Nedräkning…

Det känns bättre idag. Trappade ner dosen av MSM både i förrgår och igår och idag tog jag inget alls. Huvudvärken är nästan borta och oron inte lika stark. Det verkar ju som att det är detta som påverkat mig, eller så är det något annat, det spelar mindre roll just nu. Det viktiga är att det går åt rätt håll.
Jag är fortfarande trött, men det väl inte konstigt när jag bara sovit ca fem timmar per natt. Jag envisas ju med att gå upp vid fem och kommer alltid i säng för sent.
Kanske att jag unnar mig lite mer vila under kommande dagar för nu blir det sol och bad för den här familjen. Äntligen!

playadelcura
Playa del Cura 
Foto: Ving

Vi kommer att bo på ett nytt & fräscht hotell, men på världens mest händelselösa ställe så det kommer att bli mycket tid till avkoppling. (Tur att vi valt All Inclusive.)
Så… imorgon eftermiddag har vi bytt ut det gråa mot sol (tänker låtsas som att jag inte såg att det ska vara mulet imorgon, men 26 grader är ändå bättre än de 12 vi har här hemma), pool och fruktiga paraplydrinkar.

Det blir paus här, men jag kommer att uppdatera på Instagram.
Ha en fin vecka!

Namaste ❤

Biverkningar?

Det här varit två ganska tunga veckor nu, med trötthet och konstigt mående.
W började få allergiska symtom för ca tre veckor sedan. Väldigt tidigt med tanke på att han verkat reagera på gräs precis som jag, alltså i mitten av maj. Kort därefter fick även jag symtom. Ont i öronen, svullen hals och trötthet (symtom jag brukar få om jag inte tar min allergimedicin i tid). Tänkte att jag kanske börjat reagera på annat också och att det var lika bra att börja med allergimedicinen (nässpray med kortison och ögondroppar). Ganska snart fick jag ont i ögonen och huvudvärk och kände mig ännu mera trött, fast att jag samtidigt var orolig i kroppen (en vanlig kortinsonreaktion).
Jag fick ju en allergisk reaktion mot en ny kortisonspray jag fick förra året. Kanske att jag börjat reagera på min vanliga också. Jag slutade och gick över till nässköljning morgon och kväll. Började även dricka nässelté och ha nässelpulver i mina smoothies, vilket tydligen ska dämpa pollenallergi.
Symtomen har fortsatt ändå. Huvudvärken kommer och går, det känns som att hjärnan inte får plats. Jag känner mig orolig hela tiden, det gör ont i öronen och jag mår lite illa till och från. Och så tröttheten då.
Känner inte igen mig alls. Jag som varit lugn och harmonisk i flera månader. Nu är det som att någon dragit undan mattan och vips är jag tillbaka i ångest och nervositet igen.
Kan det vara MSM jag reagerar på?
Det gick ju så fint i början med de låga doserna. Mådde toppen. Har det kanske satt igång en rejäl utrensning nu när jag doserar fullt, så att kroppen reagerar på det lössläppta flödet av gifter (vem vet hur mycket gammalt skräp som finns lagrat i den här kroppen med tanke på vad jag stoppat i mig genom åren)?
Till viss del påminner mina symtom om när jag fått en ”koffeinöverdos”. Då kan det ibland kännas som att jag är på väg att få en stroke, inklusive illamåendet och oron.
Kan man reagera likadant på MSM? Eller har jag fått mitt med koffein i? ;-)
Jag har i vilket fall aldrig hört talas om att någon fått sådana här reaktioner. Jag har faktiskt bara hört positivt. Det brukar ju mest vara i början som magen eventuellt reagerar. Vet att det kan pigga upp om man tar det sent, men jag tar min dos tidigt på morgonen och märker inte direkt av att jag blir pigg.
Eller… är det bara själen som börjar bli trött på att vara fast i den begränsande kroppen? ;-) Den kanske gruffar runt där inne och trycker på. Det känns ju nästan som att någon där inne besvärat försöker att trycka sig ut (ur för trånga kläder).
Ja, jag vet inte vad jag ska tro. Det är lite otäckt i vilket fall. Jag försöker att inte fokusera alltför mycket på det, men det är svårt när det är där mest hela tiden. Det har t ex blivit svårt att meditera för jag tappar fokus hela tiden pga oron i kroppen.
Nu när vi åker bort tar jag en paus från MSM. Blir det bättre under den veckan så vet jag att det är boven i dramat. Då kanske jag ska hålla mig till ett par kryddmått istället för en tesked.

Känner du igen dig så får du gärna skriva och berätta. :-)

Påsklov

Ja, det är lite tyst här nu. Jag vet.
Är bara så trött. Dras med en del utrensningssymtom. Vaknar varje morgon med jätteont i halsen och nästan influensakänsla. Blir bättre under dagen, men då kommer tröttheten istället. Jag ser det ändå som något positivt. Vet ju att det kommer att bli bättre inom kort.
En positiv sak jag märker är att min hy börjar bli bättre. Utslagen på kinderna är inte lika röda längre och huden har blivit slätare. Vet inte om det är det kolloidala silvret blandat med MSM som jag sprayar i ansiktet några gånger varje dag, eller om det är arganoljan. Eller kombinationen av båda. Oavsett känns det fint att det äntligen händer något, trots att solperioden inte börjat än (det brukar göra underverk annars).

Har inte så mycket annat att berätta. Jag mediterar så ofta jag kan och försöker att vara i nuet. Sänder all min kärlek ut i världen. Känns som att det behövs extra mycket nu.
Denna vecka är det påsklov. Har alltså en energisk pojk hemma som ska roas på dagarna. Det är ganska mysigt i och för sig. Nu när vädret är fint går han ofta ut själv och spelar fotboll med kompisarna också. Lite skönt är det ju att han börjar bli äldre på det viset och inte måste ha mamma och/eller pappa som sällskap hela tiden.

Och nu har det blivit dags för te och Planet Earth.
Ta hand om varandra! ❤
Namaste

Trötthet i alla dess former

Jag har varit fruktansvärt trött sedan förra veckan. Märker att jag fortfarande dras till liggande positioner. Jag mediterar, men somnar mest hela tiden. Läser. Slumrar till.
Hasar mig fram i tillvaron. Saknar inspiration. Saknar ork.
Förkylningen gjorde gott på så vis att den var utrensande. Märker nu extra tydligt vad jag bör se upp med. Drack kaffe i fredags, och även om jag inte blev dålig märkte jag ändå hur starkt effekt koffeinet hade. Det ”susade” i kroppen hela kvällen efteråt.
Åt ett naanbröd till den indiska maten lördags. Hade längtat efter det så länge och det brukar fungera. Inte denna gången. Det var nog delvis detta som hjälpte till att framkalla tröttheten. Jämsides med ladies holiday (två dagar för tidigt denna gång). Och med största sannolikhet för att det börjar bli vår.
Det får helt enkelt bli ännu en vilovecka. Eller så länge som behövs. Att tvinga kroppen till fysisk aktivitet gör i vilket fall mer skada än nytta.
Är du också vårtrött?

Det blir som det blir

Fem dagar kvar. Jag känner oron i kroppen hela tiden. Samtidigt finns den där inre stillheten. Det är svårt att förklara, men det är en skön känsla på något vis.

Idag ska jag upp till lägenheten igen. Har tappat farten lite märker jag. Det är en del kvar att göra. Mest sortera saker och packa ner i kartonger. Och förstås – ytstädet och fönsterputs (så himla tråkigt!).
Att jag drar mig för det här sista är troligen för att jag känner mig lite stressad över hur vi ska få plats med allt hemma. Det är inte jättemycket saker, men det är fullt i källaren och i lägenheten finns inte heller mycket utrymme till övers. Jag som älskar att kasta saker får panik över att det nu ska fyllas på igen.
Det som ska hem är sådant jag inte har hjärta att kasta, fotografier och andra minnen. Och då ska sägas att i stort sett hela bohaget i övrigt hamnat på tippen. Det är bara en byrå kvar av möblemanget och den ska stå här i hallen. På något vis får vi skapa plats. Det blir väl ett måste att röja i källaren, men det stod inte på agendan nu egentligen. Å andra sidan är det mycket som inte blev som det skulle bli. Men… det blir som det blir och som det ska, till slut.

Och tankarna de mal

Jag börjar bli trött nu. Riktigt jävla trött!
Allt slit med lägenheten och allt jagande efter försäkringsbolag, banker och prenumerationer har tagit hårt på krafterna. Och begravningen på det. Den blir under julveckan.
I början gick jag på energi från chocken och jag hade nog även en hel del extra energi av att ha ätit så bra mat som jag gjorde under den perioden.
Nu har sötsuget kommit tillbaka. Det blir alltid ännu värre när man sätter igång att äta socker/kolhydrater det igen, speciellt så snart inpå. Jag har fått i mig en hel del gluten de senaste dagarna också. Har inte kunnat låta bli pepparkakorna. Och andra bakverk. Har helt enkelt struntat i konsekvenserna.
Och tankarna, de mal och mal. Jag börjar ångra att jag inte lät dem göra en obduktion. Det blev inte bättre av att mammas yngsta bror i förrgår frågade hur det gått med obduktionen. Där stod jag i andra änden av luren och berättade att jag valde bort den.
Kanske tänkt jag inte klart just då. Samtidigt försöker jag tänka att det inte spelar någon roll. Hjärnan eller hjärtat stängde av. Hon somnade in. Jag borde känna mig lugn i detta.
Men frågorna hopar sig. Tänk om jag har fel i mina spekulationer.
Dessutom hittade jag ett brev (som jag kastade) från sjukhuset. En kallelse till mammografi, efter remiss från onkologen. Tänk om bröstcancern var tillbaka. Å andra sidan är det säkert bara ett standardförfarande att kallas dit. Hon kom ju med i en studie direkt efter operationen. Det var någon alternativ metod istället för strålning. Hon fick några tabletter och följdes upp regelbundet. Någon cellgiftsbehandling var aldrig aktuell.

Jag gör min yoga (i stort sett varje dag), men har gett upp hoppet om kriyan och meditationen jag gjorde innan. Nu blir det bara en stunds uppvärmning och kanske fem minuters försök till meditation. Jag glider iväg. Tankarna tar över. Det är nog så det ska vara. Längtar ändå efter att få återgå till det vanliga livet. Att få släppa taget om allt som måste fixas med.

Det blir mycket prat om död här nu. Inte så mycket uppmuntrande läsning, men det är en del av livet och behöver bearbetas det med.
Nu ska jag upp till lägenheten för besiktning. Jag hoppas på att slippa göra något alls, mer än lättare städning av ytorna. Allt måste ju ändå rivas ut och renoveras.

Snart kommer abstinensen

Det är dag två på en helt sockerfri kost, vilket innebär att även bananer, dadlar och bär är uteslutna nu. Jag gissar att jag är lite extra trött på grund av detta.
Idag har jag börjat känna av sötsuget. Det är ganska lugnt än så länge, men jag vet hur starkt det kommer att bli snart. Säkert redan imorgon. Minns när jag gjorde det här senast och hur jag nästan började gråta när jag var och handlade i affären. Jag ville ha ALLT med socker i. ALLT!
Jag äter inte mycket godis nu, men när kroppen knappt får några kolhydrater alls slår det slint. Då märks det hur stort sockerberoendet är. Jag har dessutom varit väldigt bra på att fortsätta underhålla det genom att äta chokladbollar (paleo) nästan varje dag till mellanmål. Även om dadlar inte är vitt socker så är det ändå socker.
Jag skulle behöva hålla den här dieten i (minst) tre månader egentligen. Dock känner jag mig själv och det går inte att fira jul utan att få äta något som liknar marsipan, lussekatter, pepparkakor och choklad. Som tur är har jag samlat på mig ett antal ”nyttiga” recept genom åren och som enbart sötas med dadlar och honung. Står jag ut så länge så får jag faktiskt lov att unna mig detta till jul. Om jag känner för det.

Trots att jag varit trött fick jag ändå ett litet energitillskott efter lunch. Jag tog mig ut och handlade tomtekläder till W (förra årets var urväxta upptäckte jag igår). Fick även köpt hans sista julklappar (pustar ut!). Och här och häpna – jag gjorde fröknäcke när jag kom hem. Inget konstigt tycker du förstås, men det har stått på listan över saker att göra sedan innan sommaren utan att bli gjort. När jag så upptäckte att de säljer fröknäcke i affären jublade mitt lata jag. Dessvärre innehåller de flesta någon ingrediens som är otillåten, som t ex havre, majsmjöl, potatisfiber osv. Mitt eget är godare och nyttigare, och nu står det här på spisen och svalnar och luktar så gott (jag har brödkryddor i – fänkål, anis, kummin).
Det blir ett nyttigare mellanmål än bollarna (som jag är bra sugen på nu). Jag tar en extra klick kokosolja i téet sen så blir det nog bra.
Den här gången skippar jag alla magkurer. Tinkturen på svart valnöt som jag drack sist smakade fruktansvärt illa och trasade sönder magen helt. Det får räcka med saker från skafferiet nu – kokosolja, ingefära, vitlök, oregano och olivolja. Det enda tillskottet jag tar är kaprylsyra. Probiotikan har jag pausat ett tag, men ska börja ta det igen om ca tre veckor.
Nu ska jag banne mig klara det här!

Den här dagen kan vi väl bara hoppa över tack!

Det var skottlossning i Biskopsgården i natt igen. I samma hus som jag är uppväxt i. Någon sköt 6-7 skott genom fönsterrutan till en person som troligen skulle vittna i en rättegång (gängrelaterad naturligtvis). Det är tredje skottlossningen på ett år på den gården nu. Och där bor min mamma kvar.
Nu får det fan vara nog! För en tid sedan slängde någon in en granat genom fönstret (längre upp i Biskopsgården) hos en familj, vilket dödade en liten pojke. Ett oskyldigt barn som inte ens bodde här i landet. Han var bara här och hälsade på.
Hur kan man vara så kall? Att bara göra ”det man ska” och strunta i konsekvenserna. Kan man leva med det på sitt samvete, att man dödat ett barn? Kan man leva med att ha dödad någon över huvudtaget? Hur kan man bli så empatistörd?!
Jag blir så ledsen över detta meningslösa våld.

När jag lämnat W på skolan förut såg jag en tjej som stod helt ensam bakom väggen till ingången till sitt klassrum. Resten av klassen var samlad i en stor klunga. Kanske var det självvalt. Kanske ville hon bara vara ifred. Men mina egna tankar förde mig någon annanstans, till min egen tid på den där skolan för många år sedan. Jag hade ju kompisar förstås, men jag kände mig alltid ensam. Jag var inte riktigt med någonstans. I ett sammanhang. Den där tjejen påminde mig om det. Jag hoppas att hon inte är så ensam som hon såg ut.

Kanske är det bara denna av gluten ”bakfulla” kroppen som känner sådan sorg inför allt idag. Allt hade förstås varit tragiskt ändå, men idag känns det extra tungt.
Jag är en pizza igår. Det brukar gå bra när jag mår bra, och det gör jag ju inte nu.
Idag är jag jättetrött, har ont i halsen, ont i magen, ont i lederna och (mer) hjärndimma (än vanligt).
Jag vet aldrig hur jag kommer att reagera. Det är som med kaffe. Ena gången får jag en skön kick av koffeinet, nästa får jag ångest och mår skitdåligt. Nu har jag tack & lov inte druckit kaffe på över två veckor. Det måste jag påminna mig om att inte få för mig att göra i helgen heller, när vi ska fika på stan.

Jag skulle vilja dra täcket över huvudet idag, men ska gå emot min vilja och ta mig ut och shoppa lite. W behöver kläder som passar årstiden och det gör jag med. Jag saknar alltid varma sköna koftor så här års. Brrr!

Kontraster och det vackra i allt

img_2042
Kontraster

Jag går samma promenadväg varje dag. Brukar försöka ta nya vägar emellanåt, men jag trivs bland alla vackra träd, lukten av multnande löv och lugnet på vägen så tidigt på morgonen. Just där och just då blir jag alert och mitt medvetande förhöjt.
Jag går förbi hyreshus som sett sina bästa dagar. Balkongerna är fallfärdiga och färgen på husen är inte vit längre. Det är något vackert med dem ändå. Och så är det med allt. Jag är faktiskt ganska bra på att se något vackert hos allt/alla. Det som en ytlig människa skulle se som fult, tjockt eller fel där ser jag en glimt i ögat, en energi som griper tag i mig, ett sätt att röra sig på, ett leende. Ja, det finns något överallt.

En bit längre bort ligger det röda huset med vita knutar. Idag vet jag inte vad huset används till. När jag var liten var det en slags fritidsgård och på baksidan låg det en massa brädor och annat så man kunde bygga egna hus och trädkojor m.m. Det fanns även ett annat hus där de hade getter och kaniner.
På kullen ovanför tronar höghusen i Biskopsgården upp sig. Där är jag uppväxt. Inte i de där höghusen dock utan ca en spårvagnshållplats åt vänster.
Höghusen där uppe, det röda trähuset och träden & de goda höstlukterna där nere. Kontraster, men jag ser något vackert i det med. Jag skulle inte kunna tänka mig att bo där uppe igen, men varje gång jag är där slås jag ändå av det vackra i det (ibland) slitna och ruffiga. Det finns mycket träd och det är något med miljön som inte bara är nostalgi. Jag har svårt att förklara vad det är. Det bara är.

Men trots att jag är ganska glad över att jag ser allt det här vackra i andra, är det lite tragiskt att jag så sällan kan se det i mig själv. Att det där osäkra får lov att ta så mycket plats hela tiden. Jag vill inte att det ska vara så längre. Jag vill plocka ut allt det där instängda som gör ont i kroppen. Dra ut mitt sårade lilla jag och omfamna det. Med alla brister och fel. Med allt det som är bra.
Jag har i veckan skrivit ner alla de symtom/hinder i vardagen jag har och även skrivit en anamnes/historik över allt jag upplevt sedan jag gick in i väggen första gången för 15-16 år sedan. Läkaren kommer väl att tro att jag inte är klok, men jag måste samla allt på det viset för annars får jag inte sagt hälften och får inte heller fram det väsentliga. Det blir bara svammel och så kommer jag hem, arg på mig själv för att jag glömde det viktigaste. Jag tror att det är bra med en översikt också för nu ska det här få utredas på riktigt. Är bara så rädd att de p g a all ångestproblematik ska försöka skjutsa in mig i psykiatrin igen och pracka på mig antidepressiv medicin. Aldrig mer! Det ökade på mina bekymmer ännu mer. Idag mår jag i grunden bra. Har inte rört mediciner på snart tio år. Jag behöver bara hjälp att få göra saker i min egen takt.

Och nu sitter jag här och hurrar lite för mig själv. Jag klarade webbtestet i offentlighetsprincipen, meddelarfrihet och källskydd på första försöket. Skulle naturligtvis hållit mig ifrån allt sådant men kunde inte låta bli, så nu trillade åtminstone den stenen ur väskan. Det är några uppgifter kvar, men det får vänta tills jag känner att jag klarar av det utan att få ett stresspåslag.
Nu ska jag vila en stund. Det där alerta jag kände under promenaden i morse är utbytt mot trötthet.

Think outside the box. No, forget the box!

Jag läste lite i tidningen Skriva i morse vid frukost. Där var ett reportage om författaren Per Johansson som i ett avsnitt sa:

Det är lustigt. Jag har haft så mycket ångest och skit och nu är jag ganska fri från det men så fort jag kommer in till stan kommer det tillbaka.
Människor bor så tätt i städerna, de samlar på sig så mycket stress och frustration.

Det var så mitt i prick. För även jag som bor i en storstad känner av detta. Åker jag in till centrala stan blir det ännu värre. Där får jag ingen ro alls. Alla rusar och armbågar sig fram, pratandes i mobilen.
Jag blir allt mer främmande för storstaden. Jag såg en dokumentär om folk med olika typer av psykisk sjukdom häromdagen och en av dem som slussats ut till hemmet igen bodde i ett torp i skogen, precis som författaren här ovan. Det är primitivt som tusan, men att vara så nära naturen och höra skogsljud istället för borrmaskiner och ambulanser. Ja, det vore ju guld värt! Nu skulle jag förvisso inte klara av att leva utan dusch, toalett och värme i huset men längtan bort från folktätheten och asfalten växer sig ändå större.

img_2037Jag njuter av mina morgonpromenader
i den friska höstluften.

Jag inspireras av så många olika typer av människor nu, men det är alltid någon som vågat ta steget fullt ut och leva sin dröm. Och jag tänker att då spelar det igen roll om man är fattig som en kyrkråtta. För vad är pengar egentligen värda om man mår skit för att tjäna ihop dem? Man kan inte köpa sig lycka, även om många fortfarande tror det. Visst, man kan lättare starta upp ett företag eller gå på intressanta kurser om det finns några tusenlappar på kontot. Men jag tror ändå att man måste tänka annorlunda för att inte fastna i att man måste göra på ett visst sätt för att komma någon vart.
Det är väl ungefär där jag är just nu. Och det kommer att ta tid, för jag räknar inte med att jag halkar in på det berömda bananskalet. Fast det kanske är det jag behöver lära mig att göra – tro på underverken.