Energipåslag

Att skriva om sina upplevelser efter en workshop är inte alltid så lätt. Denna gång är det extra svårt. Ord skulle inte ge rättvisa. Mina upplevelser går helt enkelt inte att få ner text. Åtminstone inte för stunden. Ni får hålla till godo med det som blir.

Jag märkte av hur jag förändrats sedan sist redan när jag åkte hemifrån. Där jag i vanliga fall brukar vara ganska nervös och faktiskt även känt mycket ångest var jag i lördags lugn som en filbunke. Lite nervös förstås, men det berodde nog mest på att jag var spänd av förväntan. Där jag känt mig osäker inför vissa människor förut hade nu en självsäkerhet tagit över. Så stark att jag nästan blev förvånad själv. (Det var ju länge sedan jag var i ett sammanhang med så mycket folk.) Jag pratade obehindrat med alla och det kändes som den mest naturliga saken i världen. Jag kände mig trygg i mig själv helt enkelt.
Under uthållighetsövningarna (Bhai Himat är känd för att köra ganska tuffa sådana) hittade jag lätt mitt ”centrum” när det började bli outhärdligt. Jag andades in smärtan. Stannade i den. Andades. Andades. Och andades lite till. I detta tillstånd av varande kunde jag fortsätta utan att ta paus. För två år sedan skulle jag blivit tvungen att ta flera pauser, annars hade jag nog svimmat. ;-)

IMG_2862

ACIM-lektionen jag samtidigt gjorde denna dag var ”Att ge och att få är i sanning ett”. Det kunde nog inte kunnat bli en bättre dag för denna lektion för den gick så lätt att anpassa till healingövningarna. Det jag ger ut får jag tillbaka. Så mycket kärlek.
Under dessa övningar upplevde jag helt fantastiska saker och det är detta jag inte kan sätta ord på nu. Jag kan inte och vill inte heller. Det var upplevelser ämnade för mig. Jag gissar att det är något som snarare visas i handling framöver istället.

Vi som ville fick även Naam en gång till. Fast att jag redan fått det tidigare (i Kärlingesund 2013) var det här annorlunda. Jag var mer närvarande denna gång.
Wahe Guru ❤
Kan inte beskriva det på annat vis.

Denna gången åkte jag inte hem i ett enda stort glädjerus, som jag brukar göra. Eller jo, det gjorde jag förstås. Jag gick ut med ett leende på läpparna och alla hade vi nog några bekymmersrynkor färre i ansiktet. ”Det strålar om er alla” var det faktiskt någon som sa på vägen hem. Vad jag menade var att jag inte var sådär uppåt väggarna ”blissig”. Jag kände mig mer neutral denna gång. Kanske för att jag redan mådde bra och kände mig upplyft innan workshopen.
Däremot var min energi (naturligtvis) mycket högre och det bränner fortfarande i mina handflator. Det är såklart något som ska utnyttjas nu. Att ge så mycket healing jag bara kan.

Det här blev säkert lite osammanhängande och låter säkert bara som svammel. Jag skyller på att jag fortfarande är mosig i huvudet. Tror att jag behöver ett par dagar till på mig för att landa.
Ville bara få ner något medan det fortfarande är färskt.

Hoppas att du också haft en härlig helg!
Sat Nam

Annonser

Workshop

Imorgon är det äntligen dagen D och workshop med Bhai Himat. Meditation och healingtekniker. Jag ser verkligen fram emot att träffa honom igen och dessutom alla gamla yogisar. Nästan hälften av lärargruppen (vad jag vet än så länge) kommer att vara där.
Jag är spänd av förväntan. Tänk vad mycket som måste ha hänt för alla under alla de månader som förflutit sedan vi sågs sist i november 2014. Jag tänker bara på hur mycket som hänt för mig under de senaste fem månaderna.
Imorgon stiger jag in i den gamla salen som en ny människa. Och idag förtjänar jag mitt namn – Parameshwari. Förtjänar är förstås ett konstigt ordval, men i brist på annat och bättre hoppas jag ändå att du förstår vad jag menar. Idag är jag personen bakom namnet (även om jag naturligtvis måste växa in i det för resten av livet… vill ju inte låta högmodig ;-). Det var jag verkligen inte då, för snart två och ett halvt år sedan. Då smakade jag bara på namnet. Vred och vände. Omhuldade det i mitt hjärta. Kände mig till och med lite stolt. Men… jag kunde ändå inte helt ta det till mig. Jag hade inte bekantat mig tillräckligt med mitt sanna jag då. Jag hade inte heller känt den här närvaron fullt ut. Bhai Himat kan lyfta sina elever nära nog, men det ebbar ut med tiden. Det är svårt att hålla den starka energinivån uppe på egen hand. Just därför är det lite extra förväntansfullt. Jag vet ju att jag nästintill kommer att sväva på moln imorgon kväll och några dagar till.

goright

Jag har varit uppe vid fem alla dagar denna veckan. Det känns himla fint faktiskt. Vid den tiden är jag faktiskt ganska alert. Jag läser texten och mediterar. Flyter iväg ibland, men håller mig åtminstone vaken.
Det gör jag inte alltid vid meditation nummer två, efter att jag lämnat W på skolan. Idag somnade jag sittande och ramlade nästan omkull. Fick mig att tänka på den där videon med den lille trötte buddhistmunken som svajar och trillar omkull under meditationen. Exakt så kände jag mig idag. Jag kunde inte annat än att brista ut i skratt. Så kan det bli ibland och speciellt när man sovit ganska dåligt under hela veckan. W har bökat runt i sängen och låtit en massa.
Imorgon ska jag unna mig en timmes sovmorgon, men jag ska ändå hinna göra min morgonsadhana innan jag åker till workshopen. Är glad att vi börjar först klockan nio.

Ha en underbar helg!
Sat Nam ❤

Uppe före tuppen

IMG_2831

Jag kom upp i morse. Det är en speciellt känsla att vara uppe så tidigt. Att få tiden helt för sig själv. Ingen tv på. Ingen som pratar. Det är helt tyst, förutom lite fågelkvitter utanför fönstret.
Jag upplever att jag får så mycket mer tid över till annat när jag är uppe så tidigt. Dessutom står jag på en ännu stadigare grund.
När jag kom hem efter att ha lämnat W på skolan mediterade jag en stund till och gav mig själv en timmes reiki. Nu är klockan bara 11 och jag har gjort allt jag behöver göra. Både roliga och mindre roliga saker.

Och på tal om annat. Jag upplever att MSM (både som inre och yttre behandling) gör underverk för både huden och håret. (Som jag skrev tidigare hade mina utslag nästan helt försvunnit.) Huden i ansiktet har blivit slätare och fått en annan lyster. Håret är glansigare och inte lika torrt och risigt längre. Det kan förstås delvis bero på årstiden.
Dock har jag, med besked, fått reda på vad som är min värsta nemesis nu – mejeriprodukter. Mjölk och ost är det som ställer till det mest för mig. Jag visste förstås att det inte är bra för mig, men inte hur illa.
Jag hade strikt uteslutit det ur kosten och då (i kombination med MSM) kom förbättringen (och utslagen som försvann). I påskas åt jag förstås en del godis och även om det mest blev mörk choklad är jag även svag för mjölkchoklad. Det blev nog ganska mycket av den varan och en del ost av bara farten också. Sedan ”råkade” jag fortsätta med osten några dagar till. I helgen blossade utslagen ut igen. Lika röda som tidigare.
Jag har mig själv att skylla. Samtidigt är jag glad att jag fick ett så konkret bevis på att det är mejeriprodukterna som som ger utslagen. Gluten har jag inte ätit alls under de här veckorna. Kanske får jag inte alls utslag av det. Jag får nog testa hur det ligger till med detta också lite längre fram.
Matsmältningsenzymerna hjäper fortfarande, även om effekten upplevs något mer neutral nu. Jag tänker fortsätta med dem så länge det behövs.

Sat kriya

Sat kriya var min första förälskelse i kundaliniyogan. Jag snubblade (2011) över en text om kriyan. Blev intresserad och hittade den på Youtube. Jag testade. Resultatet var omedelbart. WOW! Det ledde mig till utbildningen. Ja KY blev ett redskap som förändrade mitt liv. Så enkelt är det.
Den första förälskelsen ledde tids nog till något mer neutralt. Därefter till någon slags hatkärlek. Och till slut till något ganska obehagligt.
Jag hade bestämt mig för att ge Sat kriya en chans igen. Någonstans hade jag ju fått för mig att obehaget jag känt/känner är något jag kan ta mig förbi.
Men det skulle visa sig att det inte alls är något motstånd, det är bara inte rätt (av någon anledning).
Idag sa rösten (inte en av dem, utan den enda ;-) lugnande till mig: ”du behöver inte göra detta mer. Du behöver inte Sat kriya längre. Släpp taget. Det här är inte vad du ska göra.”
Jag brukar ligga i Gurpranam pose efteråt och så gjorde jag även idag. Där och då kände jag en sådan lättnad. Som att jag kunde andas igen. Jag KUNDE andas igen (Det kan jag nämligen inte längre göra i Sat kriya. Jag tappar kontrollen över andningen helt och det känns som att jag ska kvävas. Hela passet är som en enda kamp mot tiden.)
Jag vet inte vad allt detta handlar om. Kanske bara att jag ska göra något helt annat. Det är inte slutet för KY, så mycket vet jag. Jag vet dock att jag, när jag vaknade pigg vid 5 i morse (och behövde gå på toa), blev påmind om att jag ju skulle börja gå upp vid den tiden igen och läsa Jaap Sahib och meditera. Det har jag uppenbarligen inte gjort, och gjorde det inte heller i morse för jag la mig i sängen igen och somnade om (tänkandes på Jaap Sahib). Vaknade trött och med huvudvärk.

Jaap Sahib
Någon (gissa vem) ville visa mig på något viktigt. Det är nog bäst att jag börjar ställa klockan i rätt tid från och med måndag. Faktiskt var det ju rådet jag fick av min lärare/mentor när jag fick mitt namn på utbildningen också. ”Gå upp tidigt, läs Jaap Sahib och meditera så mycket du bara kan (speciellt över Ek Ong Kar som är mitt mantra)”.
Ibland tar man lite tid på sig, men bättre sent än aldrig och tiden kan väl inte vara mer rätt än nu. ❤
Så go´vänner räds inte att jag ska överge mitt kall. Jag behövde troligen bara ”omforma” saker och ting lite. Tänk först (få ett wake up call) och prata sedan. ;-)

Enkelhet

Det fortsätter att vara tyst. Både i sinne och i skrivande.
Faktiskt även i yogan. Den fysiska delen vill säga.
Jag har det senaste bara värmt upp lite och gjort Sat kriya. Fast egentligen känner jag i ärlighetens namn inget behov alls av det fysiska (just nu). Vissa dagar gör jag bara ett antal solhälsningar och mediterar efter det. Det räcker. Jag känner mig varm i kroppen. Stärkt. Just i detta mår jag som bäst.
Jag tänkte på det i morse när jag gjorde Sat kriya, att jag egentligen inte alls vill. Det handlar inte om motstånd, utan snarare en längtan efter att bara meditera. Att kundaliniyogan börjat bli slentrian, något jag alltid gör… och trott att jag måste fortsätta med för att det blev en sådan vändning i livet för mig.
De dagar jag inte tonat in och tonat ut och gjort en speciell kriya, utan enbart gjort nämnda solhälsningar eller en enklare uppvärmning har upplevts som att bara slänga upp håret i en tofs och gå ut. Vet inte hur jag ska förklara det bättre. Enkelheten tilltalar mig. Inga måsten. Ingen brådska heller. Snarare tvärtom.
Nu är inte kundaliniyogans in- och uttoningar eller kriyor inte något jag upplever som ett måste, det måste jag snabbt förklara. Men… på något vis glider jag för stunden iväg mot något annat. Det ”skrämmer” mig lite. Jag som hade hittat hem. Är jag nu på väg att överge MIN yoga?
Jag vet inte. Det kan vara tillfälligt. Eller så är det dags att gå vidare.
Jag kommer naturligtvis inte att överge KY, men jag ser inte att jag enbart behöver uppehålla mig där längre. Yogan är mitt liv och det kommer att vara en daglig rutin hur jag än utför den. För resten av mitt liv. Kanske bara inte på samma vis längre.
Det kändes rätt skönt att få skriva ner det faktiskt.

Min sanning

Jag gillar det förutsättningslösa. Det tillåtande. Att var dag känna efter vad som är rätt just nu, istället för att göra på ett sätt som bestämdes förrförra månaden.
Har heller aldrig förstått det där med att man måste börja om från dag 1 på kriyan igen när man varit sjuk. Eller förstår det gör jag ju, men varför liksom? Om man är ny och inte fått in rutinen kanske, men om man äter, sover och lever yoga så finns det ingen anledning. Ens sanna inre får tala för var dag. Sedan jag började lyssna på det viset så gör jag alltid det rätta. Det rätta för mig. Ibland är det skönt att vara ihärdig med en kriya, men jag trivs allra bäst när dagsformen avgör vilken kriya det blir eller om det faktiskt räcker med en kort uppvärmning och sedan bara meditera.

Det där var en del av min kommentar på ett inlägg som Nina skrev igår. Jag blev inspirerad av hennes text eftersom det ledde in mig på tankar jag haft länge och velat skriva om här.

Jag gick tacksamt nog på en yogalärarutbildning som var ganska tillåtande. Inga strikta regler om hur man ska utöva sin praktik eller att bära turban osv. Vi fick naturligtvis rekommendationer enligt kursplanen, men det nämndes t ex aldrig något om att om man blir sjuk mitt under en fyrtiodagars kriya så måste man börja om från dag ett igen. Eller nämndes kanske det gjorde, men det sattes åtminstone ingen sådan press på oss.
Jag har sett och hört mycket under de här åren sedan jag fann kundaliniyogan (KY) och på sina håll finns det väldigt strikta regler (nästintill dogmer). Kanske inte så mycket i Sverige som i USA dock. Ibland kan jag förstå att det finns de som uppfattar KY som en sekt eller något religiöst, när det sneglas åt det hållet. Det gör mig på samma gång ledsen, för enligt mig så har man misslyckats med syftet om yogan ska vara en uppsättning med rigida regler och där inte alla får plats om man inte gör si eller så. Att någon sitter inne med den absoluta sanningen. Det är väl därför jag inte gillar religion. (Sedan är det förstås även så att en del bokstavstrogna elever tolkar in saker som inte alls står där. Läser in saker mellan raderna som lärarna eller kurslitteraturen inte ens nämnt.)
Men nu är inte KY någon religion. Det är yoga. Något som ska ge dig redskap så du kan utvecklas och hitta ditt sanna jag (som hela tiden funnits inom dig). Dit hör inte en massa måsten och strikta regler.
Jag skulle kanske bli lynchad inom vissa kretsar för att jag skriver detta, men det är min åsikt. Och det har inget med att inte följa det jag lärt mig att göra. Skulle jag undervisa hade jag självklart lärt ut KY och inget annat. Jag skulle inte hitta på något eget. Men… jag hade inte heller lagt en massa tvång på mina elever. Att det för en nybörjare på området krävs mer strikta rutiner (rutiner – inte regler), det är en annan sak. Den vägen behöver vi alla gå i början.
Vad vi inte behöver är en massa pekpinnar kring yogapraktiken, vad vi äter, vad vi dricker eller har på oss. För många ändras en del automatiskt, t ex att man inte längre vill äta kött eller dricka alkohol. Men tycker man om kött och att dricka vin på lördagarna så ska man göra det. Du är inte vare sig bättre eller sämre för att du är vegan eller köttätare (eller vad du vill jämföra med).

Jag vill nu klargöra att detta är mina åsikter. Det är ingen sanning, annat än för mig. Sedan jag fann Gud (du får gärna kalla det något annat), eller rättare sagt sedan denna närvaro blev så mycket starkare, så övergav jag alla regler och måsten. Varje dag under morgonen vänder jag mig inåt och lyssnar till vad jag ska göra idag. Jag får alltid svar (om jag är närvarande och inte upptagen med egot). Jag får svar för att jag lyssnar nu, i denna stund. Jag kan inte längre gå emot mig själv som jag gjorde förr, när jag tvingade mig igenom saker jag inte hade ork till eller kanske till och med trotsade smärta. Och nej, det här har inget att göra med att jag inte vill möta mitt motstånd. Motståndet möter jag förr eller senare ändå. Medan jag diskar, mediterar eller duschar. Det jag behöver bearbeta går inte att sopa under mattan. Det dyker upp precis när jag behöver det.
Jag möter definitivt inte mitt motstånd bättre för att jag tvingar mig igenom en fyrtiodagars kriya som inte passar mig alls. Man behöver lära sig att se skillnad på vad som behövs och vad som bara är dumdristigt.
Min önskan är att släppa taget om sådant som inte gynnar mig.
Jag gör mitt bästa, precis som du gör ditt.

Suck åt gamla trasiga axlar

Det är veckans avslutande dag och därmed var det även sista dagen på Nabhi kriya. Jag måste erkänna att jag ändrat inställning sedan jag gjorde den senast (det var någon gång under utbildningstiden). Nu har jag utvecklat lite mer hatkärlek till den. Det har känts ganska gott efteråt. Jag har varit mig mer rak i ryggen under veckan. Till min stora glädje har mina höfter slutat knaka också. Det var ett lite störande moment förr. Kanske har mina rehab-övningar gjort mer nytta än jag märkt.
Jag får se hur det blir när jag är klar om veckor fyra veckor, men som det känns nu blir det nog Nabhi kriya som blir min kriya ett tag. Sedan är jag även väldigt sugen på att köra igång med Bound Lotus igen.

Min kettlebell har fått samla damm ett tag. Ofrivilligt dock. Har fått ont i axeln igen (impingementsyndom). Har inte lidit nämnvärt av det på ett antal år, men tror att jag gick ut lite för hårt. Nu har jag bara vågar göra enkla övingar med vikterna till skivstången. Jag ska även försöka göra så mycket jag kan av de rehab-övningar jag gjorde när jag först fick problem med axeln. Håll en tumme eller två! Jag vill verkligen bli smärtfri nu. Det är sååå trist att aldrig kunna träna fysiskt utan att kroppen omedelbart säger stopp.