Vad tänker du på?

IMG_0063

Jag skrev en liten text om detta på Instagram i förrgår. Då hade jag som uppgift i 40-dagarsprogrammet att övervaka mina tankar under hela dagen och skriva ner mina upptäckter i alla situationer.
Det var en otroligt nyttig övning som jag nu planerar att fortsätta med. Jag plockade fram ett nytt anteckningsblock igår som jag tänker fylla med mina övervakade tankar varje dag.
Faktiskt har det varit ganska svårt, för när jag försvinner in i vad jag kallar ”dagdrömmeri” så vet jag ofta inte alls vad jag tänker på. Det kan låta konstigt, men det är som att jag går in i en dimma. Jag har stått och kliat mig i huvudet många gånger när jag upptäckt att jag faktiskt inte alls har koll på vad som rör sig i mitt huvud. Har dock inte övervakat mig själv på detta vis tidigare så nu har jag gjort det till ett spännande projekt – att ta reda på vad mitt ego egentligen har för fuffens för sig.
En sak som jag dock märker är att jag dömer hela tiden. Jag tror ofta att jag blivit bättre på att inte göra det, och det är förvisso sant, men likväl gör jag det (samtidigt ska jag erkänna att jag är ganska bra på att se det vackra i andra också). När jag medvetandegör vad det är jag dömer så försöker jag titta lite extra på vad det är jag triggas av. För naturligtvis finns det ju i mig också. Det är ju trots allt jag som skapar det som händer utanför mig.

Ska inte skriva så mycket mer om detta nu. Ville bara berätta hur intressant jag tycker att det här är. Det är som att jag nu lär känna mig själv på riktigt. Jag har inte riktigt ”haft tid” att göra det innan. Jag har hela tiden varit på väg någon annanstans.

Annonser

Biverkningar?

Det här varit två ganska tunga veckor nu, med trötthet och konstigt mående.
W började få allergiska symtom för ca tre veckor sedan. Väldigt tidigt med tanke på att han verkat reagera på gräs precis som jag, alltså i mitten av maj. Kort därefter fick även jag symtom. Ont i öronen, svullen hals och trötthet (symtom jag brukar få om jag inte tar min allergimedicin i tid). Tänkte att jag kanske börjat reagera på annat också och att det var lika bra att börja med allergimedicinen (nässpray med kortison och ögondroppar). Ganska snart fick jag ont i ögonen och huvudvärk och kände mig ännu mera trött, fast att jag samtidigt var orolig i kroppen (en vanlig kortinsonreaktion).
Jag fick ju en allergisk reaktion mot en ny kortisonspray jag fick förra året. Kanske att jag börjat reagera på min vanliga också. Jag slutade och gick över till nässköljning morgon och kväll. Började även dricka nässelté och ha nässelpulver i mina smoothies, vilket tydligen ska dämpa pollenallergi.
Symtomen har fortsatt ändå. Huvudvärken kommer och går, det känns som att hjärnan inte får plats. Jag känner mig orolig hela tiden, det gör ont i öronen och jag mår lite illa till och från. Och så tröttheten då.
Känner inte igen mig alls. Jag som varit lugn och harmonisk i flera månader. Nu är det som att någon dragit undan mattan och vips är jag tillbaka i ångest och nervositet igen.
Kan det vara MSM jag reagerar på?
Det gick ju så fint i början med de låga doserna. Mådde toppen. Har det kanske satt igång en rejäl utrensning nu när jag doserar fullt, så att kroppen reagerar på det lössläppta flödet av gifter (vem vet hur mycket gammalt skräp som finns lagrat i den här kroppen med tanke på vad jag stoppat i mig genom åren)?
Till viss del påminner mina symtom om när jag fått en ”koffeinöverdos”. Då kan det ibland kännas som att jag är på väg att få en stroke, inklusive illamåendet och oron.
Kan man reagera likadant på MSM? Eller har jag fått mitt med koffein i? ;-)
Jag har i vilket fall aldrig hört talas om att någon fått sådana här reaktioner. Jag har faktiskt bara hört positivt. Det brukar ju mest vara i början som magen eventuellt reagerar. Vet att det kan pigga upp om man tar det sent, men jag tar min dos tidigt på morgonen och märker inte direkt av att jag blir pigg.
Eller… är det bara själen som börjar bli trött på att vara fast i den begränsande kroppen? ;-) Den kanske gruffar runt där inne och trycker på. Det känns ju nästan som att någon där inne besvärat försöker att trycka sig ut (ur för trånga kläder).
Ja, jag vet inte vad jag ska tro. Det är lite otäckt i vilket fall. Jag försöker att inte fokusera alltför mycket på det, men det är svårt när det är där mest hela tiden. Det har t ex blivit svårt att meditera för jag tappar fokus hela tiden pga oron i kroppen.
Nu när vi åker bort tar jag en paus från MSM. Blir det bättre under den veckan så vet jag att det är boven i dramat. Då kanske jag ska hålla mig till ett par kryddmått istället för en tesked.

Känner du igen dig så får du gärna skriva och berätta. :-)

I min cirkel

När jag läste ACIM-kursen online upptäckte jag att en del av medlemmarna ville (och fortfarande vill) hemlighålla sitt deltagande. De är ännu inte redo att avslöja sin andlighet för omvärlden. Kanske inte ens för sin egen familj.
Jag upplevde det som underligt. Kanske till och med lite tragiskt. Är det så skamfilat att ha en tro, eller att ägna sig åt andlighet över huvud taget, att man inte vågar visa upp det som ligger en så nära hjärtat?
Sedan tänkte jag lite till och insåg att även jag till viss del ”döljer” en del av min andlighet. Inte så att det är hemligt egentligen. Frågar du så svarar jag mer än gärna. Men en del vill jag inte skriva om. Åtminstone inte riktigt ännu, eftersom jag själv inte bearbetat det tillräckligt för att våga visa mig så naken. Det är för svårt. Jag blir missförstådd som det är ändå, utan att behöva krångla till det ytterligare.
Ja, så någonstans förstår jag de här människorna. Att man kanske inte orkar behöva förklara sig. Speciellt när det händer mycket på kort tid, för det gör det när man ger sig in på de vägar som är hjärtats. Ändå tycker jag inte, som ni vet mycket väl nu, att man ska behöva förklara sig. När man står där på vingliga ben (osäker fast ändå så fast i myllan) är det sista som behövs någon som ifrågasätter det man gör. Kräver att man ska förklara sin andlighet. Eller än värre, vänder ryggen till. Det skrev jag också om för ett tag sedan.
Då är det till att man faktiskt står såpass fast och jordad att man kan rycka på axlarna och gå vidare. Jag tror att detta är anledningen till att många väljer att vara tysta. Rädslan för att bli övergiven av sina vänner. Att de ska tro en massa. För nog tror vi alla en massa. Vi har en hel drös av förutfattade meningar på lager, fast egentligen vet vi inget alls. Vi tror att vi vet. Vi tar för givet att vi vet. Men den enda som vet är personen själv, som upplever allt. Som är på väg att förändras.
Jag blir allt mer säker på var jag står och fast att det för stunden stormar en hel del så återgår jag hela tiden till min cirkel, där jag tankar energi och kärlek.
Jag hoppas att du också har någonstans att ”tanka”, inte bara när det stormar utan även soliga dagar. Jag hoppas att du har någon du kan prata med om hjärtesaker, och att du inte upplever att du blir förlöjligad för att du har en tro av något slag.
Våga gå din väg! Våga stå stark! Eller börja åtminstone öva på det. Ett litet steg i taget. ❤

Jag vill ge mer än ett halvruttet äpple

img_2383

Ja du känner förstås igen bilden från i januari. (Och däremellan ännu en gång, med ett annat kort bredvid.)
Gissa vilket kort jag drog idag? Igen.
Det blir nästan lite komiskt. Hur jag själv går och hoppas och tror på att något annat ska dyka upp. Men nej. ”Se här. Du har bara att förlita dig på den gudomliga vägledningen.”
Jag måste gräva djupare och möta inte bara ljus, utan även det mörker jag inte varit beredd att ta itu med tidigare. Det kommer att bli obekvämt. Jag kommer att möta sidor jag inte alls tycker om. Men jag måste gå igenom processen. Släppa taget om allt det andra.
Det kan jag absolut acceptera, men jag är ovan. Ovan att inte planera något eller tänka på vad jag ska göra till hösten osv. Någon sa för en tid sedan: ”du vill så mycket”. Och det är så mitt i prick. Jag vill ofta så mycket att jag springer ifrån det som är jag. Det som är min speciella uppgift.
Jag vill vara ”där” samtidigt som jag vill vara ”här”. Eller någon annanstans.
Vad jag än läser eller lyssnar till idag så går det ut på att du ska nå dina mål, få framgång och göra karriär. Kämpa dig blodig hit och dit.
Det är inte jag. Jag vill inte göra karriär. Jag har inga definitiva mål heller.
Det har ofta fått mig att känna mig som en looser. Kanske är det också det som sätter griller i huvudet på mig när jag går hemma och dräller. Borde jag inte gå den där utbildningen ändå? Och så ger jag efter. Hamnar på ruta 0 igen och ser ut som att jag sålt smöret och tappat pengarna.
Jag vill så mycket, fast innerst inne vill jag inget alls. Egentligen. Bara få lov att göra något jag tycker om. Något som får mitt hjärta att stråla. Utan en massa krav och måsten. Utan att behöva skriva rapporter och uppsatser. Utan att behöva vrida, vända, diskutera och göra grupparbeten. Utan att bli utbränd. Utan att vakna med ångest varje dag för att jag är på väg till ett jobb som är helt utan hjärta.

Häng inte upp dig på ett kort, kanske någon tänker. Och nej, det gör jag verkligen inte. Tecknen visas på många olika sätt. Kortet är bara det som petar mig lite extra i sidan.
Jag behöver bli vän med att bara vara. Jag måste inte göra någonting. Mer än att bli klar med det jag gör just nu. För att göra det jag ska (någonstans innerst inne vet jag ju, som sagt, om än inte helt konkret) kan jag inte vara halvfärdig. Jag kan inte ge någon ett halvruttet äpple, om jag uttrycker det så.

Min sanning

Jag gillar det förutsättningslösa. Det tillåtande. Att var dag känna efter vad som är rätt just nu, istället för att göra på ett sätt som bestämdes förrförra månaden.
Har heller aldrig förstått det där med att man måste börja om från dag 1 på kriyan igen när man varit sjuk. Eller förstår det gör jag ju, men varför liksom? Om man är ny och inte fått in rutinen kanske, men om man äter, sover och lever yoga så finns det ingen anledning. Ens sanna inre får tala för var dag. Sedan jag började lyssna på det viset så gör jag alltid det rätta. Det rätta för mig. Ibland är det skönt att vara ihärdig med en kriya, men jag trivs allra bäst när dagsformen avgör vilken kriya det blir eller om det faktiskt räcker med en kort uppvärmning och sedan bara meditera.

Det där var en del av min kommentar på ett inlägg som Nina skrev igår. Jag blev inspirerad av hennes text eftersom det ledde in mig på tankar jag haft länge och velat skriva om här.

Jag gick tacksamt nog på en yogalärarutbildning som var ganska tillåtande. Inga strikta regler om hur man ska utöva sin praktik eller att bära turban osv. Vi fick naturligtvis rekommendationer enligt kursplanen, men det nämndes t ex aldrig något om att om man blir sjuk mitt under en fyrtiodagars kriya så måste man börja om från dag ett igen. Eller nämndes kanske det gjorde, men det sattes åtminstone ingen sådan press på oss.
Jag har sett och hört mycket under de här åren sedan jag fann kundaliniyogan (KY) och på sina håll finns det väldigt strikta regler (nästintill dogmer). Kanske inte så mycket i Sverige som i USA dock. Ibland kan jag förstå att det finns de som uppfattar KY som en sekt eller något religiöst, när det sneglas åt det hållet. Det gör mig på samma gång ledsen, för enligt mig så har man misslyckats med syftet om yogan ska vara en uppsättning med rigida regler och där inte alla får plats om man inte gör si eller så. Att någon sitter inne med den absoluta sanningen. Det är väl därför jag inte gillar religion. (Sedan är det förstås även så att en del bokstavstrogna elever tolkar in saker som inte alls står där. Läser in saker mellan raderna som lärarna eller kurslitteraturen inte ens nämnt.)
Men nu är inte KY någon religion. Det är yoga. Något som ska ge dig redskap så du kan utvecklas och hitta ditt sanna jag (som hela tiden funnits inom dig). Dit hör inte en massa måsten och strikta regler.
Jag skulle kanske bli lynchad inom vissa kretsar för att jag skriver detta, men det är min åsikt. Och det har inget med att inte följa det jag lärt mig att göra. Skulle jag undervisa hade jag självklart lärt ut KY och inget annat. Jag skulle inte hitta på något eget. Men… jag hade inte heller lagt en massa tvång på mina elever. Att det för en nybörjare på området krävs mer strikta rutiner (rutiner – inte regler), det är en annan sak. Den vägen behöver vi alla gå i början.
Vad vi inte behöver är en massa pekpinnar kring yogapraktiken, vad vi äter, vad vi dricker eller har på oss. För många ändras en del automatiskt, t ex att man inte längre vill äta kött eller dricka alkohol. Men tycker man om kött och att dricka vin på lördagarna så ska man göra det. Du är inte vare sig bättre eller sämre för att du är vegan eller köttätare (eller vad du vill jämföra med).

Jag vill nu klargöra att detta är mina åsikter. Det är ingen sanning, annat än för mig. Sedan jag fann Gud (du får gärna kalla det något annat), eller rättare sagt sedan denna närvaro blev så mycket starkare, så övergav jag alla regler och måsten. Varje dag under morgonen vänder jag mig inåt och lyssnar till vad jag ska göra idag. Jag får alltid svar (om jag är närvarande och inte upptagen med egot). Jag får svar för att jag lyssnar nu, i denna stund. Jag kan inte längre gå emot mig själv som jag gjorde förr, när jag tvingade mig igenom saker jag inte hade ork till eller kanske till och med trotsade smärta. Och nej, det här har inget att göra med att jag inte vill möta mitt motstånd. Motståndet möter jag förr eller senare ändå. Medan jag diskar, mediterar eller duschar. Det jag behöver bearbeta går inte att sopa under mattan. Det dyker upp precis när jag behöver det.
Jag möter definitivt inte mitt motstånd bättre för att jag tvingar mig igenom en fyrtiodagars kriya som inte passar mig alls. Man behöver lära sig att se skillnad på vad som behövs och vad som bara är dumdristigt.
Min önskan är att släppa taget om sådant som inte gynnar mig.
Jag gör mitt bästa, precis som du gör ditt.

Förändring börjar med mig

Närmare halv åtta var det äntligen min tur. Jag steg in i den varma energi som Bhai Himat alltid utstrålar. Jag kan inte förklara det på annat vis. (Första gången han skulle undervisa oss kände jag när han kom in i lokalen fast att jag inte såg honom och aldrig ens träffat honom. Vet inte vad han gör men han helar alla i sin närhet med sin blotta närvaro. Inte alla märker förstås av detta, men vi som ”connectar” gör det.)
Jag satte mig ner och tog ett djupt andetag. Lite nervös var jag, men det lättade ganska snabbt. Han tittade på de uppgifter jag skrivit ned, gjorde en snabb uträkning och tittade mig sedan djupt i ögonen. Märkte att han påverkades av det han såg. Han sa att det var ett väldigt speciellt namn. Sedan berättade han en del annat om mig, bland annat att jag är en healer (vi har ju alla en uppgift här på jorden). Han tittade mig sedan i ögonen igen. Länge, så att jag nästan började skruva på mig. Så fick han till slut den kontakt han behövde för att veta. Parameshwari.
Parameshwari Kaur är mitt namn.

Detta skrev jag i min gamla blogg  den 10 november 2014.
https://stillhetnu.wordpress.com/2014/11/10/namngivningsceremonin/

parameshwari

Ni som följer mig på Instagram ser att jag bytt namn. Parameshwari är alltså namnet jag fick av min lärare och mentor på kundaliniyogalärarutbildningen.
Att jag bytte nu var delvis för att jag gjort min profil offentlig och jag vill inte använda mitt efternamn då. Samtidigt känner jag mig ”värdig” att använda namnet först nu. Jag har inte levt i samklang med det förut.
Där är alltså svaret på det för det är några som undrat över namnbytet.

Jag finner det behövligt att göra vissa andra förklaringar också. Eller nej, det gör gör jag egentligen inte alls. Jag vet mycket väl att jag inte behöver förklara mig. Ändå vet jag att många undrar vad som hänt/händer här. Det dyker dagligen upp bilder med budskap i mitt flöde på Instagram. Jag delar positiva budskap till höger och vänster på Facebook.
(Skrev lite grann om det här för en tid sedan. Inte så utförligt dock.)
Jag inser att jag ”skrämmer” många. Vänner sitter hemma och skruvar på sig av obekvämhet. För ja, jag trampar säkerligen på en del ömma tår.
Alla vill inte se. Alla vill inte se att de fastnat i det mörka. Det mörka som blir så tydligt när någon klampar in och skriver att ”det är DU som skapar din verklighet med dina tankar”. ”Det är DU som gör dig deprimerad, sjuk, hatisk och rädd.”
Många vill faktiskt inte må bättre. De vill vara där de är. Identifiera sig med sin sjukdom. Omhuldade av tycka-synd-om-människor som hjälper till att hålla igång det sjuka och dunka i ryggen. ”Bra att du kämpar!” Fast egentligen kämpar de inte alls. Inte på riktigt.
Sedan kommer lallande optimister och kastar sådana här budskap i ansiktet på en. Snacka om att provocera! Jag vet. Jag vet för jag var en av dem som blev provocerad förr. Jag var en av dem som var ”min sjukdom”, ”min utbrändhet”, ”min depression”. Jag var en av dem som satt hemma och tänkte:
Bliss hit och bliss dit. Det måste väl för i helvete finnas något människan är missnöjd över någon gång. Sluta sväva omkring på rosa moln och landa på marken någon gång. Och snälla sluta svamla om att tänka positivt dagarna i ända. Det är väl tur för dig att du har det så jävla bra då!”
Nåt sånt ungefär. Kanske något vänligt skrivet här för jag kunde bli riktigt förbannad vissa dagar när jag mådde som sämst. Fan vad provocerad jag blev av en del människor.
Idag när jag skriver detta är jag nära att få en skrattattack, samtidigt som jag skäms lite. Vad missunnsam jag var. Ja jag är ledsen, men jag klarade inte av att ta mig ur min offerrock just då.
Så jag om någon förstår att det här är en alltför stor förändring för att det ska vara bekvämt. När jag skrev om det negativa trängdes många om att få säga något. Idag har det blivit tyst. Fast samtidigt börjar jag dra till mig de som mår bra. De som förr var tysta.
I vilket fall. Jag ska komma till min förklaring. Alla vackra budskap – jag lägger inte alls ut dem för att provocera. (Hur du uppfattar dem kan jag inte ansvara för.) Jag hoppas snarare att jag kan inspirera någon, att väcka tankar.
Men… mest av allt gör jag det faktiskt för min egen skull. Ska jag klara av att leva som jag lär måste jag skriva och dela med mig av det jag lär mig. Det måste nötas in. Jag lär mig ingenting genom att läsa något en gång och sedan sitta hemma i fåtöljen och tro att himmelriket dimper ner i knät på mig. Jag lär mig ingenting genom att enbart läsa heller.
Så svaret är helt enkelt – jag gör det här för mig.
Jag börjar med mig själv för någon annan jag kan inte förändra.

Varför inte bara släppa taget?

img_2453

Idag kom äntligen Tommy Hellstens senaste bok! Hade reserverat den på biblioteket.
Jag tycker verkligen om hans böcker. Speciellt ”Du är mer än du anar” och ”Ju mindre du gör desto mer får du gjort”. Båda böckerna var ett stöd efter mammas död. Den förstnämnda hade jag påbörjat redan innan. (Ett foto på boken ligger upplagt här och på Instagram från dagen hon dog.)
Vet att jag förr hade svårt för att han skrev så mycket om sin tro. Idag har jag inga problem med det. Tycker att hans tro är sund. Det är inget religiöst lallande.
Han skriver på ett sätt som tilltalar mig. Det väcker en längtan efter något annat. Ja, det ligger väl i tiden (min tid) kan man säga.

Nu var det egentligen inte alls om Tommy Hellsten jag skulle skriva om idag. Blev bara så glad att boken kom.
Vad jag hade tänkt skriva om var missnöjet som letar sig fram ur alla vrår.
Eftersom jag är med i ACIM-kursens grupp och tacksamhetsnätverket mfl. på Facebook fylls mitt flöde naturligt nog av mycket positiva och kärleksfulla ord. Jag möts av idel glädje, för livets alla små saker och mirakel, varje gång jag loggar in.
Men i övrigt… varför så mycket missnöje? Så mycket klagomål? Krämpor hit och krämpor dit. Enbart fokus på det negativa.
Ja, det är sant att jag föll in i det ledet jag med förr (hade nog vunnit gulddiplomet för några år sedan.) Det gör jag fortfarande ganska ofta.
Finns det verkligen inget positivt att skriva om någonting? Låt bli att skriva alls då tänker jag. Med det menar jag naturligtvis inte att man aldrig ska få beklaga sig eller sörja saker som händer i livet. Det jag syftar till är när man nästintill identifierar sig med det negativa, med sina sjukdomar eller vad det kan vara.
Jag har numera gjort det till en grej att när jag kommer på mig själv att kritisera någon/något så måste jag även hitta något som är bra. Jag försöker också motstå impulsen att pränta ner mitt missnöje när det uppstår. Det räcker att det finns uppe i knoppen. Jag behöver inte förvärra det genom att skriva ner det i text också och sprida omkring det bland andra. (Just idag kunde jag inte motstå impulsen. ;-)
Allt kan inte bara vara negativt, det måste finnas något som är positivt också.
Jag vill verkligen inte framstå som präktig här nu. Det är bara ett konstaterande. Ett konstaterande som jag gör varje dag. Och eftersom jag själv försöker komma ur det negativa tänkandet ser jag det här än tydligare. Det är inget jag vill delta i längre.
Jag orkar inte läsa det! Jag orkar inte höra heller. Faktiskt.
Jag orkar inte med enbart bliss och rosa moln heller, men det stjäl åtminstone inte min energi.
Det går att stänga ner om det blir för mycket, jag vet, och det gör jag ganska ofta också. Men i verkliga världen är det inte lika lätt. Jag tänker ändå på något som Christina (som håller i kursen) sa en dag, att när hon försökt hjälpa någon och den personen fortfarande är fast i samma gamla hjulspår ett år senare, utan att ha gjort några förändringar. Då kan hon inte längre fortsätta att ge den här personen hjälp, för då har hen valt att stanna i sitt sjukdomsdrama istället för att gå vidare. Och lite så resonerar jag med. Det kan låta hårt men till slut orkar man inte längre lyssna på sjukdomspratet, skitsnacket, gnället osv. Jag ger det stöd jag kan bistå med, men låter det likadant nästa gång och nästa… då rubbas min egen balans till slut. Då pratar vi om energitjuveri. Sådant kan inte få lov att fortsätta hur länge som helst. Det är mitt eget ansvar mot mig själv att undvika sådant som drar ner istället för upp.