Filmtips

Idag tänkte jag bara ge ett filmtips – The Shack.
Den kanske inte passar alla eftersom den har ett tydligt kristet tema, men jag skulle säga att den är värd att titta på ändå eftersom den förklarar en del väldigt bra.
Jag blev berörd och upplever att den förde mig ytterligare ett steg närmare sanningen.

Kort och gott, filmen handlar om en man och hans möte med Gud. Den är sorglig emellanåt, men ändå en feel-good-film som väcker hopp.

TheShack

Bilden har jag lånat från IMDb.
Annonser

Du är vad du tänker

Som jag skrev igår så känns det vissa dagar som att jag ska bli tokig. Vet att många som ger sig in i både yogans och andlighetens värld någonstans på vägen nästan ”ångrar” sig. Det skalar av så mycket. Ögon som tidigare varit stängda öppnas. Skeletten i garderoben ramlar ut ett efter ett. Och på det blir andras problem och dramer än tydligare. Man får allt i ansiktet och kan inte värja sig. Där man förr varit med och tyckt synd om, känt med. Det går inte längre. Inte om man inte själv ska dras med i dramat.
Jag tycker att det här är så otroligt jobbigt just nu, för jag kan inte sitta och dalta med längre. Jag blir frustrerad, energinivån går i botten och jag känner hur min negativitet blommar upp. Det öppnar upp för inget annat än att vara ärlig. Hur elakt och provocerande det sedan än må uppfattas av någon som fastnat i sjukdom/drama och motarbetar förändring.

change
Det påminner mig än en gång om de där orden (som jag skrev om för en tid sedan) – ”hur orkar du ens med dig själv” – som jag fick höra när jag gick på i min negativitet. Det är mitt mantra nu när jag märker att jag börjar älta saker eller gnälla över livet.
Jag önskar att fler vågade vara ärliga mot sina vänner och bekanta. Jag önskar att fler hade vågat vara ärliga mot mig när jag identifierade mig med sjukdom och problem.
De flesta vågar inte. Sitter bara och nickar med och uppmuntrar sjukdomen ytterligare, eller hjälper till att prata illa om någon (de inte ens känner eller vet om hen verkligen gjort allt ”det där” på riktigt). När vi gör så är vi med och befäster sjukdomen/problemet ytterligare. En riktigt vän är ärlig. Att tycka synd om hjälper ingen. Eller som någon sa på kursen:
”Att visa medkänsla en eller två gånger kanske är ok men när det låter likadant efter ett år och inget förändrats, då släpper jag taget. Då finns det ingenting mer jag kan göra. Då tackar jag för mig.”
Ord och inga visor, men det är nog enda sättet. Man kan inte bli kvar i andras problem för att vara snäll.
Så… Tankar. Ord. Handlingar. Allt är energi. Är det så svårt att förstå?!
Du får exakt det du tänker på och pratar om. Den där självuppfyllande profetian du vet.
Det är också därför jag undviker problem nu. Inte så att jag förtränger något eller sopar det under mattan. Nej, jag möter allt mörker och accepterar att det finns där. Men jag tänker inte gå tillbaka dit igen att jag förlitar mig på sinnets illusioner och låter problemen ta över, och sedan berättar om dem för alla som vill lyssna.
Jag vill se mig själv som hel och fullkomlig. Jag vill se DIG som hel och fullkomlig (för vi är inte separerade från varandra).

Bilden är från Googleflödet.

Min sanning

Jag gillar det förutsättningslösa. Det tillåtande. Att var dag känna efter vad som är rätt just nu, istället för att göra på ett sätt som bestämdes förrförra månaden.
Har heller aldrig förstått det där med att man måste börja om från dag 1 på kriyan igen när man varit sjuk. Eller förstår det gör jag ju, men varför liksom? Om man är ny och inte fått in rutinen kanske, men om man äter, sover och lever yoga så finns det ingen anledning. Ens sanna inre får tala för var dag. Sedan jag började lyssna på det viset så gör jag alltid det rätta. Det rätta för mig. Ibland är det skönt att vara ihärdig med en kriya, men jag trivs allra bäst när dagsformen avgör vilken kriya det blir eller om det faktiskt räcker med en kort uppvärmning och sedan bara meditera.

Det där var en del av min kommentar på ett inlägg som Nina skrev igår. Jag blev inspirerad av hennes text eftersom det ledde in mig på tankar jag haft länge och velat skriva om här.

Jag gick tacksamt nog på en yogalärarutbildning som var ganska tillåtande. Inga strikta regler om hur man ska utöva sin praktik eller att bära turban osv. Vi fick naturligtvis rekommendationer enligt kursplanen, men det nämndes t ex aldrig något om att om man blir sjuk mitt under en fyrtiodagars kriya så måste man börja om från dag ett igen. Eller nämndes kanske det gjorde, men det sattes åtminstone ingen sådan press på oss.
Jag har sett och hört mycket under de här åren sedan jag fann kundaliniyogan (KY) och på sina håll finns det väldigt strikta regler (nästintill dogmer). Kanske inte så mycket i Sverige som i USA dock. Ibland kan jag förstå att det finns de som uppfattar KY som en sekt eller något religiöst, när det sneglas åt det hållet. Det gör mig på samma gång ledsen, för enligt mig så har man misslyckats med syftet om yogan ska vara en uppsättning med rigida regler och där inte alla får plats om man inte gör si eller så. Att någon sitter inne med den absoluta sanningen. Det är väl därför jag inte gillar religion. (Sedan är det förstås även så att en del bokstavstrogna elever tolkar in saker som inte alls står där. Läser in saker mellan raderna som lärarna eller kurslitteraturen inte ens nämnt.)
Men nu är inte KY någon religion. Det är yoga. Något som ska ge dig redskap så du kan utvecklas och hitta ditt sanna jag (som hela tiden funnits inom dig). Dit hör inte en massa måsten och strikta regler.
Jag skulle kanske bli lynchad inom vissa kretsar för att jag skriver detta, men det är min åsikt. Och det har inget med att inte följa det jag lärt mig att göra. Skulle jag undervisa hade jag självklart lärt ut KY och inget annat. Jag skulle inte hitta på något eget. Men… jag hade inte heller lagt en massa tvång på mina elever. Att det för en nybörjare på området krävs mer strikta rutiner (rutiner – inte regler), det är en annan sak. Den vägen behöver vi alla gå i början.
Vad vi inte behöver är en massa pekpinnar kring yogapraktiken, vad vi äter, vad vi dricker eller har på oss. För många ändras en del automatiskt, t ex att man inte längre vill äta kött eller dricka alkohol. Men tycker man om kött och att dricka vin på lördagarna så ska man göra det. Du är inte vare sig bättre eller sämre för att du är vegan eller köttätare (eller vad du vill jämföra med).

Jag vill nu klargöra att detta är mina åsikter. Det är ingen sanning, annat än för mig. Sedan jag fann Gud (du får gärna kalla det något annat), eller rättare sagt sedan denna närvaro blev så mycket starkare, så övergav jag alla regler och måsten. Varje dag under morgonen vänder jag mig inåt och lyssnar till vad jag ska göra idag. Jag får alltid svar (om jag är närvarande och inte upptagen med egot). Jag får svar för att jag lyssnar nu, i denna stund. Jag kan inte längre gå emot mig själv som jag gjorde förr, när jag tvingade mig igenom saker jag inte hade ork till eller kanske till och med trotsade smärta. Och nej, det här har inget att göra med att jag inte vill möta mitt motstånd. Motståndet möter jag förr eller senare ändå. Medan jag diskar, mediterar eller duschar. Det jag behöver bearbeta går inte att sopa under mattan. Det dyker upp precis när jag behöver det.
Jag möter definitivt inte mitt motstånd bättre för att jag tvingar mig igenom en fyrtiodagars kriya som inte passar mig alls. Man behöver lära sig att se skillnad på vad som behövs och vad som bara är dumdristigt.
Min önskan är att släppa taget om sådant som inte gynnar mig.
Jag gör mitt bästa, precis som du gör ditt.

I min bubbla

Det är nu vecka fem och halschakrat står på schemat. Kriyan jag valt är Wahe Guru kriya och den känns helt rätt just nu. På så många vis. Att tala sanning. Att vara sanning.
Sat Nam! ❤

Jag har lagt alla vikter åt sidan för att axeln ska få vila. Gör bara mina rehab-övningar med gummibandet samt att jag tränar ben och rygg lite. Det har inte blivit någon bättring alls, men jag försöker att inte fokusera på det för mycket. Det får vara som det är. Bara det att jag faktiskt gör något, och gör en hel massa olika saker, får mig att känna mig lättare i kroppen. Det är roligare att träna när det inte blir ett måste. Hellre 5-10 minuter här och där än att köra slut på sig i timslånga pass och tappa lusten helt.
Maten jag ätit de här veckorna har gjort gott. Jag brukar unna mig något bakverk på helgerna när vi går och fikar, men smågodis och gluten är borta.
Igår var vi lata och åt lunch på Mc Donalds. Hade inte varit där på flera månader. Kände mig smutsig på insidan efteråt. När man rensat ut vill man inte stoppa in smuts igen. Note to self!

Glädjen består. Jag tänkte igår, kan man få vara så här lycklig? Kan JAG få vara så här lycklig?
Vissa dagar känner jag sådan lycksalighet att jag tror att jag ska spricka. Jag vet knappt vart jag ska ta vägen. Hur jag ska dela med mig av detta.
Tårarna är nära att börja spruta av glädje bara jag ser en vacker film eller läser något som talar till mitt inre.
Faktiskt går det här egentligen inte ens riktigt att beskriva i ord. Ord blir överflödiga.
Långt någonstans där inne pockar Jante på uppmärksamhet, du ska inte…
Du ska inte tro att det här varar!
Jag struntar i Jante!
I kroppen upplever jag lättnad. Frihet från ångest. Jag skulle kunna undervisa i yoga nu, om jag ville. Känner inte den där rädslan längre. Men jag vill inte.
Jag vill bara vara här och nu. Vila i detta. Inget annat känns viktigt. Inget annat är aktuellt. Just nu. Jag ska vara här. I min bubbla. Finna min plats i det nya och omtumlande. Först därefter är det dags att gå till handling.