Jag kursar vidare

Igår anmälde jag mig till The 40-Day Program hos Teachers of God Foundation (med Lisa Natoli). Precis som när jag anmälde mig till ACIM-kursen tryckte jag på knappen innan jag hann tveka eller började komma med en massa undanflykter som att nu är det snart familjesemester/sommarlov, i Varberg hinner jag inte ägna mig åt en ny kurs osv.
Jag har tittat på den en tid förstås och hade tänkt vänta till hösten, men varför det?!
Tiden är NU!

40dayprog

Jag är glad att jag gjorde det i vilket fall. Och jag känner stor tacksamhet att den kom till mig. Ser fram emot att gå en kurs igen och jag tror starkt på den här. Jag har fallit totalt för ACIM så det här blir för mig ett sätt att vidareutvecklas. Att ta ytterligare ett steg närmare mitt sanna jag. Att kanske en dag själv undervisa.
Det kommer säkert att bli lite tufft att få ihop det nu när W är hemma med mig hela dagarna (från och med i övermorgon), men en liten utmaning är kanske vad som behövs. Något spännande sägs ju vänta i augusti och då vill jag ha förberett mig väl. ;-)

I helgen är det dags för utbildningen i medicinsk yoga. Det ska bli så kul!
Jag hoppas få bättre användning av denna komplettering. Det känns mer som jag, åtminstone när det kommer till undervisningsdelen.

Bilden kommer från teachersofgod.org
Annonser

Energipåslag

Att skriva om sina upplevelser efter en workshop är inte alltid så lätt. Denna gång är det extra svårt. Ord skulle inte ge rättvisa. Mina upplevelser går helt enkelt inte att få ner text. Åtminstone inte för stunden. Ni får hålla till godo med det som blir.

Jag märkte av hur jag förändrats sedan sist redan när jag åkte hemifrån. Där jag i vanliga fall brukar vara ganska nervös och faktiskt även känt mycket ångest var jag i lördags lugn som en filbunke. Lite nervös förstås, men det berodde nog mest på att jag var spänd av förväntan. Där jag känt mig osäker inför vissa människor förut hade nu en självsäkerhet tagit över. Så stark att jag nästan blev förvånad själv. (Det var ju länge sedan jag var i ett sammanhang med så mycket folk.) Jag pratade obehindrat med alla och det kändes som den mest naturliga saken i världen. Jag kände mig trygg i mig själv helt enkelt.
Under uthållighetsövningarna (Bhai Himat är känd för att köra ganska tuffa sådana) hittade jag lätt mitt ”centrum” när det började bli outhärdligt. Jag andades in smärtan. Stannade i den. Andades. Andades. Och andades lite till. I detta tillstånd av varande kunde jag fortsätta utan att ta paus. För två år sedan skulle jag blivit tvungen att ta flera pauser, annars hade jag nog svimmat. ;-)

IMG_2862

ACIM-lektionen jag samtidigt gjorde denna dag var ”Att ge och att få är i sanning ett”. Det kunde nog inte kunnat bli en bättre dag för denna lektion för den gick så lätt att anpassa till healingövningarna. Det jag ger ut får jag tillbaka. Så mycket kärlek.
Under dessa övningar upplevde jag helt fantastiska saker och det är detta jag inte kan sätta ord på nu. Jag kan inte och vill inte heller. Det var upplevelser ämnade för mig. Jag gissar att det är något som snarare visas i handling framöver istället.

Vi som ville fick även Naam en gång till. Fast att jag redan fått det tidigare (i Kärlingesund 2013) var det här annorlunda. Jag var mer närvarande denna gång.
Wahe Guru ❤
Kan inte beskriva det på annat vis.

Denna gången åkte jag inte hem i ett enda stort glädjerus, som jag brukar göra. Eller jo, det gjorde jag förstås. Jag gick ut med ett leende på läpparna och alla hade vi nog några bekymmersrynkor färre i ansiktet. ”Det strålar om er alla” var det faktiskt någon som sa på vägen hem. Vad jag menade var att jag inte var sådär uppåt väggarna ”blissig”. Jag kände mig mer neutral denna gång. Kanske för att jag redan mådde bra och kände mig upplyft innan workshopen.
Däremot var min energi (naturligtvis) mycket högre och det bränner fortfarande i mina handflator. Det är såklart något som ska utnyttjas nu. Att ge så mycket healing jag bara kan.

Det här blev säkert lite osammanhängande och låter säkert bara som svammel. Jag skyller på att jag fortfarande är mosig i huvudet. Tror att jag behöver ett par dagar till på mig för att landa.
Ville bara få ner något medan det fortfarande är färskt.

Hoppas att du också haft en härlig helg!
Sat Nam

Påsklov

Ja, det är lite tyst här nu. Jag vet.
Är bara så trött. Dras med en del utrensningssymtom. Vaknar varje morgon med jätteont i halsen och nästan influensakänsla. Blir bättre under dagen, men då kommer tröttheten istället. Jag ser det ändå som något positivt. Vet ju att det kommer att bli bättre inom kort.
En positiv sak jag märker är att min hy börjar bli bättre. Utslagen på kinderna är inte lika röda längre och huden har blivit slätare. Vet inte om det är det kolloidala silvret blandat med MSM som jag sprayar i ansiktet några gånger varje dag, eller om det är arganoljan. Eller kombinationen av båda. Oavsett känns det fint att det äntligen händer något, trots att solperioden inte börjat än (det brukar göra underverk annars).

Har inte så mycket annat att berätta. Jag mediterar så ofta jag kan och försöker att vara i nuet. Sänder all min kärlek ut i världen. Känns som att det behövs extra mycket nu.
Denna vecka är det påsklov. Har alltså en energisk pojk hemma som ska roas på dagarna. Det är ganska mysigt i och för sig. Nu när vädret är fint går han ofta ut själv och spelar fotboll med kompisarna också. Lite skönt är det ju att han börjar bli äldre på det viset och inte måste ha mamma och/eller pappa som sällskap hela tiden.

Och nu har det blivit dags för te och Planet Earth.
Ta hand om varandra! ❤
Namaste

Maglättnad och alkemister

Det är mycket som trängs där uppe i knoppen och som vill ut i text. Samtidigt är det så mycket att jag inte vet om något alls av det vettiga kommer att komma ut. Troligen får jag lämna det djupare till en annan dag.

Först och främst vill jag berätta att matsmältningsenzymer är en helt fantastisk uppfinning. Varför har jag inte köpt det tidigare?! För nog har jag spanat på nätet under flera års tid. Gissningsvis har det varit priset. De är dyra. Å andra sidan, hjälper kapslarna så är det väl investerade pengar.
Jag började först igår så egentligen är det väl för tidigt att yttra sig. Ändå kunde jag inte låta bli att glädjas i morse när jag såg att min mage var nästan platt för första gången på flera månader. Det gjorde inte ont i magen. Det gjorde inte ont i tarmarna. Magen var inte svullen. Inga gaser. Ingen tyngdkänsla. Halleluja!
Ni som varit med om det vet vilken underbar känsla det är när magen plötsligt känns ”lätt” efter en lång period av svullnad, tyngdkänsla och smärta.
Nu tror jag förstås inte att detta är universallösningen på mina magproblem, men fortsätter det så här så kommer enzymerna att bli mina bästa vänner framöver.
Kanske betyder det även att jag i framtiden kommer att kunna äta en del av det jag inte kan äta just nu. Kanske. Men först måste magen få vila från sådant som gör mer skada än nytta.
MSM-pulvret står i skåpet och får vänta på sin tur. Har bestämt mig för att ta första dosen på söndag. Småsmuttar på silvret så länge.

IMG_2703

Och ja, jag var tvungen att ta en fånig bild för nu börjar det nästan bli lite komiskt (det skrev jag nog sist med). Femte gången gillt – Alkemisten. Gud har en snillrik plan för mig. En plan som egentligen inte alls är speciellt snillrik. Den bara är… Så trots att jag blev full i skratt när det bekanta kortet låg där igen så känner jag mig mer bekväm med det för varje gång jag drar det.
Vad det vill säga, förutom all symbolik och betydelse bakom, är förstås att jag inte behöver korten längre. Innerst inne vet jag vet vad jag ska göra. Jag vet vart jag ska vända mig om jag söker svar. Det behövs inga kort. Inga böcker. Inga gurus. Svaren finns i mig. Precis som dina svar finns i dig. Halleluja för det med. Och tack!

Som jag misstänkte får de djupare tankarna klottras ned en annan dag.
Var sak har sin plats.

Bejaka kärleken

I en liten skogsdunge kom ett rådjur springande i morse. Det händer väl ca en gång om året på ungefär samma plats. Jag stannade till. Rådjuret stannade till.
Jag vågade knappt andas. Funderade på om jag skulle ta fram mobilen. Nej denna gång ville jag inte förspilla ögonblicket, där jag stod i stilla förundran för detta vackra djur.
Jag kände mig så fylld av kärlek. Och så läste jag vad Solöga skriver om rådjuret när jag kom hem:

Bejaka kärleken i ditt liv. Min gåva till dig är att få kärleken att växa. Rådjurens visdom är att se med kärlek på världen. För dig gäller det att begagna dig av deras synsätt och att stärka kärleken i ditt liv genom att ge kärlek till dig själv och till andra.

Såklart!
Jag är så tacksam för denna lilla stund. Så tacksam för rådjuret som kom i min väg. Så tacksam för insikt och kärlek. ❤

I min cirkel

När jag läste ACIM-kursen online upptäckte jag att en del av medlemmarna ville (och fortfarande vill) hemlighålla sitt deltagande. De är ännu inte redo att avslöja sin andlighet för omvärlden. Kanske inte ens för sin egen familj.
Jag upplevde det som underligt. Kanske till och med lite tragiskt. Är det så skamfilat att ha en tro, eller att ägna sig åt andlighet över huvud taget, att man inte vågar visa upp det som ligger en så nära hjärtat?
Sedan tänkte jag lite till och insåg att även jag till viss del ”döljer” en del av min andlighet. Inte så att det är hemligt egentligen. Frågar du så svarar jag mer än gärna. Men en del vill jag inte skriva om. Åtminstone inte riktigt ännu, eftersom jag själv inte bearbetat det tillräckligt för att våga visa mig så naken. Det är för svårt. Jag blir missförstådd som det är ändå, utan att behöva krångla till det ytterligare.
Ja, så någonstans förstår jag de här människorna. Att man kanske inte orkar behöva förklara sig. Speciellt när det händer mycket på kort tid, för det gör det när man ger sig in på de vägar som är hjärtats. Ändå tycker jag inte, som ni vet mycket väl nu, att man ska behöva förklara sig. När man står där på vingliga ben (osäker fast ändå så fast i myllan) är det sista som behövs någon som ifrågasätter det man gör. Kräver att man ska förklara sin andlighet. Eller än värre, vänder ryggen till. Det skrev jag också om för ett tag sedan.
Då är det till att man faktiskt står såpass fast och jordad att man kan rycka på axlarna och gå vidare. Jag tror att detta är anledningen till att många väljer att vara tysta. Rädslan för att bli övergiven av sina vänner. Att de ska tro en massa. För nog tror vi alla en massa. Vi har en hel drös av förutfattade meningar på lager, fast egentligen vet vi inget alls. Vi tror att vi vet. Vi tar för givet att vi vet. Men den enda som vet är personen själv, som upplever allt. Som är på väg att förändras.
Jag blir allt mer säker på var jag står och fast att det för stunden stormar en hel del så återgår jag hela tiden till min cirkel, där jag tankar energi och kärlek.
Jag hoppas att du också har någonstans att ”tanka”, inte bara när det stormar utan även soliga dagar. Jag hoppas att du har någon du kan prata med om hjärtesaker, och att du inte upplever att du blir förlöjligad för att du har en tro av något slag.
Våga gå din väg! Våga stå stark! Eller börja åtminstone öva på det. Ett litet steg i taget. ❤