100 timmar

Det kanske låter fånigt men jag skrev ner tiden vi alla lade ner på att röja och städa i mammas lägenhet, mest för mitt eget intresse. 2 1/2 arbetsvecka (på heltid). Så lång tid tog det. Fönstren fick jag putsa i fyra omgångar. Jag lovar att jag svor en del när jag höll på. De blev ju för sjutton inte rena. Jag fick skicka iväg N att köpa fönsterputs och putspapper det sista jag gjorde i förrgår och först efter det såg fönstren ok ut. De blev godkända vid städbesiktningen idag. Allt det andra också. Nycklarna är överlämnade och jag har tagit avsked av lägenheten, där jag flyttade in med mamma 1976.
Nu är det bara bouppteckningen kvar. (Och en massa småärenden som aldrig verkar ta slut. Jag är så trött på att ränna på banken i tid och otid.)

Jag orkade inte vänta till intervjun på måndag utan ringde upp rekryteraren idag. Frågade om jobbet och berättade ärligt hur allt ligger till. Att jag inte hunnit rehabiliteras än, att mamma dött osv.
Hon berättade om jobbet och menade att det här inte är ett klassiskt receptionistjobb utan att det är lugnare och mer som på ett kontor. Hon berättade även att hon har en kollega som just nu är sjukskriven för utmattning och att hon fått mycket inblick i hur man kan må då. Trots detta vill hon alltså träffa mig på måndag. Jag vet inte hur jag ska tolka det. Är de desperata efter att hitta någon till detta jobb? Vet alla andra något om jobbet som jag inte vet? Eller har jag skrivit ett så strålande personligt brev att jag framstår som helt oemotståndlig? ;-)
Jag kanske ska bli glad och känna mig smickrad. Det är jag absolut. Men de oroar mig att hon inte drar öronen åt sig när jag berättar att jag fortfarande år dålig. Det är ju ett varningstecken. Samtidigt sätter det min stress i full blom också för jag är inte alls redo att börja arbeta redan nästa eller nästnästa vecka. Det betyder ju även att jag inte kommer att kunna gå på yogan, och kanske inte på samtalen heller.
Och inga kläder har jag. Jag är ju inte direkt typen som klär mig i ”receptionistutstyrsel”. (Det här kan bli en dyr historia om jag får jobbet och måste köpa en helt ny garderob.)
Jag vet ju inte, men kanske finns det någon mening med detta. Kanske är det mitt drömjobb?  Det är ju inte säkert att jag får det heller.
Nåväl, den som lever får se. Jag hoppas bara att det blir rätt, vad som än sker, för jag klarar inte av fler motgångar nu.

Annonser

Det blir som det blir

Fem dagar kvar. Jag känner oron i kroppen hela tiden. Samtidigt finns den där inre stillheten. Det är svårt att förklara, men det är en skön känsla på något vis.

Idag ska jag upp till lägenheten igen. Har tappat farten lite märker jag. Det är en del kvar att göra. Mest sortera saker och packa ner i kartonger. Och förstås – ytstädet och fönsterputs (så himla tråkigt!).
Att jag drar mig för det här sista är troligen för att jag känner mig lite stressad över hur vi ska få plats med allt hemma. Det är inte jättemycket saker, men det är fullt i källaren och i lägenheten finns inte heller mycket utrymme till övers. Jag som älskar att kasta saker får panik över att det nu ska fyllas på igen.
Det som ska hem är sådant jag inte har hjärta att kasta, fotografier och andra minnen. Och då ska sägas att i stort sett hela bohaget i övrigt hamnat på tippen. Det är bara en byrå kvar av möblemanget och den ska stå här i hallen. På något vis får vi skapa plats. Det blir väl ett måste att röja i källaren, men det stod inte på agendan nu egentligen. Å andra sidan är det mycket som inte blev som det skulle bli. Men… det blir som det blir och som det ska, till slut.

Årets tabbe

Av alla de begravningsbyråer vi kunde välja mellan har vi tydligen råkat välja societetsbegravningsbyrån. Den som är lite finare än de andra. (Det fick jag också bekräftat av prästen idag när vi träffades inför begravningen.)
I praktiken innebär det att notan blir ca 10 000 kr dyrare än om vi valt någon av de ”vanliga”. För samma service. Hur ska man veta sådant?! Och hur skamligt är det inte att utnyttja människor i sorg. I det här dödsboet finns inte mycket pengar, och det lilla som ändå finns ska inte behöva gå enbart till detta.
Jag känner mig helt förtvivlad nu för jag kommer att tvingas avstå från dödsannons och en del annat som borde höra till begravningen. Tack vare att jag inte visste att jag borde tagit prisuppgifter hos flera begravningsbyråer innan jag skrev under här.
Jag ger fingret till fri prissättning i den här branschen! Jefvla skit!

Föräldraskapets berg- och dalbana

Jag har tappat stinget lite de senaste dagarna. Har inte haft någon lust att skriva. Fast egentligen har jag nog bara inte hittat orden. Ibland är det svårare att uttrycka sig helt enkelt.

I Ws anteckningsbok (från skolan) stod det igår att han har något att berätta för oss, och att vi skulle höra av oss till läraren idag. Han och två andra killar hade smitit iväg till stora skolgården efter att de blivit sura över något. Den ena av hans lärare hade letat efter dem länge och alla hade blivit oroliga. Nu vill läraren ha ett samtal med en av oss föräldrar samt W. Ganska oskyldigt kan man tycka, boys will be boys, men det händer liknande saker ganska ofta. Det var likadant på dagis.
I morse när jag lämnade honom stack han iväg bort till några andra killar i en annan klass. Jag vill inte döma någon, men det är inga jag vill att han ska se upp till. Trots det ser jag det hända gång på gång. Han hamnar med bråkstakarna, de som kommer att bli de ”tuffa” killarna. Ändå är han inte en sådan kille själv. Han har brallorna fulla av myror, men han är ingen tuffing. Han är väldigt känslig när allt kommer omkring. Dessutom är han (tack & lov) ärlig. Han berättar sanningen (förr eller senare).
Så varför blir det så här hela tiden. Det är som att han vägrar förstå vilka problem han hamnar i. Att han ganska ofta blir utnyttjad av de här killarna bara för att han är snäll.
Eller så kanske det bara är så att jag har för mycket ångest över min egen barndom kvar. Eller så tänker jag för mycket och borde släppa taget. Allt brukar lösa sig i sinom tid. Men det blir inte mindre jobbigt för det. Det är tufft nog att ha ett barn som är så totalt olik en själv. Sedan ska det bli bråk om sådant här också.
Om jag får ge mig på en egen analys så gissar jag att det blir så här just för att han är överaktiv och inte kan sitta still. De andra barnen som gärna sitter still och pysslar, ritar och läser får myrorna att klia ännu mer. Det går inte att sitta ner så länge. Då är det bättre att leka apa med de andra som också har problem med stillasittande.
I vilket fall ser jag nu ännu en fördel med att han får kortare dagar på skolan. Samtidigt vet jag att han blir äldre. Inom kort kan jag inte styra över vem han hamnar med efter skolan. Tja… att bli förälder är nog bland de jobbigaste och mest hårslitande saker man ger sig in på. ;-)

Att leva med ångest

Idag var dagen för läkarbesöket. Jag är så otroligt tacksam för att jag fått en så förstående läkare som verkligen lyssnar. Det är guld värt när man måste ta upp saker som är jobbiga.
Så vad hände då? Ja egentligen inte så mycket, vad jag vet i skrivandets stund i alla fall. Åtminstone inte på det vanliga vardagliga planet. Jag blir arbetssökande från och med tisdag och W förlorar sin fritidsplats. Det är inget som går att påverka.
Men annars, jo jag ska jag ska anmäla mig till en stresshanteringskurs. Den var full nu och det startar ingen ny förrän nästa år, men jag ska ändå få träffa sjukgymnasten som håller i det hela i december och prata om vad kursen innebär, vad jag vill ha hjälp med osv.
Jag bad själv om att även få gå på kursen i medicinsk yoga och ska inför detta bedömas i vilken grupp jag hamnar. Det är min yogalärare (som utbildade mig till ky-lärare) som gör denna bedömning, fast nu i hennes roll som psykolog. Det kommer att kännas konstigt. Har ju så mycket jag vill fråga och prata om, men nu hamnar jag i en knepig sits när jag ska träffa henne under sådana här omständigheter. Då är inte tiden avsatt till prat om annat.
Läkaren har också satt upp mig i kö (den är lång) för psykologsamtal.

Jag vill ju det här själv nu, men det känns ändå helt galet. Jag är själv yogalärare med kompetens att lära ut allt detta. Det skulle jag också kunna göra, om jag bara vågat. Därför är det på något vis också pinsamt att jag inte klarar av att använda de redskap jag redan har. Jag ska sitta där bland andra som troligen aldrig ens kommit i kontakt med yoga, mindfulness och stresshantering. Människor som verkligen behöver detta. Jag å andra sidan kan, men är totalt misslyckad. Fast nu ljuger jag egentligen för jag ser det inte så. Inte längre. Jag tror att jag gjorde det förut och därför ville jag inte låta någon annan hjälpa mig. Nu försöker jag se det som att någon utanför mig (som inte är en självhjälpsbok) kan möta mig där jag är och hjälpa mig att hitta de redskap som jag tappat bort. Kanske finns det andra i gruppen som kan bidra med nya insikter också.
När det kommer till yogan ser jag det som en chans för mig att komma ifrån hemmet. Att få vara i en miljö där mobilerna är avstängda, ingen stör och där rastlösheten inte kan få mig att rusa upp mitt i yogan för att skriva ner något eller svara i en envis mobil som surrar i hyllan (fråga mig inte varför jag inte stänger av den helt). Min alldeles egna tid helt enkelt. Och den tiden kommer att bli helig.

Läkaren frågade om jag vill ha antidepressiv medicin eftersom jag trots allt har en ångestproblematik som gränsar till generaliserat ångestsyndrom (GAD). Som tur är så lyssnar han både med öron och magkänsla så han märkte ganska snabbt att det inte är aktuellt. Jag vågar inte ge mig in i det där träsket igen som det är nu. Kanske hade jag behövt det för det är jobbigt att leva med ångest varje dag, men nu har jag nästan vant mig vid det. Om det är bra eller dåligt vet jag inte.
Han har sagt att jag får höra av mig igen om jag ändrar mig och det kanske jag gör om jag upplever att jag inte får något bra effekt av mina ändrade kostvanor. Någon gång måste jag ju få lov att koppla bort allt. Det är trots allt ganska jobbigt att känna ångest för att ringa, åka spårvagn (där någon kanske blir kräksjuk igen), att hamna i en konflikt, åka över broar (den där gamla bron kan ju rasa snart), hämta min son på skolan (när alla barn stirrar ut mig där jag står i dörröppningen), att riskera att behöva prata inför andra, att gå på stan bland för många folk (än värre att gå på konsert) eller att välja vad jag vill äta och inte kan bestämma mig (fråga min man, det är nog ett av de största problemen vi har varje helg). Det här är inget som speciellt många vet om heller för jag går inte och pratar om det eller kräver uppmärksamhet kring det. Jag genomlider största delen i tysthet.
Oftast ligger ångesten på en skala mellan 1-4. Inte så jättefarligt, men dock. (Panikångestattackerna ligger runt hörnet och väntar när kräksjukesäsongen startar här.) Men nog om det, nu vet ni också hur det ligger till. Och nu har det blivit dags att ta tjuren vid hornen.

Det har blivit helg igen. Hoppas att du får några dagar av vila, glädje och allt du tycker om att göra! ♥

Orkeslös

Har haft en mysig eftermiddag med W och hans gudmor. Vi har fikat, lunchat och lekt ute i kylan.
Det är så skönt med otvunget sällskap. Bara vara och njuta av nuet.

I förmiddags följde W med mig till skolan för att lämna in några papper till en av mina lärare. Lyckades tajma det så att jag träffade tre av mina lärare. Bland annat en av dem jag mailat angående mina problem. Det kändes jobbigt på något vis, även om hon är den lärare jag känner mig tryggast med. Hennes frågande blick. Mitt lite undvikande svar när hon frågade om allt är bra.
På vägen ut mötte jag även studievägledaren, som jag meddelat att jag eventuellt hoppar av snart. Fastnade i ett samtal ring detta. Tror inte ens att hon förstod hur jobbigt det här är för mig. Menade på att det är lite jobbigt för alla emellanåt och sedan blir det lugnt igen. ”Ja, kanske om man är nitton och inte haft några stressrelaterade bekymmer tidigare i livet”, tänkte jag men orkade inte säga något.
Jag var helt slut efter dessa möten och samtal. Bara att hamna i den där diskussionen som inte ens leder någon vart. Jag har ju redan bestämt mig. Det finns inte någon energi kvar att ens försöka nu. Märker det när jag sitter här med den förbaskade uppgiften där jag ska bedöma tre personporträtt. Jag fick lägga ifrån mig arbetet vid fyra tillfällen igår. Lyckades senare få ihop lite text till två av dem, men saknar fortfarande ca 1000 tecken (och den sista bedömningen). Ändå finns inget mer att tillägga. Det går inte. Jag orkar inte. Jag orkar verkligen inte! Mitt maskineri har stängt av.

När kroppen skriker efter vila

Det pendlar väldigt mycket upp och ner nu. Jag försöker att göra en sak i taget, men det kommer hela tiden nya saker. Idag dök det upp en till uppgift vi ska göra med snar deadline. En webbtenta. Format mindre förvisso, men hur många uppgiften kan man klämma in på så få veckor undrar jag?
Intervjun igår var otroligt intressant och inspirerande. Personen jag intervjuade var dock så intensiv att jag var helt slutkörd efteråt. Faktiskt fortfarande idag. Hade räknat med att intervjun det skulle ta max en timma. Det tog över tre timmar.

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag upplever det som att jag aldrig hinner i kapp. Det är hela tiden något som måste göras. Lämna på skolan, göra intervjuer, grupparbeten, seminarium (och någon som ska kritisera ens arbete), ringa samtal (underbart när man har telefonfobi), föreläsningar, städning (som det blir sådär med nu förstås), disk, hämtning på skolan, föräldraskap (i svår ålder) överlag, bråk, någon som ropar och vill något hela tiden, störd sömn var och varannan natt och oron över vad jag ska ta mig till på det. Jag glömmer saker och ord, speciellt när jag blir arg och upprörd. Då tappar jag ibland nästan talet helt. Det låser sig liksom och gör mig ännu argare.
Jag tror att det varit så här ända sedan jag gick in i väggen sist. Svårt att säga exakt när, men det är ett antal år sedan och det trissades upp när jag blev mamma. Efter det blir minsta lilla för mycket.
Har funderat på om jag ska vända mig till vårdcentralen och bli remitterad till psykolog. Men vad ska de göra? Jag är ju för sjutton själv grundutbildad inom psykologi och därtill hobbypsykolog (skratt). Ska jag där få lära mig mindfulness eller gå på yoga? (Numera håller tydligen psykologerna i detta.) Göra avslappningsövningar? Ja, hade jag varit helt grön på området så hade det förstås varit intressant. Nu har jag ju trots allt redskapen.
Jag har tyvärr inte så stort förtroende för vården heller.
Mest av allt tror jag att jag hade behövt avlastas från alla måsten. Slippa prestera så förbannat mycket! Jag skulle behöva mycket mer egentid. Släppa taget om allt som är oviktigt. Vara ledig. På riktigt! En längre tid.

Idag värker ryggen så jag blir tokig. För varje dag blir jag allt mer spänd. Det är värst en bit ovanför midjan. Jag försöker avlasta området så mycket det går, men det är svårt. Det går inte riktigt att njuta av min kriya på morgonen. Kanske borde jag byta.
Byta och förändra. Inte bara kriyan.