Sårbarhet

Jag lärde mig tidigt att inte gråta, så att någon ser. Svalde ner allt. Allt.
Inom familjen/släkten var det inte heller någon som grät i någon annans åsyn.
Jag spelade tuff och stark. Ja inte så att jag var uppstudsig och stökig på något vis. Nej, jag var blyg och tystlåten. (Det ändrades väl i och för sig lite när jag började festa på helgerna efter 9:an.)
När killarna drev med mig och skrattade åt något jag gjort i (ofta i berusat tillstånd), skrattade jag med. Rörde inte en min som avslöjade att jag egentligen blev sårad. Att det gjorde jätteont på insidan. Och så fortsatte det.

img_2448

Jag i 7:an

Till slut kunde jag inte ens ens släppa ut mina tårar när jag var ensam. Jag sopade ner sorgen till en bortglömd plats, långt långt där inne.
Så istället för att bli ledsen blev jag arg, både på mig själv och på andra när de visade att de var ledsna. Kände mig iskall. Det gör jag fortfarande ibland, fast nu är jag medveten om det.
Minns att jag alltid stötte på motstånd när jag ville prata om känslosamma saker med mamma. Det var som att prata med en vägg. Däremot när jag behövde pengar, då kom omtanken fram. Gissar att det var därför jag ofta ”såg till” att ha brist på pengar. Undermedvetet förvisso. Blev påmind om detta när jag läste en bok i veckan där en man berättade om en kvinna som hade haft det precis på detta viset. Det var som att läsa om mig själv.

Det här är inte en stund av självömkan, det är snarare självinsikt. Något som påminner mig om att jag får arbeta med detta. Läka mig själv (eller rättare sagt påminna mig om att jag redan är hel). Våga visa min sårbarhet.
Jag är inte ”tuff” längre. Det är inte det minsta tufft att förtränga känslor som behöver komma ut.
Nu kan jag se den där lilla tjejen framför mig (eller i mig rättare sagt). Så mycket smärta under ytan. I behov av en kram och någon som säger att det är okej att vara ledsen, att gråta. Visa sig sårbar. Det är det som är riktig styrka.

Annonser

Välkommen 2017

God fortsättning på det nya året!

Jag välkomnar det nya året med öppna armar, och igår kändes det verkligen (bokstavligt talat) som att: nu börjar något nytt!
Idag byttes den känslan mot något otäckt och skavande. Ångest, retlighet och rädsla. Kanske var det att jag sov dåligt i natt. Oron innan intervjun i morse. Eller så är det helt enkelt den naturliga processen i att det nu börjar bli dags att ta vid där allt var innan min mamma dog. Därtill avgiftningen från allt skräp som stoppats i min kropp dessa veckor.

Intervjun blev inte speciellt lång. Det blir inget med jobbet heller. Hon förstod nog ganska tidigt att jag inte är redo att börja jobba ”imorgon”. Jag var inte sen med att berätta sanningen heller. Ändå är jag glad att jag gick dit och det sa hon att hon var med. Hon ville att jag skulle ringa henne igen om några veckor, när jag mår lite bättre. Det verkade som att hon vill hjälpa mig att hitta något annat. Dock ska jag erkänna att jag på ett vis känner mig blåst på konfekten, som att jag fick nosa på ett sådant jobb jag faktiskt skulle tänka mig att ha. Just dessa arbetsuppgifter är det sällan de går ut med på AF. Om den chansen inte dyker upp igen så kommer den lilla djävulen på axeln att hånskratta och säga: du skulle tagit chansen när du fick den! Kanske är det sant, men jag skulle inte vara till någon större nytta nu när jag inte är mig själv ändå. Åtminstone försöker jag tänka så när jag sitter här med min ångest.

Jag har inte gjort någon som helst yoga på tre veckor. Så lång paus har jag inte haft sedan jag började med kundaliniyogan 2011. Det var inte meningen att det skulle bli så, men jag var tvungen att lägga tiden på annat och sedan såg jag det till slut som en välbehövlig paus. Ofta blir det en extra skön upplevelse att komma tillbaka efter en längre tids uppehåll. Jag har märkt att jag får många aha-upplevelser efter att jag tagit några dagars uppehåll under semester och liknande. Tror att det för något gott med sig den här gången också. Jag hade stagnerat lite innan pausen. Fastnat i gamla hjulspår.
Vad det blir för kriya denna gång har jag ingen aning om. Jag lämnar det öppet. Det får bli som det blir och det är gott nog för mig.

Hur mycket jag än sett fram emot det här året kommer det att bli ett antal tunga veckor framöver. N börjar jobba imorgon och W börjar skolan igen nästa vecka. Efter det blir jag ensam med ångesten, rastlösheten, sorgen och saknaden (som nu måste upplevas till fullo). Det blir nu så tydligt att jag gömt mig bakom arbete den senaste månaden. När det tar slut öppnas dörren på vid gavel och gömställena försvinner. På det ska jag försöka ändra kosten till det bättre igen.
Det är på inget vis självömkan. Bara fakta.
Det enda jag kan göra är att ta dagen som den kommer. Ena dagen liggande i fosterställning. Nästa ut och klappa träd. Kanske får jag alltför högtflygande planer en annan dag och faller platt som en pannkaka nästa, men jag ska göra mitt bästa och jag ska fortsätta att lyssna till mitt hjärta. Och även om det blir tufft en period så tror jag på det här året. Nu kan det bara bli bättre!

13 december

Glad Lucia allihop!

Det var en fin morgon. De var så söta alla barnen och sjöng så fint.
Jag fick tårar i ögonen. Tänkte att mamma borde fått vara med och se detta. Men det vet jag i och för sig att hon gjorde. Bara från en annan plats, som är osynlig för min begränsade kroppshydda.

Nu sitter jag här rastlöst och väntar på att banken ska öppna så jag kan åka dit för några ärenden. I bakgrunden har jag på julmusik. Laddade ner en extra låt som borde få vara med – O Helga Natt. Tror att jag undvikit den eftersom jag kopplar den till begravningar. Både min mormors och min morfars. Och snart även mammas. (Ville inte ta någon annan julmusik eftersom jag inte vill ”förstöra” fler låtar.) Kanske får jag hoppa över låten varje gång den dyker upp, men samtidigt är det ett fint minne. Att påminnas om mina nära & kära som alltid kommer att bo i mitt hjärta.

Igår bokade vi en resa. I maj åker vi till Playa del Cura på Gran Canaria. Jag bestämde att vi ska unna oss det efter detta år som varit tungt på så många olika vis.
Funderade på om vi skulle välja något helt annat resmål, men vi gillar Kanarieöarna så varför överge ett vinnande koncept. Det känns skönt att ha något att se fram emot också. Att veta att efter denna tuffa period väntar ljusare tider.

Vila i frid mamma

Jag tror att bandet mor-dotter kallade på mig redan när döden inträffade. Natten till förra onsdagen sov jag väldigt oroligt under natten. Jag kände mig orolig i kroppen även under dagen. Tänkte mycket på mamma och att jag behövde ringa henne och fråga om hon ringt läkaren som hon lovat att hon skulle göra. Jag hade tjatat på henne länge eftersom hon haft problem med benen och svårt att gå.
Vid lunchtid ringde jag både hem och mobil utan att få svar. Ringde vid ytterligare tre tillfällen utan att få svar. När N kom hem bad jag honom att köra mig upp till henne.
Jag tog med mig nycklar för att kunna ta mig in i lägenheten. Det var mörkt i fönstren. Tänkte att hon kanske behövt åka till sjukhuset.
Kommer in i lägenheten. Hennes kläder hänger i hallen. Skorna står på sin plats. Väskan med plånboken i. Jag ropar. Inget svar.
Jag går ut i köket. Tänder ljuset. Tvekar. Ropar försiktigt igen. Närmar mig sovrummet.
Där ligger hon i sin säng. Min mamma. Blek, kall och med helt svarta ögon. Det måste skett under natten. Hon ser fridfull ut, men det ser jag förstås inte när jag kommer in och får panik. Ringer N. Ringer 112. Får slita ner mamma på golvet för att göra hjärt- och lungräddning. Jag vet att det är för sent, men killen i andra änden ber mig göra det ändå. Det är trångt och svårt att få plats. Jag trycker och trycker och krossar revbenen på min döda mamma.
Ambulansmännen kommer. Ber mig att sluta.

duva

Den här bilden har jag på näthinnan varje dag. Jag har två foton i mobilen också, som jag tog när ambulansmännen bäddat ner henne i sängen och stängt ögonlocken. Hon var så lik mormor att jag nästan trodde att det var hon som låg där istället för mamma.
Jag fick inte ta ett riktigt avsked. Istället fick jag hålla om en kall kropp och pussa en kall panna och en kall kind. Jag trodde inte att den första döda människan jag skulle se var min egen mamma. Hon blev bara 74 år.

Och nu. Ja, sorgen kommer över mig emellanåt. Det är oundvikligt. Men tiden finns inte att sörja än. Min mamma var samlare så röjandet i lägenheten tar tid. Det finns saker och böcker både högt och lågt. Trasig elektronik i överflöd. Papper och gamla räkningar från 90-talet fram till nu. Vi har sprungit upp och ner i dessa förbannade trappor och slängt en massa saker, men det tar inte slut.
Jag kan inte nog tacka mina svärföräldrar som varit där varje dag och hjälpt till att köra saker till tippen.
Vet inte hur många samtal jag ringt de här dagarna. Ett femtiotal kanske. Telefonfobin fick ge vika. Nu är jag nog klar med det mesta, inklusive bankbesök. Jag kan absolut erkänna att jag varit effektiv. Håller jag mig sysselsatt slipper jag tänka. Och nu har jag bivit förkyld på det så nu är hjärnan som en urvriden disktrasa.
Begravningen blir under julveckan. Jag bävar redan nu. Det kommer att bli fint, men samtidigt så jävla tungt. Jag kommer att bryta ihop totalt. Är så känslig med just begravningar, musiken därtill och stämningen över huvud taget. Och nu är det min egen mamma som ligger där i kistan. Även om vi inte stod varandra så nära så kan inte det där bandet kapas. Det finns där fortfarande med skillnaden att nu har mamma äntligen fått frid och har sluppit kroppens tunga börda.
Hon hade gett upp mot slutet. Det såg jag. Jag kände det också. Och i röran i hennes hem har jag sett att medicinburkarna var tomma. Jag pratade med apoteket om det och hon hade inte hämtat ut sin medicin (bl a blodförtunnande och mot höga blodfetter) på länge. Av läkaren fick jag veta att hon även fått fullt utvecklad diabetes 2. Till mig hade hon sagt att det bara låg på gränsen. Kostråden hade hon naturligtvis inte följt heller.
Hon hade varit snurrig en tid så jag misstänker att hon kan ha fått småblödningar eller proppar i hjärnan. Jag valde att inte låta dem göra en obduktion, men det är ju antingen hjärnan eller hjärtat som lagt av. Jag kan bara spekulera i vad som hänt, och det spelar egentligen mindre roll. Det viktigaste är att hon somnade in lugnt. Det svar jag hade önskat kommer jag aldrig att få för det finns inga dagböcker eller anteckningar. Mamma var och kommer att förbli en gåta på så många plan.

Emellanåt när det blir lite mycket och jag känner att jag skulle vilja prata med någon är jag på vippen att lyfta luren och ringa mamma. Så kommer jag på att det ju är på grund av henne som det är mycket, och till henne kan jag inte ringa med en telefon. Den kontakten får ske på annat vis nu. Jag kan säga att kontakten var otroligt stark de första dagarna. Nu har den tillfälligt stängts av, men jag vet att jag får henne ”på tråden” igen när jag i sinom tid får landa i sorgen.

Bilden har jag lånat på Google.