Gör det du älskar och älska det du gör

Inget sker om man alltid gör saker på samma sätt.
Min metod är att göra sådant jag är rädd för, sådant jag inte kan, att gå dit där ingen någonsin varit.

Marina Abramovic, performancekonstnär

Marina Abramovic har dykt upp lite här och var i mina flöden det senaste. Bland annat i Intuition – vår värdefulla kunskap (klickbar länk). Dokumentären var väldigt intressant, så titta gärna om du har möjlighet.
Det jag fastnade för, vad gäller just Marina, var orden här ovan. Ännu en gång upplevde jag det som att någon talade direkt till mig. Den där obekväma pinnen i sidan. Samtidigt med vetskapen att det är någonstans där jag måste börja. De gamla upptrampade stigarna har gjort sitt. Det är dags att hitta en ny väg. Ännu inte synlig för blotta ögat (men väl i hjärtat). Det kan naturligtvis vara en väg som andra redan gått, eller går just nu. Fast även om min väg är densamma, eller liknande, så är det en unik väg anpassad för just mig och min förmåga.
Jag har hela tiden velat ha det till att min livsuppgift är en utstakad väg. Till viss del kan det naturligtvis vara så, men det behöver inte nödvändigtvis handla om ett specifikt yrke. Så länge jag tror det kan jag söka i en evighet. Det jag ska göra kan jag göra (nästan) oavsett vad jag arbetar med. Det är nog det jag har svårast att ta till mig. Att jag inte alls måste göra en massa saker. Samtidigt vet jag varför jag behöver bli klar med det jag håller på med. Eller ”klar” behöver jag förstås inte ha blivit, men jag behöver ha boat in mig i detta innan jag gör något. Det ska vara en naturlig del av mig.
När vi är i balans (och har lagt egot åt sidan) så kan vi göra (nästan) vad som helst och ändå älska det vi gör. Dit har jag inte tagit mig riktigt ännu. Jag vet hur skör tråden fortfarande är. Skulle jag ge mig in i saker jag inte är redo för så blir jag ”offer” för stressen igen.
Den dagen jag står starkt förankrad i min cirkel även när vindarna blåser som hårdast – då är jag redo. Tills dess fortsätter jag att dagligen meditera och öva på medveten närvaro. Jag vet att svaren redan finns. Jag vet också att de inte alltid är bekväma och kanske kräver stort mod. Det handlar om att veta när jag ska handla och när jag ska låta bli. Magkänslan blir allt tydligare i det fallet. Känner jag stark oro är det oftast inte rätt, eller åtminstone för stunden fel läge att fatta beslut. Det är också stor skillnad på sund nervositet och rädsla som tar över hela tillvaron.
Jag känner tillit till min egen förmåga och till att det som behöver ske sker.

Annonser

Min sanning

Jag gillar det förutsättningslösa. Det tillåtande. Att var dag känna efter vad som är rätt just nu, istället för att göra på ett sätt som bestämdes förrförra månaden.
Har heller aldrig förstått det där med att man måste börja om från dag 1 på kriyan igen när man varit sjuk. Eller förstår det gör jag ju, men varför liksom? Om man är ny och inte fått in rutinen kanske, men om man äter, sover och lever yoga så finns det ingen anledning. Ens sanna inre får tala för var dag. Sedan jag började lyssna på det viset så gör jag alltid det rätta. Det rätta för mig. Ibland är det skönt att vara ihärdig med en kriya, men jag trivs allra bäst när dagsformen avgör vilken kriya det blir eller om det faktiskt räcker med en kort uppvärmning och sedan bara meditera.

Det där var en del av min kommentar på ett inlägg som Nina skrev igår. Jag blev inspirerad av hennes text eftersom det ledde in mig på tankar jag haft länge och velat skriva om här.

Jag gick tacksamt nog på en yogalärarutbildning som var ganska tillåtande. Inga strikta regler om hur man ska utöva sin praktik eller att bära turban osv. Vi fick naturligtvis rekommendationer enligt kursplanen, men det nämndes t ex aldrig något om att om man blir sjuk mitt under en fyrtiodagars kriya så måste man börja om från dag ett igen. Eller nämndes kanske det gjorde, men det sattes åtminstone ingen sådan press på oss.
Jag har sett och hört mycket under de här åren sedan jag fann kundaliniyogan (KY) och på sina håll finns det väldigt strikta regler (nästintill dogmer). Kanske inte så mycket i Sverige som i USA dock. Ibland kan jag förstå att det finns de som uppfattar KY som en sekt eller något religiöst, när det sneglas åt det hållet. Det gör mig på samma gång ledsen, för enligt mig så har man misslyckats med syftet om yogan ska vara en uppsättning med rigida regler och där inte alla får plats om man inte gör si eller så. Att någon sitter inne med den absoluta sanningen. Det är väl därför jag inte gillar religion. (Sedan är det förstås även så att en del bokstavstrogna elever tolkar in saker som inte alls står där. Läser in saker mellan raderna som lärarna eller kurslitteraturen inte ens nämnt.)
Men nu är inte KY någon religion. Det är yoga. Något som ska ge dig redskap så du kan utvecklas och hitta ditt sanna jag (som hela tiden funnits inom dig). Dit hör inte en massa måsten och strikta regler.
Jag skulle kanske bli lynchad inom vissa kretsar för att jag skriver detta, men det är min åsikt. Och det har inget med att inte följa det jag lärt mig att göra. Skulle jag undervisa hade jag självklart lärt ut KY och inget annat. Jag skulle inte hitta på något eget. Men… jag hade inte heller lagt en massa tvång på mina elever. Att det för en nybörjare på området krävs mer strikta rutiner (rutiner – inte regler), det är en annan sak. Den vägen behöver vi alla gå i början.
Vad vi inte behöver är en massa pekpinnar kring yogapraktiken, vad vi äter, vad vi dricker eller har på oss. För många ändras en del automatiskt, t ex att man inte längre vill äta kött eller dricka alkohol. Men tycker man om kött och att dricka vin på lördagarna så ska man göra det. Du är inte vare sig bättre eller sämre för att du är vegan eller köttätare (eller vad du vill jämföra med).

Jag vill nu klargöra att detta är mina åsikter. Det är ingen sanning, annat än för mig. Sedan jag fann Gud (du får gärna kalla det något annat), eller rättare sagt sedan denna närvaro blev så mycket starkare, så övergav jag alla regler och måsten. Varje dag under morgonen vänder jag mig inåt och lyssnar till vad jag ska göra idag. Jag får alltid svar (om jag är närvarande och inte upptagen med egot). Jag får svar för att jag lyssnar nu, i denna stund. Jag kan inte längre gå emot mig själv som jag gjorde förr, när jag tvingade mig igenom saker jag inte hade ork till eller kanske till och med trotsade smärta. Och nej, det här har inget att göra med att jag inte vill möta mitt motstånd. Motståndet möter jag förr eller senare ändå. Medan jag diskar, mediterar eller duschar. Det jag behöver bearbeta går inte att sopa under mattan. Det dyker upp precis när jag behöver det.
Jag möter definitivt inte mitt motstånd bättre för att jag tvingar mig igenom en fyrtiodagars kriya som inte passar mig alls. Man behöver lära sig att se skillnad på vad som behövs och vad som bara är dumdristigt.
Min önskan är att släppa taget om sådant som inte gynnar mig.
Jag gör mitt bästa, precis som du gör ditt.

Relationer

Jag skrev något i kursens forum idag som jag känner att jag vill dela med mig av här också.
Temat idag är relationer (ego- eller kärleksrelationer). Här kommer texten:

Jag tror att i familjerelationen prövas man som mest. Åtminstone är det så för mig. Om egot syns någonstans så är det där. Det finns ingen som kan trigga igång mig som min man och vår son. De trampar på alla onda tår samtidigt. ;-)
Samtidigt är det också i vår relation som jag verkligen märker när jag nått framgång. Där jag ser om jag lever i en kärleksrelation, eller om jag är kvar i egorelationen.
Jag märker också att när jag börjar se mig själv som hel så ser jag också vår relation som hel, att vi alla är hela. Mitt inre lugn smittar av sig och konflikterna avtar. Det finns inget behov av drama längre.
Nu är det förvisso lång väg kvar att gå, men jag känner tillit till att det bara blir bättre och bättre med tiden. ❤

Hur är det för dig i dina relationer?

Kärleksshot

Det blev att vi städade bort julen redan i helgen trots allt. Vi skulle ändå röja i källaren för att göra plats åt alla kartonger (från mamma) som stått i svärföräldrarnas garage.
Passade på att röja i köksskåpen också. Det blev en hel del som hamnade i soprummet, till min stora glädje. Jag upplever det alltid som en stor lättnad att göra mig av med saker. Det är som att gammal trög energi försvinner och gör att luften blir lättare att andas.
Jag hade tänkt sälja en del av mammas gamla samlarporslin, men insåg att det som säkert blev köpt för tiotusen en gång nu säljs för trehundra. Det är nästan skamligt! Å andra sidan är det väl inte så många idag som dricker kaffe i små koppar med fat till.

img_2339

Ja jag fuskade lite igår och klämde i mig en Budapestbakelse.

Jag har inte heller tycket om ”tantporslinet” tidigare, men igår plockade jag fram några av de koppar jag sparat hemma till vår fika och det kändes lite speciellt på något vis. Ja, jag måste erkänna att jag tycker om de där kopparna och faten, med HC Andersen-motiv på, som stått ouppackade i mamma garderob i alla år. Kanske är det bara för att kopparna och faten kommer från henne, eller så har jag väl ändrat smak helt enkelt. Måhända har jag officiellt blivit tant, vem vet. ;-)
I vilket fall bestämde jag mig för att allt porslin förblir i min ägo. Det är mig för kärt för att säljas till skambud.

Mammas död har varit jobbig för mig, men samtidigt har allt också fört med sig något gott. Jag har blivit av med en del ångest, som jag idag kan koppla till henne.
Har konstant varit orolig för att något ska hända henne, speciellt då vi inte hade så tät kontakt. Hon ramlade t ex en gång och svimmade, och låg efter det utslagen i lägenheten i en vecka innan hon ringde mig och frågade om jag kunde hjälpa henne att handla. Be om hjälp var inte hennes starka sida (jag är likadan). Jag kände också att jag alltid var den som måste ta tag i att träffas för hon hörde aldrig av sig.
Det har också funnits mycket ilska i och med det där att jag inte visste vem min riktiga pappa var. Att jag vid trettiosju års ålder, och höggravid, fick veta att den pappan jag haft inte var min pappa. Det förklarade förstås varför jag aldrig känt något band över huvudtaget till honom.
Allt det där har varit en tung börda att bära, men nu är det som att alla de tunga stenarna fallit ur ryggsäcken. Lättnaden rör förstås inte bara detta. Jag känner mest lättnad för hennes skull för det blir allt mer klart för mig hur hon måste mått i alla år. Så mycket skamkänslor hon burit på och inte kunnat dela med sig av. Inte ens till en dagbok. Jag undrar ofta vartifrån jag fick min öppenhet för jag har aldrig känt någon skam över att prata känslor och mående med andra. Har aldrig haft några egentliga hemligheter.

img_2337

Jag tänkte en del igår kväll och kom fram till att jag blivit en ny människa sedan den där dagen när jag hittade mamma. Grunden består naturligtvis, men livet har fått en helt annan mening idag. Jag värderar saker annorlunda och jag ser på saker på ett nytt sätt.
Saker på utsidan betyder inte så mycket längre och familjen har blivit mycket viktigare för mig.
De senaste veckorna har jag känt mammas närvaro allt tydligare. Igår kväll var den otroligt stark. Jag ”pratade” med henne och kände en obeskrivlig kärlek. En stund senare gick N in i vårt sovrum och frågade vad det var som luktade. Är det blomdoft? frågade han. Mitt luktsinne är helt uselt så jag kände inte något mer än att det var ”något”. Jag sa att det nog var mamma som fört med sig doften, och det bevisade på något vis att hon var där.
Jag kan inte riktigt förklara vad det är som sker här nu men med den här närvaron, både av mamma och Gud, hjälper till att förändra mig. (Förhoppningsvis till det bättre.) Det är som att alla svar hänger i luften, om jag bara är villig att ta dem till mig. Jag vet att jag aldrig får svika intuitionen och mitt hjärtas röst. Det går inte längre att tänka realistiskt och att allt ska vara praktiskt. Går jag den vägen så är jag snart vilse igen.
För stunden snurrar det ganska mycket i mitt huvud. På ett positivt vis. Känner mig så fylld av kärlek, värme och tillit. Jag är inte ensam längre. Det vet jag förstås att jag inte var tidigare heller, men nu har jag släppt in den här närvaron i mitt hjärta.
Kanske låter jag som en religiös stolle nu. Det struntar jag dock i för jag är så tacksam över denna glädje att mitt hjärta svämmar över.

Livsuppgiften

Jag känner mig lite piggare och mer vaken idag. Inte lika mycket hjärndimma.
Startade en ny kriya igår – Awakening to Your Ten Bodies. (Det har blivit lite tjatigt att hela tiden välja Kriya for Elevation, även om jag tycker om den.) Jag tror inte att jag gjort den sedan jag gick utbildningen. Den känns rätt nu och att efteråt använda ”mitt” mantra. Det ger mig kontakt och jag får ofta de svar jag behöver. Just därför undrar jag varför jag inte använder det oftare. Det var, tillsammans med Nam, en gåva från min lärare som jag borde vårda mer ömt. Det hör samman med den jag är och det jag ska göra.

img_2095Ur boken Våga vara operfekt av Brené Brown

Och på tal om att veta vad man ska göra. Ibland tror jag att jag vet. Eller innerst inne gör jag såklart det, men de senaste veckorna har det varit väldigt rörigt i mitt inre. Kanske för att jag så gärna blandar ihop livsuppgift och det som är meningsfullt med det jag ska ha som löneförvärv. Det är få förunnat att kunna leva på det man brinner för. Ändå har jag svårt att sära på det eftersom ett yrke som bara ska dra in pengar också drar ner energin för att orka ägna sig åt sin livsuppgift.
Å andra sidan vet jag ju inte ens om min lott i livet skulle kunna bringa mat på bordet för jag har inte ens vågar mig på att prova. Jag har så många steg att gå för att ens våga tänka tanken fullt ut. Det ligger bara och pyr i mitt inre, ibland på ett angenämt vis men ganska ofta på ett vis som väcker obehagskänslor. Ja, precis som står att läsa i utdraget ur Brené Browns bok här ovan. Med tiden har det där behaget blivit allt större. Och det kommer att fortsätta att öka i styrka så länge jag inte gör något åt saken.
Någonstans går jag väl och hoppas att det där bananskalet ska dyka upp. Eller att jag ska vinna pengar (trots att jag aldrig spelar) så att jag bland annat kan investera i fler yogakurser. Jag vill utbilda mig även inom medicinsk yoga.
Behöver jobba med min scenskräck också. Det är mitt absolut största hinder nu.
På något vis tror jag ändå att om jag håller den kurs jag gör nu så kommer jag att nå dit jag ska i sinom tid. Då kommer jag också att veta vad det är jag ska göra.