Upplyftande dagar

Jag är inte lika trött som jag var i början av veckan. Har haft några riktigt angenäma dagar faktiskt. Utöver yogan och mirakelkursen har jag mediterat mycket, gett mig själv reiki, promenerat och jag och W har börjat skriva tacksamhetsdagbok tillsammans. W verkar uppskatta detta väldigt mycket och plockar ivrigt fram anteckningsboken varje dag när han kommer hem från skolan. Det är nog inte så mycket att vi skriver om tacksamhet utan att vi gör något tillsammans och pratar om saker som är det viktiga. Det här ger oss båda mycket och jag ska försöka komma på fler saker som förenar nytta med nöje framöver.

På min promenad i morse mötte jag ännu ett djur. En koltrast. Den satt där på en gren och lyste liksom intensivare än allt annat. Precis som med rådjuret tittade vi länge på varandra, fast denna gången gjorde jag misstaget att plocka fram mobilen. Ville föreviga koltrasten. Den flög förstås iväg.

koltrast

Solögas ord om koltrasten: ”Du kommer att upptäcka nya sidor hos dig själv. Min gåva till dig är förändring och förnyelse.”
Ganska träffande det med. Å andra sidan finns det säkert något som klingar rätt i alla djurens budskap.
Nu tycker du säkert att det väl inte alls är speciellt konstigt att man möter djur på sin väg. Och nej, det är förstås sant. Men för mig är det inte vanligt att få sådana här intensiva upplevelser där jag får direktkontakt med djuret i fråga. Jag ser fåglar jämt, det börjar ju trots allt bli vår och det är mycket liv och rörelse i de skogsdungar jag går förbi. Men jag ser sällan fåglarna. Alltså verkligen ”ser” dem.
Jag ser många tecken omkring mig nu för att jag är öppen för det och jag tar tacksamt emot dem. Det är för mig både vägledning och bekräftelse på att jag är på rätt väg.
För en stund sedan ”snubblade” jag över en intressant utbildning på nätet när jag sökte efter annat. Det är en sådan typ av kurs jag tittat på i flera år, men inte vågat anmäla mig till. Därtill har jag inte heller hittat någon kursanordnare jag känt mig bekväm med.
Priset var bra och mannen som håller i kursen känner jag till sedan tidigare. Kursen hålls under 6 helger (med start i oktober) i Varberg. Kost och logi ingår i priset. Jag har bokmärkt sidan så att jag kan gå in och läsa mer. Det vore förstås dumt att inte satsa på detta, men jag behöver smälta det lite först. Kanske dyker fler alternativ upp under vår och sommar.
Inspirationen till att göra något nytt och spännande ruskade åtminstone liv i mig här.

Bilden på koltrasten kommer från Googleflödet
Annonser

Kontraster och det vackra i allt

img_2042
Kontraster

Jag går samma promenadväg varje dag. Brukar försöka ta nya vägar emellanåt, men jag trivs bland alla vackra träd, lukten av multnande löv och lugnet på vägen så tidigt på morgonen. Just där och just då blir jag alert och mitt medvetande förhöjt.
Jag går förbi hyreshus som sett sina bästa dagar. Balkongerna är fallfärdiga och färgen på husen är inte vit längre. Det är något vackert med dem ändå. Och så är det med allt. Jag är faktiskt ganska bra på att se något vackert hos allt/alla. Det som en ytlig människa skulle se som fult, tjockt eller fel där ser jag en glimt i ögat, en energi som griper tag i mig, ett sätt att röra sig på, ett leende. Ja, det finns något överallt.

En bit längre bort ligger det röda huset med vita knutar. Idag vet jag inte vad huset används till. När jag var liten var det en slags fritidsgård och på baksidan låg det en massa brädor och annat så man kunde bygga egna hus och trädkojor m.m. Det fanns även ett annat hus där de hade getter och kaniner.
På kullen ovanför tronar höghusen i Biskopsgården upp sig. Där är jag uppväxt. Inte i de där höghusen dock utan ca en spårvagnshållplats åt vänster.
Höghusen där uppe, det röda trähuset och träden & de goda höstlukterna där nere. Kontraster, men jag ser något vackert i det med. Jag skulle inte kunna tänka mig att bo där uppe igen, men varje gång jag är där slås jag ändå av det vackra i det (ibland) slitna och ruffiga. Det finns mycket träd och det är något med miljön som inte bara är nostalgi. Jag har svårt att förklara vad det är. Det bara är.

Men trots att jag är ganska glad över att jag ser allt det här vackra i andra, är det lite tragiskt att jag så sällan kan se det i mig själv. Att det där osäkra får lov att ta så mycket plats hela tiden. Jag vill inte att det ska vara så längre. Jag vill plocka ut allt det där instängda som gör ont i kroppen. Dra ut mitt sårade lilla jag och omfamna det. Med alla brister och fel. Med allt det som är bra.
Jag har i veckan skrivit ner alla de symtom/hinder i vardagen jag har och även skrivit en anamnes/historik över allt jag upplevt sedan jag gick in i väggen första gången för 15-16 år sedan. Läkaren kommer väl att tro att jag inte är klok, men jag måste samla allt på det viset för annars får jag inte sagt hälften och får inte heller fram det väsentliga. Det blir bara svammel och så kommer jag hem, arg på mig själv för att jag glömde det viktigaste. Jag tror att det är bra med en översikt också för nu ska det här få utredas på riktigt. Är bara så rädd att de p g a all ångestproblematik ska försöka skjutsa in mig i psykiatrin igen och pracka på mig antidepressiv medicin. Aldrig mer! Det ökade på mina bekymmer ännu mer. Idag mår jag i grunden bra. Har inte rört mediciner på snart tio år. Jag behöver bara hjälp att få göra saker i min egen takt.

Och nu sitter jag här och hurrar lite för mig själv. Jag klarade webbtestet i offentlighetsprincipen, meddelarfrihet och källskydd på första försöket. Skulle naturligtvis hållit mig ifrån allt sådant men kunde inte låta bli, så nu trillade åtminstone den stenen ur väskan. Det är några uppgifter kvar, men det får vänta tills jag känner att jag klarar av det utan att få ett stresspåslag.
Nu ska jag vila en stund. Det där alerta jag kände under promenaden i morse är utbytt mot trötthet.

Think outside the box. No, forget the box!

Jag läste lite i tidningen Skriva i morse vid frukost. Där var ett reportage om författaren Per Johansson som i ett avsnitt sa:

Det är lustigt. Jag har haft så mycket ångest och skit och nu är jag ganska fri från det men så fort jag kommer in till stan kommer det tillbaka.
Människor bor så tätt i städerna, de samlar på sig så mycket stress och frustration.

Det var så mitt i prick. För även jag som bor i en storstad känner av detta. Åker jag in till centrala stan blir det ännu värre. Där får jag ingen ro alls. Alla rusar och armbågar sig fram, pratandes i mobilen.
Jag blir allt mer främmande för storstaden. Jag såg en dokumentär om folk med olika typer av psykisk sjukdom häromdagen och en av dem som slussats ut till hemmet igen bodde i ett torp i skogen, precis som författaren här ovan. Det är primitivt som tusan, men att vara så nära naturen och höra skogsljud istället för borrmaskiner och ambulanser. Ja, det vore ju guld värt! Nu skulle jag förvisso inte klara av att leva utan dusch, toalett och värme i huset men längtan bort från folktätheten och asfalten växer sig ändå större.

img_2037Jag njuter av mina morgonpromenader
i den friska höstluften.

Jag inspireras av så många olika typer av människor nu, men det är alltid någon som vågat ta steget fullt ut och leva sin dröm. Och jag tänker att då spelar det igen roll om man är fattig som en kyrkråtta. För vad är pengar egentligen värda om man mår skit för att tjäna ihop dem? Man kan inte köpa sig lycka, även om många fortfarande tror det. Visst, man kan lättare starta upp ett företag eller gå på intressanta kurser om det finns några tusenlappar på kontot. Men jag tror ändå att man måste tänka annorlunda för att inte fastna i att man måste göra på ett visst sätt för att komma någon vart.
Det är väl ungefär där jag är just nu. Och det kommer att ta tid, för jag räknar inte med att jag halkar in på det berömda bananskalet. Fast det kanske är det jag behöver lära mig att göra – tro på underverken.

Vad skulle jag göra utan träd?

img_2007

Det är inte mycket som kan hjälpa mig med energipåfyllning så mycket som träd kan. Bara att få gå och titta på dem. Ibland krama om ett träd. Och nu med alla goda lukter från multnande löv. Helst vill jag ju vara i en skog, men i brist på sådan får jag oftast hålla till godo med träddungar och en och annan miniskog. Det är vad som finns där jag bor.
Därför sparar jag dessa bilder, som kan verka obetydliga för någon annan, för att titta på när jag känner mig låg. Det kan ta mig tillbaka till minnet av den där friska promenaden när jag tog bilden.

Jag har fått ännu en fin förmiddag för mig själv. Kände mig dock inte lika ”pigg” i morse som jag gjorde i förrgår. Nej, idag fick jag kämpa för att komma upp.
Energin har lyst med sin frånvaro, trots ett långt yogapass i långsamt tempo.
Solen lyser utanför och det får mig ändå att le inombords. Så länge som jag stannar kvar där. I nuet. När jag tänker några dagar framåt kommer tröttheten över mig igen. Då vill bara gråta. Så jag kämpar för att stanna kvar. Här och nu. Det är inte måndag än. Först kommer en lördag och en söndag. Två lediga dagar. Vila, fika, god mat, yoga, en tur till Botaniska och mer vila. Några tråkiga måsten också, men mest rofyllda saker.