Back on track

Tecknen har börjat strömma in igen. Som för att säga nu är du på rätt väg igen. 
Meningar från dagens lektion i ACIM dök upp i en podd.
Dagens änglakort:

IMG_3254

Det högra kortet ser jag som en ren bekräftelse. Rafael är ”min” ängel. Har mött honom i meditationer, visioner och drömmar. Ett bevis på att jag har honom vid min sida.
Det vänstra kortet är jag mer osäker på än så länge. Jag tror att jag vet, men det är troligen även nya spännande saker som tillkommer framöver.

På tal om änglakorten så fick jag hem dem idag. Jag har på sätt och vis Nina att tacka för detta. ❤ När jag läste inlägget blev jag nämligen påmind om att jag bevakat de svenska änglakorten i flera månader (de verkar inte komma in igen). Så tänkte jag steget längre – varför måste jag ens ha de svenska?! Är det inte bättre med originalkorten? De kostar dessutom bara hälften så mycket. Ja så här sitter jag med dem nu. Rätt tid och rätt plats. Och jag bara älskar dem.

 

Annonser

Energipåslag

Att skriva om sina upplevelser efter en workshop är inte alltid så lätt. Denna gång är det extra svårt. Ord skulle inte ge rättvisa. Mina upplevelser går helt enkelt inte att få ner text. Åtminstone inte för stunden. Ni får hålla till godo med det som blir.

Jag märkte av hur jag förändrats sedan sist redan när jag åkte hemifrån. Där jag i vanliga fall brukar vara ganska nervös och faktiskt även känt mycket ångest var jag i lördags lugn som en filbunke. Lite nervös förstås, men det berodde nog mest på att jag var spänd av förväntan. Där jag känt mig osäker inför vissa människor förut hade nu en självsäkerhet tagit över. Så stark att jag nästan blev förvånad själv. (Det var ju länge sedan jag var i ett sammanhang med så mycket folk.) Jag pratade obehindrat med alla och det kändes som den mest naturliga saken i världen. Jag kände mig trygg i mig själv helt enkelt.
Under uthållighetsövningarna (Bhai Himat är känd för att köra ganska tuffa sådana) hittade jag lätt mitt ”centrum” när det började bli outhärdligt. Jag andades in smärtan. Stannade i den. Andades. Andades. Och andades lite till. I detta tillstånd av varande kunde jag fortsätta utan att ta paus. För två år sedan skulle jag blivit tvungen att ta flera pauser, annars hade jag nog svimmat. ;-)

IMG_2862

ACIM-lektionen jag samtidigt gjorde denna dag var ”Att ge och att få är i sanning ett”. Det kunde nog inte kunnat bli en bättre dag för denna lektion för den gick så lätt att anpassa till healingövningarna. Det jag ger ut får jag tillbaka. Så mycket kärlek.
Under dessa övningar upplevde jag helt fantastiska saker och det är detta jag inte kan sätta ord på nu. Jag kan inte och vill inte heller. Det var upplevelser ämnade för mig. Jag gissar att det är något som snarare visas i handling framöver istället.

Vi som ville fick även Naam en gång till. Fast att jag redan fått det tidigare (i Kärlingesund 2013) var det här annorlunda. Jag var mer närvarande denna gång.
Wahe Guru ❤
Kan inte beskriva det på annat vis.

Denna gången åkte jag inte hem i ett enda stort glädjerus, som jag brukar göra. Eller jo, det gjorde jag förstås. Jag gick ut med ett leende på läpparna och alla hade vi nog några bekymmersrynkor färre i ansiktet. ”Det strålar om er alla” var det faktiskt någon som sa på vägen hem. Vad jag menade var att jag inte var sådär uppåt väggarna ”blissig”. Jag kände mig mer neutral denna gång. Kanske för att jag redan mådde bra och kände mig upplyft innan workshopen.
Däremot var min energi (naturligtvis) mycket högre och det bränner fortfarande i mina handflator. Det är såklart något som ska utnyttjas nu. Att ge så mycket healing jag bara kan.

Det här blev säkert lite osammanhängande och låter säkert bara som svammel. Jag skyller på att jag fortfarande är mosig i huvudet. Tror att jag behöver ett par dagar till på mig för att landa.
Ville bara få ner något medan det fortfarande är färskt.

Hoppas att du också haft en härlig helg!
Sat Nam

Workshop

Imorgon är det äntligen dagen D och workshop med Bhai Himat. Meditation och healingtekniker. Jag ser verkligen fram emot att träffa honom igen och dessutom alla gamla yogisar. Nästan hälften av lärargruppen (vad jag vet än så länge) kommer att vara där.
Jag är spänd av förväntan. Tänk vad mycket som måste ha hänt för alla under alla de månader som förflutit sedan vi sågs sist i november 2014. Jag tänker bara på hur mycket som hänt för mig under de senaste fem månaderna.
Imorgon stiger jag in i den gamla salen som en ny människa. Och idag förtjänar jag mitt namn – Parameshwari. Förtjänar är förstås ett konstigt ordval, men i brist på annat och bättre hoppas jag ändå att du förstår vad jag menar. Idag är jag personen bakom namnet (även om jag naturligtvis måste växa in i det för resten av livet… vill ju inte låta högmodig ;-). Det var jag verkligen inte då, för snart två och ett halvt år sedan. Då smakade jag bara på namnet. Vred och vände. Omhuldade det i mitt hjärta. Kände mig till och med lite stolt. Men… jag kunde ändå inte helt ta det till mig. Jag hade inte bekantat mig tillräckligt med mitt sanna jag då. Jag hade inte heller känt den här närvaron fullt ut. Bhai Himat kan lyfta sina elever nära nog, men det ebbar ut med tiden. Det är svårt att hålla den starka energinivån uppe på egen hand. Just därför är det lite extra förväntansfullt. Jag vet ju att jag nästintill kommer att sväva på moln imorgon kväll och några dagar till.

goright

Jag har varit uppe vid fem alla dagar denna veckan. Det känns himla fint faktiskt. Vid den tiden är jag faktiskt ganska alert. Jag läser texten och mediterar. Flyter iväg ibland, men håller mig åtminstone vaken.
Det gör jag inte alltid vid meditation nummer två, efter att jag lämnat W på skolan. Idag somnade jag sittande och ramlade nästan omkull. Fick mig att tänka på den där videon med den lille trötte buddhistmunken som svajar och trillar omkull under meditationen. Exakt så kände jag mig idag. Jag kunde inte annat än att brista ut i skratt. Så kan det bli ibland och speciellt när man sovit ganska dåligt under hela veckan. W har bökat runt i sängen och låtit en massa.
Imorgon ska jag unna mig en timmes sovmorgon, men jag ska ändå hinna göra min morgonsadhana innan jag åker till workshopen. Är glad att vi börjar först klockan nio.

Ha en underbar helg!
Sat Nam ❤

Du är vad du tänker

Som jag skrev igår så känns det vissa dagar som att jag ska bli tokig. Vet att många som ger sig in i både yogans och andlighetens värld någonstans på vägen nästan ”ångrar” sig. Det skalar av så mycket. Ögon som tidigare varit stängda öppnas. Skeletten i garderoben ramlar ut ett efter ett. Och på det blir andras problem och dramer än tydligare. Man får allt i ansiktet och kan inte värja sig. Där man förr varit med och tyckt synd om, känt med. Det går inte längre. Inte om man inte själv ska dras med i dramat.
Jag tycker att det här är så otroligt jobbigt just nu, för jag kan inte sitta och dalta med längre. Jag blir frustrerad, energinivån går i botten och jag känner hur min negativitet blommar upp. Det öppnar upp för inget annat än att vara ärlig. Hur elakt och provocerande det sedan än må uppfattas av någon som fastnat i sjukdom/drama och motarbetar förändring.

change
Det påminner mig än en gång om de där orden (som jag skrev om för en tid sedan) – ”hur orkar du ens med dig själv” – som jag fick höra när jag gick på i min negativitet. Det är mitt mantra nu när jag märker att jag börjar älta saker eller gnälla över livet.
Jag önskar att fler vågade vara ärliga mot sina vänner och bekanta. Jag önskar att fler hade vågat vara ärliga mot mig när jag identifierade mig med sjukdom och problem.
De flesta vågar inte. Sitter bara och nickar med och uppmuntrar sjukdomen ytterligare, eller hjälper till att prata illa om någon (de inte ens känner eller vet om hen verkligen gjort allt ”det där” på riktigt). När vi gör så är vi med och befäster sjukdomen/problemet ytterligare. En riktigt vän är ärlig. Att tycka synd om hjälper ingen. Eller som någon sa på kursen:
”Att visa medkänsla en eller två gånger kanske är ok men när det låter likadant efter ett år och inget förändrats, då släpper jag taget. Då finns det ingenting mer jag kan göra. Då tackar jag för mig.”
Ord och inga visor, men det är nog enda sättet. Man kan inte bli kvar i andras problem för att vara snäll.
Så… Tankar. Ord. Handlingar. Allt är energi. Är det så svårt att förstå?!
Du får exakt det du tänker på och pratar om. Den där självuppfyllande profetian du vet.
Det är också därför jag undviker problem nu. Inte så att jag förtränger något eller sopar det under mattan. Nej, jag möter allt mörker och accepterar att det finns där. Men jag tänker inte gå tillbaka dit igen att jag förlitar mig på sinnets illusioner och låter problemen ta över, och sedan berättar om dem för alla som vill lyssna.
Jag vill se mig själv som hel och fullkomlig. Jag vill se DIG som hel och fullkomlig (för vi är inte separerade från varandra).

Bilden är från Googleflödet.

Sårbarhet

Jag lärde mig tidigt att inte gråta, så att någon ser. Svalde ner allt. Allt.
Inom familjen/släkten var det inte heller någon som grät i någon annans åsyn.
Jag spelade tuff och stark. Ja inte så att jag var uppstudsig och stökig på något vis. Nej, jag var blyg och tystlåten. (Det ändrades väl i och för sig lite när jag började festa på helgerna efter 9:an.)
När killarna drev med mig och skrattade åt något jag gjort i (ofta i berusat tillstånd), skrattade jag med. Rörde inte en min som avslöjade att jag egentligen blev sårad. Att det gjorde jätteont på insidan. Och så fortsatte det.

img_2448

Jag i 7:an

Till slut kunde jag inte ens ens släppa ut mina tårar när jag var ensam. Jag sopade ner sorgen till en bortglömd plats, långt långt där inne.
Så istället för att bli ledsen blev jag arg, både på mig själv och på andra när de visade att de var ledsna. Kände mig iskall. Det gör jag fortfarande ibland, fast nu är jag medveten om det.
Minns att jag alltid stötte på motstånd när jag ville prata om känslosamma saker med mamma. Det var som att prata med en vägg. Däremot när jag behövde pengar, då kom omtanken fram. Gissar att det var därför jag ofta ”såg till” att ha brist på pengar. Undermedvetet förvisso. Blev påmind om detta när jag läste en bok i veckan där en man berättade om en kvinna som hade haft det precis på detta viset. Det var som att läsa om mig själv.

Det här är inte en stund av självömkan, det är snarare självinsikt. Något som påminner mig om att jag får arbeta med detta. Läka mig själv (eller rättare sagt påminna mig om att jag redan är hel). Våga visa min sårbarhet.
Jag är inte ”tuff” längre. Det är inte det minsta tufft att förtränga känslor som behöver komma ut.
Nu kan jag se den där lilla tjejen framför mig (eller i mig rättare sagt). Så mycket smärta under ytan. I behov av en kram och någon som säger att det är okej att vara ledsen, att gråta. Visa sig sårbar. Det är det som är riktig styrka.

Tecken

img_2400

Vi tittade på Moana igår kväll. Jag älskar ju animerat och den här filmen får en speciell plats i mitt hjärta. Kanske var det det här med att följa sitt hjärta och att så tydligt se tecknen på vad man är ämnad för, och att märka när man går åt fel håll.
En smågrinig dag vändes i vilket fall till en glad sådan och jag fylldes med hopp.

Ja, filmer och andras livsöden inspirerar mycket när man själv söker och försöker tyda sina egna tecken. Vissa dagar är ser jag allt tydligt medan det nästa dag är mer fjärran.
Under året som gått har jag (hittills) fått fyra starka ”tecken”:

– Det första är drömmen om ”Gud” som jag skrev om i onsdags.
– Det andra var orden: ”Min enda plikt är att förbli sann mot mig själv.” (Minns inte längre vid vilket tillfälle de kom till mig, men jag skrev ned dem i min anteckningsbok som jag fyller med hjärtesaker).
– Det tredje var att att ärkeängeln Rafael uppenbarade sig vid ett tillfälle av stark medvetenhet. Det var ingen syn av ängeln i sig, utan mer namnet och att det rörde healing (som ju är Rafaels uppgift).
– Det fjärde var tarotkortet Alkemisten/konsten som jag drog förra veckan och som jag berördes väldigt starkt av.

Det här med healing kommer ständigt tillbaka och det är inget jag tar lätt på. Jag vet bara (ännu) inte hur jag ska gå vidare med det. Känner bara så otroligt stor tacksamhet för att mina ögon öppnas allt mer.

Bilden har jag helt fräckt lånat från Google.

ACIM

img_2392

Jag har ju sett att Christina Grossi ska hålla kursen, men… tänkte att det får vänta till nästa tillfälle. Sedan slog det mig att det får vara slut med att skjuta saker jag vill göra in i framtiden. Det som finns är här och nu. Och nu vill jag göra detta. Det blev en spontananmälan helt enkelt. Jag är fortfarande chockad över min handling, samtidigt som jag glad att jag vågade trycka på knappen.
Om 6 dagar startar onlinekursen som är 21 dagar. Spännande!

Bilden har jag lånat från kurssidan.