In i grott-mode

Jag är fortfarande halvdöv på vänsterörat. Har nästan vant mig vid det nu men i vissa lägen, t ex när mycket buller och höga ljud omkring mig, blir det obehagligt. Antar att det bara är att tålmodigt vänta ut det hela. Det brukar ofta ta några veckor innan det är helt bra igen.
Under tiden passar jag på att göra ett nytt försök att utesluta kött ur kosten. Det har funkat bra i de två veckor som förflutit. Fortsättning följer…

Har kommit in i ett sådant där tillstånd av anti-sociala-medier igen. På samma gång som det ger mig väldigt mycket (främst då att dela med mig av bilder och texter på Insta) kan jag bli tokig av att det på andra håll ska vara så himla mycket bliss och kärlek överallt. Det ska peppas, dunkas ryggar och skickas hjärtan. Lärare hyllas som gurus. Uppfattar det ibland som att en del blir sittande på nätet och låter allt hända där istället för att vara ute i riktiga världen och lära sig att använda sina nya redskap i praktiken. Det är farligt om man tappar tron till den egna förmågan. Läraren finns där en period (kortare eller längre beroende på), för att hjälpa dig att hitta dina egna redskap. Inte för att placeras på piedestal under ett aldrig sinande jubel.
Det är nog så lätt att sitta med datorn i knät eller telefonen i handen och skicka kärlek till alla. För mig blir det så falskt på något sätt. (Nu är det egentligen inte min mening att döma någon för jag har mina stunder jag med och för en del kanske detta är en livlina just nu. Det blir bara så konstigt för mig.)
Jag har börjat dra mig undan mer och mer. Vill inte vara delaktig i det sötsliskiga. Jag kommenterar ibland när det är läge för det. Har inte så mycket frågor längre och jag vill inte sitta och älta vara sig det goda eller det dåliga. Har inget behov av att trycka på gilla-knappen dagarna i ända. Har inte heller något behov av att bli ”gillad”.
Tänker att många är rädda att missa något. Det är ju ”faran” med sociala medier. Men vad man missar är ju livet, som pågår medan man sitter där och låter timmarna gå och försöker leva någon annans liv istället för sitt eget.
Det är också det som stressat mig det senaste, att jag fortfarande försöker hänga med i mina grupper fast att jag borde arbeta självständigt. Do my thing så att säga.
Jag är inte så social för stunden och har inget behov av back up. Let go and let God är min melodi nu och jag tänker uppmuntra mig själv att vinna ny tid och energi genom att lägga mer tid på det jag är ämnad att göra. Utan att distraheras av alla illusioner runt omkring.

IMG_3081

Annonser

Jag är. Du är. Vi är (ett).

Det har fortsatt att vara lite kämpigt här. Magen, som är svullen, svider och är gasig, är nog det som är värst och som jag upplever utlöser all obalans. Nu reagerar jag på lök, vitlök och en del andra kryddor också. Det är inget ovanligt förvisso, men jag brukar inte ha problem med det i vanliga fall. Med allt detta tänker jag på hur mycket en frisk mage faktiskt betyder för välmåendet. Likaså energinivån.
N är sjuk, W hostig och jag har också känt att jag är på väg att bli sjuk. Halsen svider och jag har varit trött hela veckan, men kroppen kämpar emot. Den brukar göra det. Själv önskar jag att det ville blomma ut istället, så jag får rensa ut systemet och bara lägga mig under täcket i soffan. Tacksamt ta emot alla insikter, som jag brukar få när jag är sjuk.

Samtidigt med detta har jag prövats i alla möjliga situationer under veckan som gått. Som att Gud (ja jag börjar känna mig bekväm att använda det ordet nu utan att vara rädd för att missuppfattas) testar mig, för att se om jag orubblig står kvar i rätt cirkel. Det gjorde jag inte. Det gör jag fortfarande inte. Fast idag har jag klivit in igen, och hittar ganska snabbt tillbaka om jag går vilse. Men egot vill lägga sig i. Passar på att locka bort mig medan jag irrar mig iväg i tankar. Utnyttjar min trötthet. Min skörhet.
Jag kommer att vinna denna gången. Ljuset kommer att komma tillbaka och lösa upp alla illusioner. Var så säker.

Jag har funderat en hel del de senaste veckorna över hur jag blir mindre och mindre intresserad av att ifrågasätta saker. Nu har jag förvisso aldrig varit så uttalat ifrågasättande, och kanske är det därför jag inte platsar så väl på universitetet. ;-)
(När jag dock börjar ifrågasätta vet jag att jag är på väg in i fel cirkel igen.)
Jag blir istället mer och mer tillfreds av att bara vara. Jag är. Du är. Vi är (ett).
Jag är inte alls intresserad av att ifrågasätta varför du gör som du gör. Eller varför jag själv gör som jag gör. Bara ATT du gör. ATT jag gör. Vi gör som vi gör.
Vi gör olika saker. Vi är olika. Även om det bara är en illusion att vi är separerade.
Det är härligt att vi gör. Bara gör.
Jag tänker på samma vis på yogans område. Bara gör. Lyssna till hjärtat.
Du gör vad du gör. Jag gör vad jag gör.
Förr ville jag analysera allt. Chakran hit och nadis dit. Den ena yogastilen var nog lite bättre än den andra. Hur den nu kunde vara det. Den yogastil som passar mig bäst är bäst för mig. Den yogastil som passar dig bäst är bäst för dig.
Jag reagerade på hur andra framställde sin yoga i sociala medier. Idag vet jag att jag inte hade med det att göra. Jag har inte med det att göra. Du har inte med det att göra.

img_2507

Släpp taget. Om dig själv och om andra.

It’s nothing, som Mooji säger. Släpp taget!
Stå på huvudet i sanden eller på en surfbräda i solnedgången. Bär vita kläder, turban och mala. Sitt i en grotta och meditera. Svettas i ett tempererat rum.
Gör vad du vill. Bara gör.
Gör det som är skoj. Njut. Strunta i kritik och ifrågasättande. Strunta i vilken yoga som kom först, eller vilken som är hittepå.
Kroppen är ändå bara en illusion. En slags behållare vi antar när vi håller till här på jorden. Det är det som är i behållaren som betyder något. Det sanna, långt där inne.
Inte vad den kläs i eller hur den rör sig, vilket jobb den går till eller vilken yogastil den anammar.

Jag är…
Du är…
Vi är… (ett)

Kanske skulle jag tillåta mig att vara ”nästansjuk” och krypa ner i soffan ändå. Att unna sig vila är aldrig fel, när det behövs. När jag släpper taget kanske förkylningen bryter ut, eller så blir jag helt frisk. Desto bättre i så fall.

Ha en fin lördag!

Min sanning

Jag gillar det förutsättningslösa. Det tillåtande. Att var dag känna efter vad som är rätt just nu, istället för att göra på ett sätt som bestämdes förrförra månaden.
Har heller aldrig förstått det där med att man måste börja om från dag 1 på kriyan igen när man varit sjuk. Eller förstår det gör jag ju, men varför liksom? Om man är ny och inte fått in rutinen kanske, men om man äter, sover och lever yoga så finns det ingen anledning. Ens sanna inre får tala för var dag. Sedan jag började lyssna på det viset så gör jag alltid det rätta. Det rätta för mig. Ibland är det skönt att vara ihärdig med en kriya, men jag trivs allra bäst när dagsformen avgör vilken kriya det blir eller om det faktiskt räcker med en kort uppvärmning och sedan bara meditera.

Det där var en del av min kommentar på ett inlägg som Nina skrev igår. Jag blev inspirerad av hennes text eftersom det ledde in mig på tankar jag haft länge och velat skriva om här.

Jag gick tacksamt nog på en yogalärarutbildning som var ganska tillåtande. Inga strikta regler om hur man ska utöva sin praktik eller att bära turban osv. Vi fick naturligtvis rekommendationer enligt kursplanen, men det nämndes t ex aldrig något om att om man blir sjuk mitt under en fyrtiodagars kriya så måste man börja om från dag ett igen. Eller nämndes kanske det gjorde, men det sattes åtminstone ingen sådan press på oss.
Jag har sett och hört mycket under de här åren sedan jag fann kundaliniyogan (KY) och på sina håll finns det väldigt strikta regler (nästintill dogmer). Kanske inte så mycket i Sverige som i USA dock. Ibland kan jag förstå att det finns de som uppfattar KY som en sekt eller något religiöst, när det sneglas åt det hållet. Det gör mig på samma gång ledsen, för enligt mig så har man misslyckats med syftet om yogan ska vara en uppsättning med rigida regler och där inte alla får plats om man inte gör si eller så. Att någon sitter inne med den absoluta sanningen. Det är väl därför jag inte gillar religion. (Sedan är det förstås även så att en del bokstavstrogna elever tolkar in saker som inte alls står där. Läser in saker mellan raderna som lärarna eller kurslitteraturen inte ens nämnt.)
Men nu är inte KY någon religion. Det är yoga. Något som ska ge dig redskap så du kan utvecklas och hitta ditt sanna jag (som hela tiden funnits inom dig). Dit hör inte en massa måsten och strikta regler.
Jag skulle kanske bli lynchad inom vissa kretsar för att jag skriver detta, men det är min åsikt. Och det har inget med att inte följa det jag lärt mig att göra. Skulle jag undervisa hade jag självklart lärt ut KY och inget annat. Jag skulle inte hitta på något eget. Men… jag hade inte heller lagt en massa tvång på mina elever. Att det för en nybörjare på området krävs mer strikta rutiner (rutiner – inte regler), det är en annan sak. Den vägen behöver vi alla gå i början.
Vad vi inte behöver är en massa pekpinnar kring yogapraktiken, vad vi äter, vad vi dricker eller har på oss. För många ändras en del automatiskt, t ex att man inte längre vill äta kött eller dricka alkohol. Men tycker man om kött och att dricka vin på lördagarna så ska man göra det. Du är inte vare sig bättre eller sämre för att du är vegan eller köttätare (eller vad du vill jämföra med).

Jag vill nu klargöra att detta är mina åsikter. Det är ingen sanning, annat än för mig. Sedan jag fann Gud (du får gärna kalla det något annat), eller rättare sagt sedan denna närvaro blev så mycket starkare, så övergav jag alla regler och måsten. Varje dag under morgonen vänder jag mig inåt och lyssnar till vad jag ska göra idag. Jag får alltid svar (om jag är närvarande och inte upptagen med egot). Jag får svar för att jag lyssnar nu, i denna stund. Jag kan inte längre gå emot mig själv som jag gjorde förr, när jag tvingade mig igenom saker jag inte hade ork till eller kanske till och med trotsade smärta. Och nej, det här har inget att göra med att jag inte vill möta mitt motstånd. Motståndet möter jag förr eller senare ändå. Medan jag diskar, mediterar eller duschar. Det jag behöver bearbeta går inte att sopa under mattan. Det dyker upp precis när jag behöver det.
Jag möter definitivt inte mitt motstånd bättre för att jag tvingar mig igenom en fyrtiodagars kriya som inte passar mig alls. Man behöver lära sig att se skillnad på vad som behövs och vad som bara är dumdristigt.
Min önskan är att släppa taget om sådant som inte gynnar mig.
Jag gör mitt bästa, precis som du gör ditt.

Mindre än åtta timmar kvar till 2017

Det är många som skriver listor nu och arbetar igenom året som gått. I vanliga fall hade jag också hängt på, men i år finns inte orken. Jag vill bara gå vidare nu och släppa taget om 2016. Nu väntar ett nytt år och nya möjligheter. Förhoppningsvis också fler och roligare upplevelser än vad detta år bjöd på.
Som ni vet har jag ju stressat upp mig kring det här jobbet som jag ska intervjuas för på måndag. Jag plockade fram min tarotlek i morse. Kortet jag drog var Eremiten. Det gav mig svaret jag redan hade inombords. Jag måste inte säga ja till något jag inte är redo för. Däremot kan jag hålla mig öppen för möjligheter som ändå finns. Ge saker en chans. Men känns det sedan inte rätt får jag lov att vara ärlig och säga nej. Och just nu skriker både kropp och själ efter att få dra sig undan, finna mig själv och svaren som råkade försvinna mitt i all oreda. Kanske säger jag något annat på måndag, men en läkning är nödvändig hur jag än vrider på det och hur bra det här jobbet än verkar vara.

Idag ska vi bara vara hemma och mysa tillsammans. God mat och ett gäng filmer. W får vara uppe så länge han vill. Får se om han orkar hela vägen i år. Förra året slocknade han på målsnöret.

img_2285

Vi ses nästa år alla fina människor!
Gott Nytt 2017! ♥

Googlelånad bild.

Att utsätta sig för det obekväma

Jag tänkte att jag skulle berätta lite om mina två första dagar på utbildningen. Egentligen är jag på tok för trött för det, men ska försöka få ner några meningar åtminstone.
Gårdagsmorgonen var ingen rolig grej. Jag försökte att slappna av hemma, andas djupa andetag och fokusera på meditationen. Klarade mig nästan hela vägen fram med spårvagnen, sedan var panikångesten ändå där (som gubben i  lådan). Jag hoppade av en hållplats tidigare än jag skulle av. Försökte få tag på någon att prata med en stund för att lugna nerverna, men alla nära och kära var upptagna. Kände hur tårarna sprängde bakom ögonlocken. Jag hatar dessa ångestattacker! Önskar inte min värsta fiende (om jag hade någon) detta. Var nära att vända och åka hem igen.
På något vis lugnande jag ändå ner mig lite. Tog mig in i huset. Letade efter en vattenkran att fylla på min vattenflaska. Några minuter kvar. In i föreläsningssalen. Hittar en plats (utan att krångla mig förbi andra, som i en biosalong) längst bak. Andas. Andas. Dricker vatten. Kursen startar. Ångesten börjar släppa.
Under dagen skapar vi sedan smågrupper (våra seminariegrupper) och äntligen känner jag mig tryggare. Vi är bara 8 stycken så nu kan alla slappna av och prata. Inte bara stå där knäpp tysta som små ljus i korridoren, som tidigare på morgonen. Jag kan vara mamma till allihop (det gäller för övrigt hela klassen), men jag trivs bra med dem i gruppen. Vi äter lunch ute tillsammans och pratar ihop oss om våra uppdrag och om morgondagen (idag alltså) då vi ska träffas och påbörja våra kompisporträtt. Åker hem. Trött, men nöjd.

dag2
Trött idag.

Idag började jag morgonen, fortfarande trött från gårdagen, med att åka till mitt ”kvarter” för att göra min första mobilfilmade intervju. Hittar en kvinna att intervjua nästan med en gång. Filmklippet blir fyra sekunder för långt. Orkar inte bry mig. Åker hem igen för att äta lunch och ladda upp videon som ska läggas ut på vår sida med alla samlade kvarter. Uppladdningen tar en evighet (en timma för en video på 1 min?!). Jag blir sen (fast hinner i tid ändå) och får stresshuvudvärk. Mitt i detta ska vi fotografera varandra i skolan, följt av intervju och en kort videoinspelning (allt för kompisporträttet). Tänk att jag aldrig kan vänja mig vid att höra min egen röst eller än värre se mig själv på rörlig bild. Ve & fasa! När jag sedan inser hur ofta jag säger ”eh” i varje mening vill jag gömma mig någonstans. Jag är absolut inte ensam om det, det vet alla som blivit inspelade, men hur sjutton gör man sig av med alla överflödiga ord och ljud?! Fast trots att det här är otroligt jobbigt för mig tänker jag att det här är bra för mig. Jag behöver få se mig själv. Höra mig själv. Det är enda chansen att kunna få ordning på rösten. Och osäkerheten. Kommer jag bara över pinsamhetsfasen kan jag börja arbeta på att våga i olika sammanhang. Tar jag mig igenom alla obehagliga situationer här på utbildningen (och det blir många denna termin) kanske jag en dag vågar undervisa i yoga också. Just nu är de faktiskt en simpel sak som denna som får mig att kämpa. Att komma över alla rädslor som hindrar mig från att följa mitt hjärta är det viktigaste. Det andra kommer med som en bonus.
Se, det blev visst ett ganska långt inlägg ändå.

Imorgon ska vi samlas i våra seminariegrupper och titta på alla videointervjuer. På torsdag måste jag skriva mitt kompisporträtt. Föreläsningar på fredag och på lördag måste jag ut och filma och intervjua i mitt kvarter igen. Denna gång för en längre video som ska redigeras. Även detta med mobilen. Lär bli pilligt (ogillar att göra sådant med telefonen) och det är dessutom helt nytt för mig. Späckat schema minst sagt. På detta är lilleman i sin värsta mini-tonårsfas. Dagliga hysteriska utbrott. Bråkar om precis allt. Och finns inget att bråka om så bråkas det om det. Allt på en gång. Har de här dagarna undrat ifall jag tar mig levande ur denna termin.

Nu måste jag sätta mig i soffan och koppla av en stund innan läggdags.
Nattinatt!

 

Vi måste jobba för en förändring

En vecka kvar till kursstart. Läser om ännu en incident som inträffat under morgonen. En lägenhet som blivit sprängd. En 8-årig pojke dog. Vart är världen på väg? Blir så ledsen över allt detta meningslösa våld. All ilska som blossat upp och blir allt starkare. Det märks bara man tar sig utanför dörren. Folk är aggressivare i trafiken, brusar upp för småsaker, föräldrar som bråkar med andra föräldrar för att de stört sig på något som deras barn gjort. Det går till och med så långt som till handgripligheter ibland. Mitt inför barnen. Är det vad vi ska lära ut till våra barn? Att man ska vara arg och bråka om allt? Slå på andra för att de inte gör som vi gör och tycker är lämpligt. Då vill i alla fall inte jag vara med.
Hur vore det att lägga fokus på sådant som är bra. För varje gång man blir arg eller stör sig på något kan man försöka hitta något som är bra istället. Räkna till 10, eller kanske 1000. Jag är inte så bra på det själv alltid, men försöker påminna mig om det ofta. Det är viktigt nu! Allt kan inte bara vara skit och elände. Det måste finnas bra saker också. Stubinen kan inte tillåtas att bli kortare och kortare. Vi behöver andas fler djupa andetag. Stanna till i nuet. Släpa taget om oväsentligheter.

Så är det väl också det där med att staden växer för mycket. Staden har, för mig, blivit för stor nu. Jag längtar efter halvtomma spårvagnar och bussar, lika halvtomma caféer och restauranger, stilla oaser i tystnad, att kunna gå in i en skog utan att snegla över axeln. Åh som jag längtar efter att få sitta på en sten bland en massa träd, sluta ögonen och bara andas in den friska luften. Här vågar jag faktiskt inte det. Nu finns det i och för sig ingen skog i min omedelbara närhet, men dit jag kan ta mig känner jag mig inte längre säker ensam. Det är något som upptar mina tankar ofta. Det är också något som fått mig att sätta upp nya mål. Måhända långsiktiga, men ändå något att längta efter.

Ta hand om varandra och släpp in mer glädje i vardagen!