Vad tänker du på?

IMG_0063

Jag skrev en liten text om detta på Instagram i förrgår. Då hade jag som uppgift i 40-dagarsprogrammet att övervaka mina tankar under hela dagen och skriva ner mina upptäckter i alla situationer.
Det var en otroligt nyttig övning som jag nu planerar att fortsätta med. Jag plockade fram ett nytt anteckningsblock igår som jag tänker fylla med mina övervakade tankar varje dag.
Faktiskt har det varit ganska svårt, för när jag försvinner in i vad jag kallar ”dagdrömmeri” så vet jag ofta inte alls vad jag tänker på. Det kan låta konstigt, men det är som att jag går in i en dimma. Jag har stått och kliat mig i huvudet många gånger när jag upptäckt att jag faktiskt inte alls har koll på vad som rör sig i mitt huvud. Har dock inte övervakat mig själv på detta vis tidigare så nu har jag gjort det till ett spännande projekt – att ta reda på vad mitt ego egentligen har för fuffens för sig.
En sak som jag dock märker är att jag dömer hela tiden. Jag tror ofta att jag blivit bättre på att inte göra det, och det är förvisso sant, men likväl gör jag det (samtidigt ska jag erkänna att jag är ganska bra på att se det vackra i andra också). När jag medvetandegör vad det är jag dömer så försöker jag titta lite extra på vad det är jag triggas av. För naturligtvis finns det ju i mig också. Det är ju trots allt jag som skapar det som händer utanför mig.

Ska inte skriva så mycket mer om detta nu. Ville bara berätta hur intressant jag tycker att det här är. Det är som att jag nu lär känna mig själv på riktigt. Jag har inte riktigt ”haft tid” att göra det innan. Jag har hela tiden varit på väg någon annanstans.

Annonser

Medicinsk yoga och döva öron

Hela helgen har jag varit på vidareutbildning (för yogalärare) i medicinsk yoga.
Helgen har dock inte varit en dans på rosor. På lördagsmorgonen kändes halsmandlarna som två hårda bollar. Jaha nu kommer pollenallergin till slut, tänkte jag. (Gräspollensäsongen började på tal om det väldigt sent i år. Brukar få mina problem i mitten av maj.)
Efter lunchen började det slå lock för vänster öra. Det blev värre och värre och började trycka och göra ont. Till slut hörde jag knappt något alls på örat och jag tappade allt fokus. När jag kom hem gjorde det så ont att jag inte orkade vare sig prata eller lyssna på någon. Jag kröp ner under täcket och satte på en meditation på Insight Timer. Nästan genast kom frossan och en bit in i meditationen kom tårarna. De bara rann och rann. Det var som att något i mig släppte taget och istället gav plats åt diverse insikter.
W hade likadana symtom förra helgen och hos läkaren på måndagen visade det sig att han hade öroninflammation (dubbelsidig), utlöst av pollenallergi. (Han är fortfarande stendöv.)
Det här är helt klart pollenrelaterat, men jag tror inte att det är hela sanningen (det handlar nog även om ”karma”). Vi har grälat så mycket här hemma den senaste tiden (ni som haft en sexåring hemma kanske minns hur det var – ”lilla tonåren” har i vilket fall stämt in väldigt bra här). Vi har sagt saker vi alla ångrar. Främst jag, såklart. Jag är ju vuxen och borde veta bättre. I allt detta kaos är det inte underligt att vi får symtom från öron och hals. Det är kroppens sätt att säga ifrån. Vi orkar inte lyssna mer. Det går inte att ta in mer. Våra kroppar berättar att vi inte längre lever i sanning, i kärlek.
Min allra högsta önskan är naturligtvis att vi ska vara sams och visa varandra respekt, men det är inte alltid så lätt (att vara i de här kropparna, att vara människa).
Jag har prövats rejält sedan jag startade 40-dagarskursen, och det är nog som det ska vara. Dessa prövningar är ju bara ett test för att se hur stadigt jag står i min cirkel.
Att jag är medveten om vad som sker tyder ju ändå på att jag kommit någon vart. Jag vet vad jag behöver arbeta med och vad jag behöver släppa taget om.

IMG_3290

Yogasalen vid lunch på lördagen. Jag var helt ensam och det var så skönt.
Tystnad. Bara jag och mina egna funderingar.

Jag var rädd att jag inte skulle ta mig igenom andra kursdagen, men vaknade på morgonen och mådde lite bättre. Och trots att hörseln på vänsterörat fortfarande lyste med sin frånvaro tog jag mig igenom dagen och fick mitt diplom.
Idag är så tacksam att jag fick möjlighet att gå utbildningen. Medicinsk yoga tilltalar mig på ett helt annat sätt. Gissar att det är det lugna tempot. Kundaliniyoga gör jag hemma, det är min dagliga praktik, men jag känner mig mer bekväm med att undervisa i medicinsk yoga.
Nu ska jag försöka få tillfälle att undervisa mina närmsta så får vi se vart det leder till i framtiden.

Be kind or be quiet

Kursen startar inte direkt. Först är det några förberedande dagar där bl a rannsakning ingår, t ex att skriva ner gamla sätt att vara och likaså det nya sättet jag vill vara på. Det blir så tydligt att de här 40 dagarna blir ett ”commitment” (i brist på det bästa svenska ordet för det). Inget jag ska ta lätt på alltså, och det gör jag inte heller. Utan att det för den skull är menat att bli gravallvarligt.
Jag inser här vad jag brister. Det har jag förstås varit medveten om länge, men det blir mer tydligt när jag skriver ner det och har det på papper.

bekindorbequiet

Det är kontrollbehovet som utmärker sig starkast.
Jag tror inte att någon utanför min närmsta familj märker något, men de jag lever med 24/7 gör det. Med besked.
Jag vet inte hur länge jag arbetat med detta. I perioder fungerar det riktigt bra. Det är när jag är helt i balans. Men… mestadels är jag nog överjävlig att leva med. Ja, jag är helt enkelt ingen lätt människa att bo ihop med, den saken är klar. Kanske är det för att jag inte är en bo-ihop-med-människa. Jag är en leva-ensam-människa. Jag är enstörig, butter och envis till förbannelse (och det blir värre ju äldre jag blir). Det har tagit tid för mig att acceptera detta till fullo, men så är det. Jag behöver få ha det på mitt sätt, annars rubbas allt. My way or the highway! Om inte blir jag högljudd, elak och iskall. Det är naturligtvis inget jag gör med en medveten agenda. Jag ska inte heller säga att jag inte rår för det, för visst kan jag göra på annat vis om jag lägger manken till, dvs ger egot en rejäl snyting och visar vem som har makten.
Med andra ord, egot styr alldeles för mycket i mitt liv fortfarande.
Med detta kanske jag ska ge en hel massa cred till min älskade make som stått ut med mig i 10 år. Det borde också vara en komplimang från min sida att jag låtit någon, som trotsar mig varje dag, få vara med i mitt dagliga umgänge (utan att jag hällt såpa i trappan). ;-)
Jag hoppas också att W ser bakom allt och vet att det finns så mycket kärlek i allt jag gör, fast att det kanske blir galet ibland.
Det här är en sådan sak som ingår i min rannsakning. I detta fall att lära mig att hålla tyst. Att jag inte måste reagera på precis allt. Att jag inte måste ta alla strider. Att jag kan klara av att vara lika icke-dömande i hemmet (med familjen) som utanför.
Jag ska försöka vara mindre ragata helt enkelt. Jag ska också vara mer förlåtande. Inte bara mot andra, utan även mot mig själv. Det är en sådan viktig del av den här processen. Det går inte att gå vidare utan att i sitt hjärta f.ö.r.l.å.t.a.

De här fyrtio dagarna ska bara handla om mig (inte ur ett egoperspektiv). Om min egen personliga utveckling. Ett steg närmare min sanning.
Jag ska vara i min bubbla. Vända mig inåt. Lyssna. Ta till mig. Anteckna det som behövs. Släppa taget om det som behövs.
Det handlar om mig. Inte om att jag ska ge mig ut och förändra världen. Bara om mig. Gräva där jag står. Utan att påverkas av det yttre. Utan att själv påverka. (Förstnämnda är nog lättare sagt än gjort… troligen det andra med.)
Det här kommer att bli ett äventyr. Ett stort steg på vägen mot det nya.

Sat Nam

Jag kursar vidare

Igår anmälde jag mig till The 40-Day Program hos Teachers of God Foundation (med Lisa Natoli). Precis som när jag anmälde mig till ACIM-kursen tryckte jag på knappen innan jag hann tveka eller började komma med en massa undanflykter som att nu är det snart familjesemester/sommarlov, i Varberg hinner jag inte ägna mig åt en ny kurs osv.
Jag har tittat på den en tid förstås och hade tänkt vänta till hösten, men varför det?!
Tiden är NU!

40dayprog

Jag är glad att jag gjorde det i vilket fall. Och jag känner stor tacksamhet att den kom till mig. Ser fram emot att gå en kurs igen och jag tror starkt på den här. Jag har fallit totalt för ACIM så det här blir för mig ett sätt att vidareutvecklas. Att ta ytterligare ett steg närmare mitt sanna jag. Att kanske en dag själv undervisa.
Det kommer säkert att bli lite tufft att få ihop det nu när W är hemma med mig hela dagarna (från och med i övermorgon), men en liten utmaning är kanske vad som behövs. Något spännande sägs ju vänta i augusti och då vill jag ha förberett mig väl. ;-)

I helgen är det dags för utbildningen i medicinsk yoga. Det ska bli så kul!
Jag hoppas få bättre användning av denna komplettering. Det känns mer som jag, åtminstone när det kommer till undervisningsdelen.

Bilden kommer från teachersofgod.org

Filmtips

Idag tänkte jag bara ge ett filmtips – The Shack.
Den kanske inte passar alla eftersom den har ett tydligt kristet tema, men jag skulle säga att den är värd att titta på ändå eftersom den förklarar en del väldigt bra.
Jag blev berörd och upplever att den förde mig ytterligare ett steg närmare sanningen.

Kort och gott, filmen handlar om en man och hans möte med Gud. Den är sorglig emellanåt, men ändå en feel-good-film som väcker hopp.

TheShack

Bilden har jag lånat från IMDb.

Back on track

Tecknen har börjat strömma in igen. Som för att säga nu är du på rätt väg igen. 
Meningar från dagens lektion i ACIM dök upp i en podd.
Dagens änglakort:

IMG_3254

Det högra kortet ser jag som en ren bekräftelse. Rafael är ”min” ängel. Har mött honom i meditationer, visioner och drömmar. Ett bevis på att jag har honom vid min sida.
Det vänstra kortet är jag mer osäker på än så länge. Jag tror att jag vet, men det är troligen även nya spännande saker som tillkommer framöver.

På tal om änglakorten så fick jag hem dem idag. Jag har på sätt och vis Nina att tacka för detta. ❤ När jag läste inlägget blev jag nämligen påmind om att jag bevakat de svenska änglakorten i flera månader (de verkar inte komma in igen). Så tänkte jag steget längre – varför måste jag ens ha de svenska?! Är det inte bättre med originalkorten? De kostar dessutom bara hälften så mycket. Ja så här sitter jag med dem nu. Rätt tid och rätt plats. Och jag bara älskar dem.

 

Först händer inget…

… och sedan händer allt på en gång.
Ja nu blev det lite sådär igen. Först var det workshopen. Sedan alla resor vi ska göra snart och ivern kring detta. Och idag kom ännu en grej, som inträffar mellan vår årsdag och Varberg. I juni anordnas det en instruktörsutbildning i medicinsk yoga för oss som är utbildade kundaliniyogalärare mfl. Även detta blir i vår gamla lokal här i stan.
Tomas Sandehorn (Yogaland/Kundaliniyoga Akademin i Stockholm) håller i kursen.
Jag har ju funderat länge på om jag ska gå en kurs i medicinsk yoga och så dyker det här upp. Denna kurs kostar dessutom bara en bråkdel jämfört med utbildningen på MediYoga Institutet och är bara två heldagar.
Var precis på väg att anmäla mig till en kundaliniyogakurs (i höst) hos en av mina gamla lärare. Hade sett fram emot det, fast nu känns detta mer angeläget. Jag har egentligen inte råd… men… det är väl så att vissa saker tar man sig råd till. Speciellt när det dyker upp på detta vis. Den chansen kan jag väl ändå inte låta rinna ut i sanden? :-)

Hade lite bråttom när jag skrev allt här ovanför förut. Hann inte få med att jag under morgonpromenaden igår mötte en gråsparv. När jag skriver mötte så betyder det alltid att det är en fågel som stannat till och som jag haft ett ”möte” med. Solöga skriver:

Du befinner dig nu vid ett avgörande vägval i ditt liv. Det är viktigt
att följa ditt hjärtas väg. Min gåva till dig är att hitta rätt.

tegelsten

Precis efter att jag letat upp betydelsen fick jag svaret på vad jag ska göra i höst. Det kom rätt som en tegelsten i huvudet. Det är nu inget jag inte redan visste eftersom det trots allt är ett aktivt val. Dock har jag känt osäkerhet kring det samt att jag hela tiden har jag fått till mig att ”i augusti kommer jag att veta vad jag ska göra”. Jag trodde med andra ord att svaret skulle dyka upp då med.
Och likadant var det nu med kursen i medicinsk yoga. Plopp! En inbjudan direkt på förstasidan på Facebook.
Fast nu får det gärna lugna ner sig ett litet tag. Det får inte bli för mycket här i min lilla harmoniska bubbla. *skratt* Även om det är roliga saker så blir det för mycket snurr i skallen.
Nu undrar du förstås vad det är jag ska göra i höst? Jag kan säga som så att det inte är något speciellt spännande alls, men jag vill ändå vänta ett tag med att berätta eftersom det är en liten bit kvar om man säger så.

Bilden hittade jag på Google.