Välkommen 2017

God fortsättning på det nya året!

Jag välkomnar det nya året med öppna armar, och igår kändes det verkligen (bokstavligt talat) som att: nu börjar något nytt!
Idag byttes den känslan mot något otäckt och skavande. Ångest, retlighet och rädsla. Kanske var det att jag sov dåligt i natt. Oron innan intervjun i morse. Eller så är det helt enkelt den naturliga processen i att det nu börjar bli dags att ta vid där allt var innan min mamma dog. Därtill avgiftningen från allt skräp som stoppats i min kropp dessa veckor.

Intervjun blev inte speciellt lång. Det blir inget med jobbet heller. Hon förstod nog ganska tidigt att jag inte är redo att börja jobba ”imorgon”. Jag var inte sen med att berätta sanningen heller. Ändå är jag glad att jag gick dit och det sa hon att hon var med. Hon ville att jag skulle ringa henne igen om några veckor, när jag mår lite bättre. Det verkade som att hon vill hjälpa mig att hitta något annat. Dock ska jag erkänna att jag på ett vis känner mig blåst på konfekten, som att jag fick nosa på ett sådant jobb jag faktiskt skulle tänka mig att ha. Just dessa arbetsuppgifter är det sällan de går ut med på AF. Om den chansen inte dyker upp igen så kommer den lilla djävulen på axeln att hånskratta och säga: du skulle tagit chansen när du fick den! Kanske är det sant, men jag skulle inte vara till någon större nytta nu när jag inte är mig själv ändå. Åtminstone försöker jag tänka så när jag sitter här med min ångest.

Jag har inte gjort någon som helst yoga på tre veckor. Så lång paus har jag inte haft sedan jag började med kundaliniyogan 2011. Det var inte meningen att det skulle bli så, men jag var tvungen att lägga tiden på annat och sedan såg jag det till slut som en välbehövlig paus. Ofta blir det en extra skön upplevelse att komma tillbaka efter en längre tids uppehåll. Jag har märkt att jag får många aha-upplevelser efter att jag tagit några dagars uppehåll under semester och liknande. Tror att det för något gott med sig den här gången också. Jag hade stagnerat lite innan pausen. Fastnat i gamla hjulspår.
Vad det blir för kriya denna gång har jag ingen aning om. Jag lämnar det öppet. Det får bli som det blir och det är gott nog för mig.

Hur mycket jag än sett fram emot det här året kommer det att bli ett antal tunga veckor framöver. N börjar jobba imorgon och W börjar skolan igen nästa vecka. Efter det blir jag ensam med ångesten, rastlösheten, sorgen och saknaden (som nu måste upplevas till fullo). Det blir nu så tydligt att jag gömt mig bakom arbete den senaste månaden. När det tar slut öppnas dörren på vid gavel och gömställena försvinner. På det ska jag försöka ändra kosten till det bättre igen.
Det är på inget vis självömkan. Bara fakta.
Det enda jag kan göra är att ta dagen som den kommer. Ena dagen liggande i fosterställning. Nästa ut och klappa träd. Kanske får jag alltför högtflygande planer en annan dag och faller platt som en pannkaka nästa, men jag ska göra mitt bästa och jag ska fortsätta att lyssna till mitt hjärta. Och även om det blir tufft en period så tror jag på det här året. Nu kan det bara bli bättre!

Annonser

Kontraster och det vackra i allt

img_2042
Kontraster

Jag går samma promenadväg varje dag. Brukar försöka ta nya vägar emellanåt, men jag trivs bland alla vackra träd, lukten av multnande löv och lugnet på vägen så tidigt på morgonen. Just där och just då blir jag alert och mitt medvetande förhöjt.
Jag går förbi hyreshus som sett sina bästa dagar. Balkongerna är fallfärdiga och färgen på husen är inte vit längre. Det är något vackert med dem ändå. Och så är det med allt. Jag är faktiskt ganska bra på att se något vackert hos allt/alla. Det som en ytlig människa skulle se som fult, tjockt eller fel där ser jag en glimt i ögat, en energi som griper tag i mig, ett sätt att röra sig på, ett leende. Ja, det finns något överallt.

En bit längre bort ligger det röda huset med vita knutar. Idag vet jag inte vad huset används till. När jag var liten var det en slags fritidsgård och på baksidan låg det en massa brädor och annat så man kunde bygga egna hus och trädkojor m.m. Det fanns även ett annat hus där de hade getter och kaniner.
På kullen ovanför tronar höghusen i Biskopsgården upp sig. Där är jag uppväxt. Inte i de där höghusen dock utan ca en spårvagnshållplats åt vänster.
Höghusen där uppe, det röda trähuset och träden & de goda höstlukterna där nere. Kontraster, men jag ser något vackert i det med. Jag skulle inte kunna tänka mig att bo där uppe igen, men varje gång jag är där slås jag ändå av det vackra i det (ibland) slitna och ruffiga. Det finns mycket träd och det är något med miljön som inte bara är nostalgi. Jag har svårt att förklara vad det är. Det bara är.

Men trots att jag är ganska glad över att jag ser allt det här vackra i andra, är det lite tragiskt att jag så sällan kan se det i mig själv. Att det där osäkra får lov att ta så mycket plats hela tiden. Jag vill inte att det ska vara så längre. Jag vill plocka ut allt det där instängda som gör ont i kroppen. Dra ut mitt sårade lilla jag och omfamna det. Med alla brister och fel. Med allt det som är bra.
Jag har i veckan skrivit ner alla de symtom/hinder i vardagen jag har och även skrivit en anamnes/historik över allt jag upplevt sedan jag gick in i väggen första gången för 15-16 år sedan. Läkaren kommer väl att tro att jag inte är klok, men jag måste samla allt på det viset för annars får jag inte sagt hälften och får inte heller fram det väsentliga. Det blir bara svammel och så kommer jag hem, arg på mig själv för att jag glömde det viktigaste. Jag tror att det är bra med en översikt också för nu ska det här få utredas på riktigt. Är bara så rädd att de p g a all ångestproblematik ska försöka skjutsa in mig i psykiatrin igen och pracka på mig antidepressiv medicin. Aldrig mer! Det ökade på mina bekymmer ännu mer. Idag mår jag i grunden bra. Har inte rört mediciner på snart tio år. Jag behöver bara hjälp att få göra saker i min egen takt.

Och nu sitter jag här och hurrar lite för mig själv. Jag klarade webbtestet i offentlighetsprincipen, meddelarfrihet och källskydd på första försöket. Skulle naturligtvis hållit mig ifrån allt sådant men kunde inte låta bli, så nu trillade åtminstone den stenen ur väskan. Det är några uppgifter kvar, men det får vänta tills jag känner att jag klarar av det utan att få ett stresspåslag.
Nu ska jag vila en stund. Det där alerta jag kände under promenaden i morse är utbytt mot trötthet.

Think outside the box. No, forget the box!

Jag läste lite i tidningen Skriva i morse vid frukost. Där var ett reportage om författaren Per Johansson som i ett avsnitt sa:

Det är lustigt. Jag har haft så mycket ångest och skit och nu är jag ganska fri från det men så fort jag kommer in till stan kommer det tillbaka.
Människor bor så tätt i städerna, de samlar på sig så mycket stress och frustration.

Det var så mitt i prick. För även jag som bor i en storstad känner av detta. Åker jag in till centrala stan blir det ännu värre. Där får jag ingen ro alls. Alla rusar och armbågar sig fram, pratandes i mobilen.
Jag blir allt mer främmande för storstaden. Jag såg en dokumentär om folk med olika typer av psykisk sjukdom häromdagen och en av dem som slussats ut till hemmet igen bodde i ett torp i skogen, precis som författaren här ovan. Det är primitivt som tusan, men att vara så nära naturen och höra skogsljud istället för borrmaskiner och ambulanser. Ja, det vore ju guld värt! Nu skulle jag förvisso inte klara av att leva utan dusch, toalett och värme i huset men längtan bort från folktätheten och asfalten växer sig ändå större.

img_2037Jag njuter av mina morgonpromenader
i den friska höstluften.

Jag inspireras av så många olika typer av människor nu, men det är alltid någon som vågat ta steget fullt ut och leva sin dröm. Och jag tänker att då spelar det igen roll om man är fattig som en kyrkråtta. För vad är pengar egentligen värda om man mår skit för att tjäna ihop dem? Man kan inte köpa sig lycka, även om många fortfarande tror det. Visst, man kan lättare starta upp ett företag eller gå på intressanta kurser om det finns några tusenlappar på kontot. Men jag tror ändå att man måste tänka annorlunda för att inte fastna i att man måste göra på ett visst sätt för att komma någon vart.
Det är väl ungefär där jag är just nu. Och det kommer att ta tid, för jag räknar inte med att jag halkar in på det berömda bananskalet. Fast det kanske är det jag behöver lära mig att göra – tro på underverken.

Att utsätta sig för det obekväma

Jag tänkte att jag skulle berätta lite om mina två första dagar på utbildningen. Egentligen är jag på tok för trött för det, men ska försöka få ner några meningar åtminstone.
Gårdagsmorgonen var ingen rolig grej. Jag försökte att slappna av hemma, andas djupa andetag och fokusera på meditationen. Klarade mig nästan hela vägen fram med spårvagnen, sedan var panikångesten ändå där (som gubben i  lådan). Jag hoppade av en hållplats tidigare än jag skulle av. Försökte få tag på någon att prata med en stund för att lugna nerverna, men alla nära och kära var upptagna. Kände hur tårarna sprängde bakom ögonlocken. Jag hatar dessa ångestattacker! Önskar inte min värsta fiende (om jag hade någon) detta. Var nära att vända och åka hem igen.
På något vis lugnande jag ändå ner mig lite. Tog mig in i huset. Letade efter en vattenkran att fylla på min vattenflaska. Några minuter kvar. In i föreläsningssalen. Hittar en plats (utan att krångla mig förbi andra, som i en biosalong) längst bak. Andas. Andas. Dricker vatten. Kursen startar. Ångesten börjar släppa.
Under dagen skapar vi sedan smågrupper (våra seminariegrupper) och äntligen känner jag mig tryggare. Vi är bara 8 stycken så nu kan alla slappna av och prata. Inte bara stå där knäpp tysta som små ljus i korridoren, som tidigare på morgonen. Jag kan vara mamma till allihop (det gäller för övrigt hela klassen), men jag trivs bra med dem i gruppen. Vi äter lunch ute tillsammans och pratar ihop oss om våra uppdrag och om morgondagen (idag alltså) då vi ska träffas och påbörja våra kompisporträtt. Åker hem. Trött, men nöjd.

dag2
Trött idag.

Idag började jag morgonen, fortfarande trött från gårdagen, med att åka till mitt ”kvarter” för att göra min första mobilfilmade intervju. Hittar en kvinna att intervjua nästan med en gång. Filmklippet blir fyra sekunder för långt. Orkar inte bry mig. Åker hem igen för att äta lunch och ladda upp videon som ska läggas ut på vår sida med alla samlade kvarter. Uppladdningen tar en evighet (en timma för en video på 1 min?!). Jag blir sen (fast hinner i tid ändå) och får stresshuvudvärk. Mitt i detta ska vi fotografera varandra i skolan, följt av intervju och en kort videoinspelning (allt för kompisporträttet). Tänk att jag aldrig kan vänja mig vid att höra min egen röst eller än värre se mig själv på rörlig bild. Ve & fasa! När jag sedan inser hur ofta jag säger ”eh” i varje mening vill jag gömma mig någonstans. Jag är absolut inte ensam om det, det vet alla som blivit inspelade, men hur sjutton gör man sig av med alla överflödiga ord och ljud?! Fast trots att det här är otroligt jobbigt för mig tänker jag att det här är bra för mig. Jag behöver få se mig själv. Höra mig själv. Det är enda chansen att kunna få ordning på rösten. Och osäkerheten. Kommer jag bara över pinsamhetsfasen kan jag börja arbeta på att våga i olika sammanhang. Tar jag mig igenom alla obehagliga situationer här på utbildningen (och det blir många denna termin) kanske jag en dag vågar undervisa i yoga också. Just nu är de faktiskt en simpel sak som denna som får mig att kämpa. Att komma över alla rädslor som hindrar mig från att följa mitt hjärta är det viktigaste. Det andra kommer med som en bonus.
Se, det blev visst ett ganska långt inlägg ändå.

Imorgon ska vi samlas i våra seminariegrupper och titta på alla videointervjuer. På torsdag måste jag skriva mitt kompisporträtt. Föreläsningar på fredag och på lördag måste jag ut och filma och intervjua i mitt kvarter igen. Denna gång för en längre video som ska redigeras. Även detta med mobilen. Lär bli pilligt (ogillar att göra sådant med telefonen) och det är dessutom helt nytt för mig. Späckat schema minst sagt. På detta är lilleman i sin värsta mini-tonårsfas. Dagliga hysteriska utbrott. Bråkar om precis allt. Och finns inget att bråka om så bråkas det om det. Allt på en gång. Har de här dagarna undrat ifall jag tar mig levande ur denna termin.

Nu måste jag sätta mig i soffan och koppla av en stund innan läggdags.
Nattinatt!

 

Ut med det gamla och in med det nya. I’m back!

Ibland behöver man semester från offentligheten. Ja, t o m paus från skrivandet. Jag har skrivit anonymt ett tag. Kreativiteten har inte varit på topp. Det är den inte riktigt ännu heller. Jag har inte heller velat hamna i diskussioner. Skrivandet har bara varit ett sätt för mig att få utlopp för mina tankar, utan beskådan från mer än ett ytterst litet antal människor.
Nu har jag ändå bestämt mig för att starta upp den här bloggen igen. De gamla inläggen är raderade. Jag vill börja på ett helt nytt blad.
Borde kanske erkänna att jag egentligen gör det här mest för att jag känner att jag behöver göra det. Med tanke på att jag inom kort börjar läsa på journalistprogrammet behöver jag ta tag i skrivandet igen. Pauser från det akademiska är dessutom nödvändigt emellanåt. Rädslan för att jag ska komma av mig igen finns ständigt närvarande. Att jag ska tappa orden och bli helt ”tyst”. Det var vad som hände någon gång under vårterminen på bibliotekarieprogrammet förra året. Sedan dess har jag inte kunnat skriva. Det har varit total skrivtorka. Allt jag skrivit har låtit tillgjort och helt igenom negativt. Orden har tvingats fram. De har inte kommit flödande från hjärtat. Får skriva jag inte skriva från hjärtat blir det så. När jag tvingas skriva på ett vis som någon annan bestämt och med ord jag själv inte skulle välja. Nej, jag ryser vid tanken, och jag hoppas att det blir bättre på denna utbildning. Visst finns det akademiska med, men som journalist kan man inte använda sådant språk om man ska nå ut till allmänheten. Fy sjutton vad torrt och trist det skulle vara att läsa tidningar då.

För er som inte känner mig sedan tidigare så räcker det att för stunden berätta att jag äter, sover och lever yoga. Eller tja, åtminstone försöker jag göra det. Jag skulle ljuga om jag säger att jag alltid lever som jag lär. ;-) Det blir många snedsprång i livet, men jag tänker att det hör till och att det inte gör så mycket. Det handlar om balans. Att vikten inte ska tippa över helt på en sida. Jag försöker att tänka att det jag gör är gott nog. Att det är ok att inte vara harmonisk som Buddha, att vara grinig & tvär och envis & omedgörlig emellanåt.  När jag tänker efter är jag nog inte en speciellt yogisk människa alls. Men. Man kan inte ställa för höga krav på att allt ska vara perfekt när man har småbarn hemma och är två vuxna som ägnar sig åt heltidssysselsättningar.
Med tiden lär mina nyanser komma fram här. Jag hoppas bara att jag får tid att göra de där avtrycken och att det inte bara blir tunga suckar om hur lite tid jag har att ägna mig åt att ha ett liv.

Välkomna hit! ❤