Den här dagen kan vi väl bara hoppa över tack!

Det var skottlossning i Biskopsgården i natt igen. I samma hus som jag är uppväxt i. Någon sköt 6-7 skott genom fönsterrutan till en person som troligen skulle vittna i en rättegång (gängrelaterad naturligtvis). Det är tredje skottlossningen på ett år på den gården nu. Och där bor min mamma kvar.
Nu får det fan vara nog! För en tid sedan slängde någon in en granat genom fönstret (längre upp i Biskopsgården) hos en familj, vilket dödade en liten pojke. Ett oskyldigt barn som inte ens bodde här i landet. Han var bara här och hälsade på.
Hur kan man vara så kall? Att bara göra ”det man ska” och strunta i konsekvenserna. Kan man leva med det på sitt samvete, att man dödat ett barn? Kan man leva med att ha dödad någon över huvudtaget? Hur kan man bli så empatistörd?!
Jag blir så ledsen över detta meningslösa våld.

När jag lämnat W på skolan förut såg jag en tjej som stod helt ensam bakom väggen till ingången till sitt klassrum. Resten av klassen var samlad i en stor klunga. Kanske var det självvalt. Kanske ville hon bara vara ifred. Men mina egna tankar förde mig någon annanstans, till min egen tid på den där skolan för många år sedan. Jag hade ju kompisar förstås, men jag kände mig alltid ensam. Jag var inte riktigt med någonstans. I ett sammanhang. Den där tjejen påminde mig om det. Jag hoppas att hon inte är så ensam som hon såg ut.

Kanske är det bara denna av gluten ”bakfulla” kroppen som känner sådan sorg inför allt idag. Allt hade förstås varit tragiskt ändå, men idag känns det extra tungt.
Jag är en pizza igår. Det brukar gå bra när jag mår bra, och det gör jag ju inte nu.
Idag är jag jättetrött, har ont i halsen, ont i magen, ont i lederna och (mer) hjärndimma (än vanligt).
Jag vet aldrig hur jag kommer att reagera. Det är som med kaffe. Ena gången får jag en skön kick av koffeinet, nästa får jag ångest och mår skitdåligt. Nu har jag tack & lov inte druckit kaffe på över två veckor. Det måste jag påminna mig om att inte få för mig att göra i helgen heller, när vi ska fika på stan.

Jag skulle vilja dra täcket över huvudet idag, men ska gå emot min vilja och ta mig ut och shoppa lite. W behöver kläder som passar årstiden och det gör jag med. Jag saknar alltid varma sköna koftor så här års. Brrr!

Annonser

Kontraster och det vackra i allt

img_2042
Kontraster

Jag går samma promenadväg varje dag. Brukar försöka ta nya vägar emellanåt, men jag trivs bland alla vackra träd, lukten av multnande löv och lugnet på vägen så tidigt på morgonen. Just där och just då blir jag alert och mitt medvetande förhöjt.
Jag går förbi hyreshus som sett sina bästa dagar. Balkongerna är fallfärdiga och färgen på husen är inte vit längre. Det är något vackert med dem ändå. Och så är det med allt. Jag är faktiskt ganska bra på att se något vackert hos allt/alla. Det som en ytlig människa skulle se som fult, tjockt eller fel där ser jag en glimt i ögat, en energi som griper tag i mig, ett sätt att röra sig på, ett leende. Ja, det finns något överallt.

En bit längre bort ligger det röda huset med vita knutar. Idag vet jag inte vad huset används till. När jag var liten var det en slags fritidsgård och på baksidan låg det en massa brädor och annat så man kunde bygga egna hus och trädkojor m.m. Det fanns även ett annat hus där de hade getter och kaniner.
På kullen ovanför tronar höghusen i Biskopsgården upp sig. Där är jag uppväxt. Inte i de där höghusen dock utan ca en spårvagnshållplats åt vänster.
Höghusen där uppe, det röda trähuset och träden & de goda höstlukterna där nere. Kontraster, men jag ser något vackert i det med. Jag skulle inte kunna tänka mig att bo där uppe igen, men varje gång jag är där slås jag ändå av det vackra i det (ibland) slitna och ruffiga. Det finns mycket träd och det är något med miljön som inte bara är nostalgi. Jag har svårt att förklara vad det är. Det bara är.

Men trots att jag är ganska glad över att jag ser allt det här vackra i andra, är det lite tragiskt att jag så sällan kan se det i mig själv. Att det där osäkra får lov att ta så mycket plats hela tiden. Jag vill inte att det ska vara så längre. Jag vill plocka ut allt det där instängda som gör ont i kroppen. Dra ut mitt sårade lilla jag och omfamna det. Med alla brister och fel. Med allt det som är bra.
Jag har i veckan skrivit ner alla de symtom/hinder i vardagen jag har och även skrivit en anamnes/historik över allt jag upplevt sedan jag gick in i väggen första gången för 15-16 år sedan. Läkaren kommer väl att tro att jag inte är klok, men jag måste samla allt på det viset för annars får jag inte sagt hälften och får inte heller fram det väsentliga. Det blir bara svammel och så kommer jag hem, arg på mig själv för att jag glömde det viktigaste. Jag tror att det är bra med en översikt också för nu ska det här få utredas på riktigt. Är bara så rädd att de p g a all ångestproblematik ska försöka skjutsa in mig i psykiatrin igen och pracka på mig antidepressiv medicin. Aldrig mer! Det ökade på mina bekymmer ännu mer. Idag mår jag i grunden bra. Har inte rört mediciner på snart tio år. Jag behöver bara hjälp att få göra saker i min egen takt.

Och nu sitter jag här och hurrar lite för mig själv. Jag klarade webbtestet i offentlighetsprincipen, meddelarfrihet och källskydd på första försöket. Skulle naturligtvis hållit mig ifrån allt sådant men kunde inte låta bli, så nu trillade åtminstone den stenen ur väskan. Det är några uppgifter kvar, men det får vänta tills jag känner att jag klarar av det utan att få ett stresspåslag.
Nu ska jag vila en stund. Det där alerta jag kände under promenaden i morse är utbytt mot trötthet.

Think outside the box. No, forget the box!

Jag läste lite i tidningen Skriva i morse vid frukost. Där var ett reportage om författaren Per Johansson som i ett avsnitt sa:

Det är lustigt. Jag har haft så mycket ångest och skit och nu är jag ganska fri från det men så fort jag kommer in till stan kommer det tillbaka.
Människor bor så tätt i städerna, de samlar på sig så mycket stress och frustration.

Det var så mitt i prick. För även jag som bor i en storstad känner av detta. Åker jag in till centrala stan blir det ännu värre. Där får jag ingen ro alls. Alla rusar och armbågar sig fram, pratandes i mobilen.
Jag blir allt mer främmande för storstaden. Jag såg en dokumentär om folk med olika typer av psykisk sjukdom häromdagen och en av dem som slussats ut till hemmet igen bodde i ett torp i skogen, precis som författaren här ovan. Det är primitivt som tusan, men att vara så nära naturen och höra skogsljud istället för borrmaskiner och ambulanser. Ja, det vore ju guld värt! Nu skulle jag förvisso inte klara av att leva utan dusch, toalett och värme i huset men längtan bort från folktätheten och asfalten växer sig ändå större.

img_2037Jag njuter av mina morgonpromenader
i den friska höstluften.

Jag inspireras av så många olika typer av människor nu, men det är alltid någon som vågat ta steget fullt ut och leva sin dröm. Och jag tänker att då spelar det igen roll om man är fattig som en kyrkråtta. För vad är pengar egentligen värda om man mår skit för att tjäna ihop dem? Man kan inte köpa sig lycka, även om många fortfarande tror det. Visst, man kan lättare starta upp ett företag eller gå på intressanta kurser om det finns några tusenlappar på kontot. Men jag tror ändå att man måste tänka annorlunda för att inte fastna i att man måste göra på ett visst sätt för att komma någon vart.
Det är väl ungefär där jag är just nu. Och det kommer att ta tid, för jag räknar inte med att jag halkar in på det berömda bananskalet. Fast det kanske är det jag behöver lära mig att göra – tro på underverken.

Att förenkla det lite för sig själv

Att skriva ett personporträtt på endast 4000 tecken är banne mig inte lätt. Trots att jag upplever att jag saknar en del viktiga detaljer är jag redan uppe i 5000 tecken. Det där med kill your darlings brukar jag annars sällan ha svårt med. Då brukar det ju handla om längre texter. Men att framhäva en annan människa och behöva utesluta sådant som är viktigt, det suger faktiskt.
Jag har bestämt mig för att bli sen med inlämningen denna gång. Detta trots att jag vet att jag hinner att bli klar till deadline imorgon. Jag orkar helt enkelt inte bli bedömd. Och det enda som händer är just det att ingen kan ”kritisera” mitt arbete på seminariet nästa vecka. Istället får jag bara en bedömning av läraren så småningom. Det kan jag leva med. ;-)

Jag bokade en läkartid idag. Tre veckors väntetid. Är ändå glad att jag tar tag i saken. Det är dags att gå till botten med detta en gång för alla.
Jag satt och tänkte på saken förut. Under fyra års tid har jag sagt upp mig från två arbetsplatser och hoppat av två (snart tre) utbildningar. Hur jag än försöker få det till att jag inte passade in eller trivdes så har ju allt handlat om stress och för högt tempo. Jobben var förvisso olämpliga ställen att vara på för vem som helst, men utbildningarna har ju inte varit helt ointressanta egentligen.
I vilket fall, nu har jag inte längre råd att hoppa än hit och än dit. Nu får inte ren desperation få mig att hoppa på fel tåg. Jag aktar mig noga för att söka jobb som jag vet inte passar mig. Vågar inte heller hoppa av utbildningen förrän jag känner mig helt säker på att jag gör rätt. Är ganska tacksam över att jag är student på det viset för nu kan jag stanna hemma utan att det blir några större konsekvenser, mer än extraarbete för mig. På en arbetsplats hade det blivit krångligare.

Igår unnade jag mig en hel dag, i stort sett utan arbete. Jag promenerade, yogade och fikade med en kär vän. Var så skönt att få prata om saker som inte enbart rör skolarbete.
Har gjort en liknande variant idag. Dock med en del porträttskrivande. Hade tänkt försöka få tag på de där eleverna igen, men telefonen är otäck idag. Riktigt otäck! Jag tänker att det inte är någon brådska. Har två veckor på mig att göra det.
Imorgon kanske jag blir tvungen att ringa ett ännu hemskare samtal och ifrågasätta siffror i ekonomin (huvva!) hos en grannkommun, jämfört med rikets siffror. Men i så fall gör jag det för att jag måste. För att inte svika gruppen. Det värsta är att det inte finns något att ifrågasätta. Inget i siffrorna sticker ens ut. Vad frågar man om då menar jag? Och säkert svarar en sur människa och undrar varför jag slösar bort hens tid på frågor som inte kan besvaras.
Livet är fyllt av lustfyllda uppgifter, sanna mina ord.

När kroppen skriker efter vila

Det pendlar väldigt mycket upp och ner nu. Jag försöker att göra en sak i taget, men det kommer hela tiden nya saker. Idag dök det upp en till uppgift vi ska göra med snar deadline. En webbtenta. Format mindre förvisso, men hur många uppgiften kan man klämma in på så få veckor undrar jag?
Intervjun igår var otroligt intressant och inspirerande. Personen jag intervjuade var dock så intensiv att jag var helt slutkörd efteråt. Faktiskt fortfarande idag. Hade räknat med att intervjun det skulle ta max en timma. Det tog över tre timmar.

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag upplever det som att jag aldrig hinner i kapp. Det är hela tiden något som måste göras. Lämna på skolan, göra intervjuer, grupparbeten, seminarium (och någon som ska kritisera ens arbete), ringa samtal (underbart när man har telefonfobi), föreläsningar, städning (som det blir sådär med nu förstås), disk, hämtning på skolan, föräldraskap (i svår ålder) överlag, bråk, någon som ropar och vill något hela tiden, störd sömn var och varannan natt och oron över vad jag ska ta mig till på det. Jag glömmer saker och ord, speciellt när jag blir arg och upprörd. Då tappar jag ibland nästan talet helt. Det låser sig liksom och gör mig ännu argare.
Jag tror att det varit så här ända sedan jag gick in i väggen sist. Svårt att säga exakt när, men det är ett antal år sedan och det trissades upp när jag blev mamma. Efter det blir minsta lilla för mycket.
Har funderat på om jag ska vända mig till vårdcentralen och bli remitterad till psykolog. Men vad ska de göra? Jag är ju för sjutton själv grundutbildad inom psykologi och därtill hobbypsykolog (skratt). Ska jag där få lära mig mindfulness eller gå på yoga? (Numera håller tydligen psykologerna i detta.) Göra avslappningsövningar? Ja, hade jag varit helt grön på området så hade det förstås varit intressant. Nu har jag ju trots allt redskapen.
Jag har tyvärr inte så stort förtroende för vården heller.
Mest av allt tror jag att jag hade behövt avlastas från alla måsten. Slippa prestera så förbannat mycket! Jag skulle behöva mycket mer egentid. Släppa taget om allt som är oviktigt. Vara ledig. På riktigt! En längre tid.

Idag värker ryggen så jag blir tokig. För varje dag blir jag allt mer spänd. Det är värst en bit ovanför midjan. Jag försöker avlasta området så mycket det går, men det är svårt. Det går inte riktigt att njuta av min kriya på morgonen. Kanske borde jag byta.
Byta och förändra. Inte bara kriyan.

 

Växtvärk from H…

Jag kan inte minnas att jag hade växtvärk över huvud taget när jag var liten. N säger likadant. W däremot har fått extrem sådan. När perioderna kommer, och de är ganska långa, så vaknar han på natten 2-3 gånger i veckan och har jätteont (aldrig på helgen dock, av någon anledning). Det hjälper inte att massera eller ge reiki. Försökte med magnesiumspray ett tag. Det funkade inte heller. Alvedon är det enda som hjälper. Tycker inte om att ge det så ofta, men vad göra?!
Så mycket smärta han får utstå skulle man kunna tror att han är huvudet längre än sina klasskompisar. Det är han inte. Han har alltid varit lång för sin ålder, men nu tillhör han inte de längsta längre.
Önskar bara att detta ska gå över snart. Mest för hans skull. Så klart! Men när sömnen blir konstant avbruten blir man till slut knäpp i huvudet. Ingenting fungerar som det ska.
I natt sov jag dåligt från början (ältade den där Kommunuppgiften). Vid 3 började W röja runt p g a smärta. Somnade igen någon gång efter 4. Det var förstås omöjligt att ta sig upp när klockan skulle ringa vid 05:30. Jag ställde fram den en timma. Var lika trött då.
Missade (eller rättare sagt gjorde valet att göra det) två föreläsningar med med mina favoritlärare, men det kan inte hjälpas. Jag hade inte klarat av att sitta still i en föreläsningssal i tre timmar. Däremot får jag lov att masa mig till skolan i eftermiddag eftersom vi har en föreläsning som rör kommande uppgift.

Jag ber inte om mycket, men det skulle vara fint om jag kunde få sova i natt.
Det skulle inte heller vara så dumt om den här onda cirkeln kunde brytas snart.

Stillhet is the shit

Jag är inte ensam. Ser hur slitna de flesta andra på utbildningen ser ut. Hur de faktiskt muntligen uttrycker att det ÄR för mycket nu! Det är alltså inte bara jag. Däremot är det troligen bara jag som är nära väggen.
(Alla uppgifter vi ska göra nu… Jag la ut fyra av dem på min andra blogg. Kan kanske vara av intresse för någon att få ord på sådant vi gör på utbildningen.)

Idag kom jag hem från skolan, med det där hemska trycket över bröstet. Om inte varningstecknen sedan tidigare vore nog så är detta definitivt ett jag bör se upp med.
Och faktiskt har jag bestämt mig nu. Jag tänker inte satsa helhjärtat mer, för mitt hjärta vill inte ens detta. Nu gör jag bara det jag pallar med. Inget mer. Känner jag att jag inte fixar en uppgift så struntar jag i den. Jag kan inte tillåta mig att knäckas helt. Det finns en fortsättning efter detta. Då kan jag ha blivit liggande hemma i sängen utan att orka ta mig upp.
Ska jag vara ärlig vet jag inte ens om jag klarar att att ta mig igenom hela denna terminen. Jag ska försöka, men kommer något bättre – och sundare – i min väg så tvekar jag inte att hoppa på det tåget.

I morse innan jag skulle till skolan hann jag med en extra meditation. I hela 20 min. Det gjorde så gott att jag nu ska försöka ta mig tid att göra det varje gång jag börjar vid 10. Meditationen är ju (för mig) oftast det som blir lidande när det är stressigt på morgonen. Det är där jag får kapa när klockan tickar på för snabbt. Helt galet egentligen när jag vet hur mycket jag behöver det.
Mer meditation för mig helt enkelt!