jag går omkring och pillar med saker eller gör inget alls. Men jag lägger mig inte ner och vilar. Jag låter inte kroppen slappna av.
När jag nu ändå gjort det känner jag hur välbehövligt det är. Hur läkande det är för min kropp. Piggare blir jag dock inte. Snarare tröttare och tröttare. Jag gissar att det är som det ska vara. Det finns så mycket trötthet i mitt system och kroppen jublar av att äntligen få ro. Jag är glad att jag unnar mig detta. Måste påminna mig om att göra detta varje dag framöver. Mycket avkopplande yoga, spikmatta, reiki och ligga ner i soffan med en god bok. Jag ska också jobba mycket med mina tankar. Ta reda på vart jag faller när det kommer till detta. Det är väl bland annat det jag menar med att leva som jag lär. Mindfulness och ACT (Acceptance and Commitment Therapy) är ju något jag gärna anammar i teorin, men väldigt sällan i praktiken.

Lata dagar

Jag har inte varit utanför dörren på hela helgen. Det har regnat och snöat konstant i två dygn, och storm på det. Nej, då har det varit bättre att stanna inomhus och bara njuta av ledighet och avkoppling.
Jag har dammat av min gamla spikmatta och gett mig själv reiki medan jag legat på den.
Så välgörande!

img_2097Välkommen ut ur garderoben!

Jag har läst mycket och gjort yinyoga. Det måste varit bra länge sedan för hjälp vad stel jag blivit. Sleeping swan var nästan outhärdlig. Samtidigt är det ett sådant där skönt lidande, som bara yinyoga kan bjuda på.
Det har kanske ändå inte varit speciellt lugnt och harmoniskt här hemma. Med en kille som varit ledig en hel vecka, ingår en hel del väggklättrande och tapetrivande. Det är inte konstigt om det längtas lite efter den vanliga vardagen igen.

Om att kämpa

Jag har sjukskrivit mig denna veckan. Behöver vila och försöka finna någon mening med allt igen. Har gjort klar min del av gruppuppgiften, men räknar med att jag kanske får komplettera. Blev dock glatt överraskad över hur trevliga och hjälpsamma alla var som jag pratade med för att få mina svar. Undrar om det är så i min egen kommun också. Det lär jag aldrig få reda på…

Igår kväll läste jag ett inlägg en gammal vän skrivit på Insta. Det var ungefär något om att man ska välja sina vänner med omsorg. Att man ska omge sig med vänner som inte ger upp så fort det blir svårt eller gör ont. Vänner som kämpar för det de vill och som trots misslyckanden reser sig igen hundra gånger om. Budskapet var att du blir som du umgås.
Det här var inte riktat mot någon speciell person utan ett allmänt peppande budskap. (Vi två umgås inte längre heller.) Ändå lyckades jag att ta åt mig. Ord som var skrivna i all välmening och med ett budskap som jag också ställer upp på egentligen. Men så blev jag ledsen trots det. Har jag alltså blivit en sån där vän som man ska undvika då? För jag är ju en sådan typ som inte kämpar speciellt mycket alls. Jag ger upp ganska lättvindigt. Inte för att jag inte vill, utan för att jag inte orkar. Ett uselt föredöme alltså.
Jag vet inte varför jag berättar det här egentligen, men kanske för att visa hur känslig jag kan bli när ömma tår blir trampade på.
Det kan förresten också gälla när en del talar på liknande vis om träning. Att det ska kämpas och att man inte ska ge upp så lätt. Träning är bra, kom igen, ut och rör på dig nu! Sluta umgås med soffpotatisar! Jo, jag skulle också önska att jag kunde ta mig ut i löpspåret eller styrketräna så jag slipper sitta som en hösäck vid bordet. Men när jag nästan blir sängliggande av hård fysisk träning och knäna kraschar så lockar det inte så mycket. Tyvärr saknar jag även entusiasmen vad gäller styrketräning. Det är fruktansvärt trist! Men att springa, lätt och ledigt – ja det vore ju en dröm.
Jag är inte lat, jag orkar bara inte att hålla samma tempo som de flesta andra. Jag är ingen dålig vän heller. Jag har andra kvaliteter. Kämpar gör jag ju faktiskt med för den delen. På mitt eget lilla vis. Nu kämpar jag till exempel för att våga mig in på den stigen jag ska gå. Jag kämpar för att inte fixera mig vid att det jag ska göra måste vara ett ”yrke” godkänt av samhälle och Arbetsförmedling. Det kan vara något helt annat också. Och där måste jag börja nu, innan jag kan ta några andra steg (som bara leder fel igen).
Jag har inte gett upp, jag har bara inte hittat rätt ännu.

img_2031Det var en underbar höstdag idag.

Vila i trenne dagar

Jag kunde naturligtvis inte låta bli artikeln igår. Längtan efter att få en helt ledig fredag (och helg) var för stor.
Blev sittande i flera timmar. Fastnade med ingressen och en del av första stycket i evigheter. Jag såg nästan i kors till slut. Fick till det någorlunda och tänkte att det här får banne mig duga! och skickade in det till min lärare.
När jag äntligen kom i säng hade jag knappt somnat innan jag vaknade igen och började älta hur jag skulle kunnat skriva. Eller vaken var jag inte egentligen. Jag låg i någon slags dvala och artikeln och en massa text rullade framför ögonen. Jag vred och vände på mig och försökte somna om igen, och så låg jag sedan hela natten och växlade mellan artikeln och diverse bildnyheter. Vaknade med en fruktansvärd huvudvärk vid 05:30 när klockan ringde. Kämpade mig ur sängen och in i duschen. Både den och den efterföljande yogan gjorde gott, men jag har varit väck i skallen hela dagen.

Vi hade föreläsning om sociala medier i förmiddags. På eftermiddagen skulle vi arbeta med främst Twitter och Inoreader och jag hörde knappt ens vad läraren sa när han gav oss små uppgifter att göra. Blev sittande stirrandes rakt ut. Som tur var kollade han inte exakt vad vi sysslade med. Helt ärligt så har jag aldrig någonsin tidigare blivit så trött av studierna på en utbildning. Allt det här mentala arbetet. Att behöva tänka så mycket. Prestera så mycket text. Skriva på helt nya sätt. Skriva med helt andra vinklar. Bara det att ha en vinkel. Tänka på nya sätt. Herregud, jag klarar ju knappt ens av att tänka längre. Det känns som att något brunnit upp där uppe i knoppen.
Tre lediga dagar (hoppas jag, om jag inte blir underkänd på uppgiften en gång till) sedan är det en full vecka igen. Jag vågar inte ens titta på schemat en gång till för det är heavy stuff som börjar dyka upp nu. Personresearch, grävande och spårning av folk m.m.

skriet

Jag har inte gett upp än, men blir jag inte av med den här tröttheten kommer jag inte att få mycket gjort framöver. Jag börjar till och med längta efter tentor och att skriva papers. Det trodde jag inte att jag någonsin skulle säga, men då får man åtminstone paus mellan varven. Intensiva dagar före tenta, sedan vila. Här är det tuta & kör hela tiden. Med bara enstaka dagars vila, om man har tur.
Jag börjar lite i smyg att tänka ut en plan B. För vad jag ska göra om allt faller ihop som ett korthus här. (”Allt” ska väl då föreställa mig.)

– Ska jag gå tillbaka till bibliotekarieutbildningen? (Böna och be, för jag tog ju inget studieuppehåll när jag hoppade av.)
-Ska jag hamna i jobbsökarsituationen igen? (Nej, det är inget alternativ som jag ser det.)
– Hoppa från en bro? (Nej, jag tycker att broar är otäcka så det vill jag inte heller.)
– Sälja mina egentillverkade armband och änglar? (Så jag har råd att köpa ett paket nudlar i veckan?)
– Bli exotisk dansare? (Nä, det blir för kallt.)

Jag får nog fundera en vända till och se om kreativiteten kan skapa något intressantare än så. ;-)

Bilden har jag googlat fram.