Närvaro

Jag ska börja med lite tacksamhet. Idag är jag tacksam för att:

– jag får vara hemma och mysa med mitt lilla hjärta
– jag får vila
– jag har ett hem och får mat på bordet varje dag
– jag får till mig allt det jag behöver
– snön lyser så vit och vacker på utsidan
– jag har hittat en massa nya härliga meditationer
– jag har saker att se fram emot under året

Vi mår lite bättre här hemma idag, men W har fortfarande lite feber så han får vara hemma imorgon också.
Förmiddagen har spenderats på samma vis som gårdagen. Insight Timer är en guldgruva med underbara meditationer. Har tre nya favoriter som ger ordentligt med healing och avkoppling. Några andra visar på sådant jag behöver arbeta med, och det är en del. Såklart.
Jag påminns om att jag hela tiden kan välja hur jag ska tänka, tala och handla. Självklarheter, fast inte alltid så självklart i praktiken.
Men… allt börjar med mig. Jag har de redskap jag behöver. De finns i stillheten.
I medvetenhet och närvaro.

Annonser

Du är vad du tänker

Som jag skrev igår så känns det vissa dagar som att jag ska bli tokig. Vet att många som ger sig in i både yogans och andlighetens värld någonstans på vägen nästan ”ångrar” sig. Det skalar av så mycket. Ögon som tidigare varit stängda öppnas. Skeletten i garderoben ramlar ut ett efter ett. Och på det blir andras problem och dramer än tydligare. Man får allt i ansiktet och kan inte värja sig. Där man förr varit med och tyckt synd om, känt med. Det går inte längre. Inte om man inte själv ska dras med i dramat.
Jag tycker att det här är så otroligt jobbigt just nu, för jag kan inte sitta och dalta med längre. Jag blir frustrerad, energinivån går i botten och jag känner hur min negativitet blommar upp. Det öppnar upp för inget annat än att vara ärlig. Hur elakt och provocerande det sedan än må uppfattas av någon som fastnat i sjukdom/drama och motarbetar förändring.

change
Det påminner mig än en gång om de där orden (som jag skrev om för en tid sedan) – ”hur orkar du ens med dig själv” – som jag fick höra när jag gick på i min negativitet. Det är mitt mantra nu när jag märker att jag börjar älta saker eller gnälla över livet.
Jag önskar att fler vågade vara ärliga mot sina vänner och bekanta. Jag önskar att fler hade vågat vara ärliga mot mig när jag identifierade mig med sjukdom och problem.
De flesta vågar inte. Sitter bara och nickar med och uppmuntrar sjukdomen ytterligare, eller hjälper till att prata illa om någon (de inte ens känner eller vet om hen verkligen gjort allt ”det där” på riktigt). När vi gör så är vi med och befäster sjukdomen/problemet ytterligare. En riktigt vän är ärlig. Att tycka synd om hjälper ingen. Eller som någon sa på kursen:
”Att visa medkänsla en eller två gånger kanske är ok men när det låter likadant efter ett år och inget förändrats, då släpper jag taget. Då finns det ingenting mer jag kan göra. Då tackar jag för mig.”
Ord och inga visor, men det är nog enda sättet. Man kan inte bli kvar i andras problem för att vara snäll.
Så… Tankar. Ord. Handlingar. Allt är energi. Är det så svårt att förstå?!
Du får exakt det du tänker på och pratar om. Den där självuppfyllande profetian du vet.
Det är också därför jag undviker problem nu. Inte så att jag förtränger något eller sopar det under mattan. Nej, jag möter allt mörker och accepterar att det finns där. Men jag tänker inte gå tillbaka dit igen att jag förlitar mig på sinnets illusioner och låter problemen ta över, och sedan berättar om dem för alla som vill lyssna.
Jag vill se mig själv som hel och fullkomlig. Jag vill se DIG som hel och fullkomlig (för vi är inte separerade från varandra).

Bilden är från Googleflödet.

Mitt val

När man bestämt sig för något. Bestämt sig för något som är bra och som gynnar ens syfte. Då samarbetar universum för att man ska få det.
Det kan också vara så att man får testas lite på vägen dit…
Här skrev jag så fint om att ta hand om min kropp i fredags och blev sedan medlockad (tja, jag var egentligen ganska skeptisk om jag ska vara helt ärlig) till kvarterkrogen.
Maten, en sallad, var förstås helt ok att stoppa i sig men ölen inte lika bra. Jag kände avsmak redan efter första, men så stod plötsligt en till på bordet innan jag hann reagera. Sedan försvann jag in i ett samtal och in kom en öl till. Ja det blev väl ”bara” fyra, men på lördagen var det som att vara tillbaka på ruta 0 igen. (Det är väl inte för inte som allt vad andlighet heter gradvis försvinner hos missbrukare.)
Nu när jag bestämt mig för att leva och äta bra så är det något som samarbetar för att hjälpa mig att vara där jag ska vara. Ja, jag var ju medveten om motståndet redan innan jag åkte iväg i fredags. Jag borde naturligtvis stått på mig redan där, eller druckit vatten till maten. Men så… gammal ovana. Kanske testa mig själv. Strunt samma vad som skett, eller hur det blev. Det blev som det blev och nu sitter jag här med facit i hand.
Min kropp reagerar negativt på allt möjligt nu. Magen är som ett stort sår. Det är fakta nog. Det märks så tydligt vad jag kan och bör äta och dricka, och dit hör inte alkohol. Inte i någon mängd alls. Jag kanske inte vill sitta här och skriva under ett nykterhetskontrakt, men det lutar åt det hållet. Det gör det. Sanna mina ord.
En gång i tiden var det gott. En gång i tiden var det ganska kul att bli lite rusig också. Idag är det bara ångestfyllt. Smärtsamt. Väcker negativa tankar. Och dödar allt vad kreativitet heter. Så kan jag inte ha det. Inte längre.
Jag är så tacksam att min kropp och mitt sinne låter mig veta detta. Jag är så tacksam att jag är medveten om vad jag har för val. Och nu ska jag börja lyssna – och handla! På riktigt.
Antingen gör jag eller så gör jag inte. Inga kanske och borde.

Förändring börjar med mig

Närmare halv åtta var det äntligen min tur. Jag steg in i den varma energi som Bhai Himat alltid utstrålar. Jag kan inte förklara det på annat vis. (Första gången han skulle undervisa oss kände jag när han kom in i lokalen fast att jag inte såg honom och aldrig ens träffat honom. Vet inte vad han gör men han helar alla i sin närhet med sin blotta närvaro. Inte alla märker förstås av detta, men vi som ”connectar” gör det.)
Jag satte mig ner och tog ett djupt andetag. Lite nervös var jag, men det lättade ganska snabbt. Han tittade på de uppgifter jag skrivit ned, gjorde en snabb uträkning och tittade mig sedan djupt i ögonen. Märkte att han påverkades av det han såg. Han sa att det var ett väldigt speciellt namn. Sedan berättade han en del annat om mig, bland annat att jag är en healer (vi har ju alla en uppgift här på jorden). Han tittade mig sedan i ögonen igen. Länge, så att jag nästan började skruva på mig. Så fick han till slut den kontakt han behövde för att veta. Parameshwari.
Parameshwari Kaur är mitt namn.

Detta skrev jag i min gamla blogg  den 10 november 2014.
https://stillhetnu.wordpress.com/2014/11/10/namngivningsceremonin/

parameshwari

Ni som följer mig på Instagram ser att jag bytt namn. Parameshwari är alltså namnet jag fick av min lärare och mentor på kundaliniyogalärarutbildningen.
Att jag bytte nu var delvis för att jag gjort min profil offentlig och jag vill inte använda mitt efternamn då. Samtidigt känner jag mig ”värdig” att använda namnet först nu. Jag har inte levt i samklang med det förut.
Där är alltså svaret på det för det är några som undrat över namnbytet.

Jag finner det behövligt att göra vissa andra förklaringar också. Eller nej, det gör gör jag egentligen inte alls. Jag vet mycket väl att jag inte behöver förklara mig. Ändå vet jag att många undrar vad som hänt/händer här. Det dyker dagligen upp bilder med budskap i mitt flöde på Instagram. Jag delar positiva budskap till höger och vänster på Facebook.
(Skrev lite grann om det här för en tid sedan. Inte så utförligt dock.)
Jag inser att jag ”skrämmer” många. Vänner sitter hemma och skruvar på sig av obekvämhet. För ja, jag trampar säkerligen på en del ömma tår.
Alla vill inte se. Alla vill inte se att de fastnat i det mörka. Det mörka som blir så tydligt när någon klampar in och skriver att ”det är DU som skapar din verklighet med dina tankar”. ”Det är DU som gör dig deprimerad, sjuk, hatisk och rädd.”
Många vill faktiskt inte må bättre. De vill vara där de är. Identifiera sig med sin sjukdom. Omhuldade av tycka-synd-om-människor som hjälper till att hålla igång det sjuka och dunka i ryggen. ”Bra att du kämpar!” Fast egentligen kämpar de inte alls. Inte på riktigt.
Sedan kommer lallande optimister och kastar sådana här budskap i ansiktet på en. Snacka om att provocera! Jag vet. Jag vet för jag var en av dem som blev provocerad förr. Jag var en av dem som var ”min sjukdom”, ”min utbrändhet”, ”min depression”. Jag var en av dem som satt hemma och tänkte:
Bliss hit och bliss dit. Det måste väl för i helvete finnas något människan är missnöjd över någon gång. Sluta sväva omkring på rosa moln och landa på marken någon gång. Och snälla sluta svamla om att tänka positivt dagarna i ända. Det är väl tur för dig att du har det så jävla bra då!”
Nåt sånt ungefär. Kanske något vänligt skrivet här för jag kunde bli riktigt förbannad vissa dagar när jag mådde som sämst. Fan vad provocerad jag blev av en del människor.
Idag när jag skriver detta är jag nära att få en skrattattack, samtidigt som jag skäms lite. Vad missunnsam jag var. Ja jag är ledsen, men jag klarade inte av att ta mig ur min offerrock just då.
Så jag om någon förstår att det här är en alltför stor förändring för att det ska vara bekvämt. När jag skrev om det negativa trängdes många om att få säga något. Idag har det blivit tyst. Fast samtidigt börjar jag dra till mig de som mår bra. De som förr var tysta.
I vilket fall. Jag ska komma till min förklaring. Alla vackra budskap – jag lägger inte alls ut dem för att provocera. (Hur du uppfattar dem kan jag inte ansvara för.) Jag hoppas snarare att jag kan inspirera någon, att väcka tankar.
Men… mest av allt gör jag det faktiskt för min egen skull. Ska jag klara av att leva som jag lär måste jag skriva och dela med mig av det jag lär mig. Det måste nötas in. Jag lär mig ingenting genom att läsa något en gång och sedan sitta hemma i fåtöljen och tro att himmelriket dimper ner i knät på mig. Jag lär mig ingenting genom att enbart läsa heller.
Så svaret är helt enkelt – jag gör det här för mig.
Jag börjar med mig själv för någon annan jag kan inte förändra.

Möte med mig själv

Jag provade allt möjligt, förutom att vara mig själv. Jag hade ingen aning om vad eller hurdan jag var och uppfattade inte ens att jag gömde mig bakom mina roller. Jag var ju övertygad om att jag var den person som jag i stunden låtsades vara.

Tommy Hellsten, När allting faller plats

Jag får nog bita mig i tungan så jag inte citerar halva boken här (den är bra!), men detta var verkligen så mitt i prick. Det var jag. Ja, ni som läste mitt inlägg om sårbarhet förstår förstås att det var en av rollerna jag spelade för att slippa visa mig ”svag”. Och många andra roller blev det efter det. Jag har alltid sökt hitta mig själv – utanför. Önskat att jag vore lite mer som den eller den. Om jag försöker vara (som) någon annan så slipper jag möta sig själv… typ.
Jag blir både arg och ledsen när jag ser det med öppna ögon idag.
Jag är ju jag och jag duger som jag är.
Och med detta som facit hoppas jag, trots tusentals konflikter här hemma, att W växer upp och får med sig ett egenvärde. Att han kommer att tycka om att vara sig själv. Att han lär känna sin innersta kärna och känner sig stolt över den, i alla lägen.

Har du funnit din plats i tillvaron, eller spelar du roller i olika sammanhang (gör vi inte alla det förresten)?
Det här är inget du måste svara på här. Vill bara väcka tankar.

Sårbarhet

Jag lärde mig tidigt att inte gråta, så att någon ser. Svalde ner allt. Allt.
Inom familjen/släkten var det inte heller någon som grät i någon annans åsyn.
Jag spelade tuff och stark. Ja inte så att jag var uppstudsig och stökig på något vis. Nej, jag var blyg och tystlåten. (Det ändrades väl i och för sig lite när jag började festa på helgerna efter 9:an.)
När killarna drev med mig och skrattade åt något jag gjort i (ofta i berusat tillstånd), skrattade jag med. Rörde inte en min som avslöjade att jag egentligen blev sårad. Att det gjorde jätteont på insidan. Och så fortsatte det.

img_2448

Jag i 7:an

Till slut kunde jag inte ens ens släppa ut mina tårar när jag var ensam. Jag sopade ner sorgen till en bortglömd plats, långt långt där inne.
Så istället för att bli ledsen blev jag arg, både på mig själv och på andra när de visade att de var ledsna. Kände mig iskall. Det gör jag fortfarande ibland, fast nu är jag medveten om det.
Minns att jag alltid stötte på motstånd när jag ville prata om känslosamma saker med mamma. Det var som att prata med en vägg. Däremot när jag behövde pengar, då kom omtanken fram. Gissar att det var därför jag ofta ”såg till” att ha brist på pengar. Undermedvetet förvisso. Blev påmind om detta när jag läste en bok i veckan där en man berättade om en kvinna som hade haft det precis på detta viset. Det var som att läsa om mig själv.

Det här är inte en stund av självömkan, det är snarare självinsikt. Något som påminner mig om att jag får arbeta med detta. Läka mig själv (eller rättare sagt påminna mig om att jag redan är hel). Våga visa min sårbarhet.
Jag är inte ”tuff” längre. Det är inte det minsta tufft att förtränga känslor som behöver komma ut.
Nu kan jag se den där lilla tjejen framför mig (eller i mig rättare sagt). Så mycket smärta under ytan. I behov av en kram och någon som säger att det är okej att vara ledsen, att gråta. Visa sig sårbar. Det är det som är riktig styrka.

I min bubbla

Det är nu vecka fem och halschakrat står på schemat. Kriyan jag valt är Wahe Guru kriya och den känns helt rätt just nu. På så många vis. Att tala sanning. Att vara sanning.
Sat Nam! ❤

Jag har lagt alla vikter åt sidan för att axeln ska få vila. Gör bara mina rehab-övningar med gummibandet samt att jag tränar ben och rygg lite. Det har inte blivit någon bättring alls, men jag försöker att inte fokusera på det för mycket. Det får vara som det är. Bara det att jag faktiskt gör något, och gör en hel massa olika saker, får mig att känna mig lättare i kroppen. Det är roligare att träna när det inte blir ett måste. Hellre 5-10 minuter här och där än att köra slut på sig i timslånga pass och tappa lusten helt.
Maten jag ätit de här veckorna har gjort gott. Jag brukar unna mig något bakverk på helgerna när vi går och fikar, men smågodis och gluten är borta.
Igår var vi lata och åt lunch på Mc Donalds. Hade inte varit där på flera månader. Kände mig smutsig på insidan efteråt. När man rensat ut vill man inte stoppa in smuts igen. Note to self!

Glädjen består. Jag tänkte igår, kan man få vara så här lycklig? Kan JAG få vara så här lycklig?
Vissa dagar känner jag sådan lycksalighet att jag tror att jag ska spricka. Jag vet knappt vart jag ska ta vägen. Hur jag ska dela med mig av detta.
Tårarna är nära att börja spruta av glädje bara jag ser en vacker film eller läser något som talar till mitt inre.
Faktiskt går det här egentligen inte ens riktigt att beskriva i ord. Ord blir överflödiga.
Långt någonstans där inne pockar Jante på uppmärksamhet, du ska inte…
Du ska inte tro att det här varar!
Jag struntar i Jante!
I kroppen upplever jag lättnad. Frihet från ångest. Jag skulle kunna undervisa i yoga nu, om jag ville. Känner inte den där rädslan längre. Men jag vill inte.
Jag vill bara vara här och nu. Vila i detta. Inget annat känns viktigt. Inget annat är aktuellt. Just nu. Jag ska vara här. I min bubbla. Finna min plats i det nya och omtumlande. Först därefter är det dags att gå till handling.