Semestern

Det har inte blivit mycket skrivande här nu. Semesterveckorna brukar bli så. Jag vill inte fastna här, och det är vad jag gör när jag skriver. När vi är lediga tillsammans prioriterar jag familjen. På det har jag i ärlighetens namn inte heller haft så mycket skrivlust.
Semestrar i all ära. Jag längtar varje år, men mot slutet längtar jag efter de vanliga vardagsrutinerna. Att få yogan ordentligt gjord tidigt på morgonen och sedan ha tid över till allt annat. Inte utspritt på det vis det blir under ledigheten.
Maten som äts under hotellvistelser blir inte heller alltid så nyttig. Någonstans känner jag ett konstant inre gnag när allt blir upp- och ned. Jag gillar fasta rutiner hur trist det än låter.

IMG_0145

Vi har haft det bra ändå, om jag räknar bort alla dagliga konflikter med lilleman (som just nu lika gärna skulle kunnat vara en tjej i puberteten *skratt*). Barnen är våra bästa lärare och det har vi sannerligen fått ta till oss med råge de senaste månaderna. Jag antar att allt blir bättre även för honom när vi återgår till det vanliga livet.
Vädret var inte lika bra i Varberg i år, men det har å andra sidan resulterat i mer yoga och meditation. W lärde sig att simma första veckan på plats. Allt blir ju så mycket lättare med det och nu har vi ännu en grej vi kan göra tillsammans, både som lek och som träning.
Jag har haft tid att tänka igenom saker och ting. Känna efter ordentligt.
Dagen vi kom dit fick jag svar från antagningen. Jag blev antagen till kursen i pedagogik 180p som jag sökt till hösten. Det för övrigt det jag skulle skulle berätta om och som jag lite hemlighetsfullt skrev om i våras. Nu blev det ju inte riktigt som jag hade trott när jag skrev det för jag tackade nej till kursen. Jag vill helt enkelt inte plugga på universitetet mer och ta mer studielån. Det var förvisso inte det som fick mig att tacka nej utan att det helt enkelt inte var rätt. Jag aktar mig för att gå emot min intuition igen.
Nu är det snart augusti och jag vet att det kommer att komma någon typ av ”svar” till mig då. Ett svar på vad jag ska göra. Hur jag ska gå vidare.
Ett litet steg (eller ganska stort skulle jag säga) har jag redan tagit. När jag hade läst klart 40-dagars programmet bestämde jag mig för att fortsätta med kursen ”Living in Purpose Mastery Program for Miracle Minded Thinking” som sträcker sig över 6 månader. Den kostade en del, men jag vet ju att det här är vad jag vill göra. För mig räcker det inte att bara läsa och praktisera boken (ACIM). Jag behöver det stöd jag får från Teachers of God. Alla bonustexter och videos är guld värda. Nu fick jag även med ljudfiler och extratexter till boken. De dagliga lektionerna blir roligare på detta vis. Jag ångrar mig inte för en sekund. Är så tacksam att jag hittade vidare hit. Och med det har jag naturligtvis ett mål, men det ligger ännu i sin linda.

IMG_0170

Under vistelsen i Varberg träffade jag min bloggvän Lotta (som också var där då) för första gången. Vi pratade, fikade och promenerade vi havet. Det var jättetrevligt (tack för en toppendag!)! Är så tacksam för att vi fick möjlighet att ses! Det var något som värmde mitt hjärta i sommar.
Träffade även två gamla klasskompisar från gymnasietiden. Det blev ingen lång stund, men det var skoj att ses efter så lång tid.

IMG_0176

Och nu gick musten ur mig… och längtan efter rawglassen och kaffet alltför stor för att fortsätta. ;-)
Njut av söndagen!

Annonser

Möte med mig själv

Jag provade allt möjligt, förutom att vara mig själv. Jag hade ingen aning om vad eller hurdan jag var och uppfattade inte ens att jag gömde mig bakom mina roller. Jag var ju övertygad om att jag var den person som jag i stunden låtsades vara.

Tommy Hellsten, När allting faller plats

Jag får nog bita mig i tungan så jag inte citerar halva boken här (den är bra!), men detta var verkligen så mitt i prick. Det var jag. Ja, ni som läste mitt inlägg om sårbarhet förstår förstås att det var en av rollerna jag spelade för att slippa visa mig ”svag”. Och många andra roller blev det efter det. Jag har alltid sökt hitta mig själv – utanför. Önskat att jag vore lite mer som den eller den. Om jag försöker vara (som) någon annan så slipper jag möta sig själv… typ.
Jag blir både arg och ledsen när jag ser det med öppna ögon idag.
Jag är ju jag och jag duger som jag är.
Och med detta som facit hoppas jag, trots tusentals konflikter här hemma, att W växer upp och får med sig ett egenvärde. Att han kommer att tycka om att vara sig själv. Att han lär känna sin innersta kärna och känner sig stolt över den, i alla lägen.

Har du funnit din plats i tillvaron, eller spelar du roller i olika sammanhang (gör vi inte alla det förresten)?
Det här är inget du måste svara på här. Vill bara väcka tankar.

Relationer

Jag skrev något i kursens forum idag som jag känner att jag vill dela med mig av här också.
Temat idag är relationer (ego- eller kärleksrelationer). Här kommer texten:

Jag tror att i familjerelationen prövas man som mest. Åtminstone är det så för mig. Om egot syns någonstans så är det där. Det finns ingen som kan trigga igång mig som min man och vår son. De trampar på alla onda tår samtidigt. ;-)
Samtidigt är det också i vår relation som jag verkligen märker när jag nått framgång. Där jag ser om jag lever i en kärleksrelation, eller om jag är kvar i egorelationen.
Jag märker också att när jag börjar se mig själv som hel så ser jag också vår relation som hel, att vi alla är hela. Mitt inre lugn smittar av sig och konflikterna avtar. Det finns inget behov av drama längre.
Nu är det förvisso lång väg kvar att gå, men jag känner tillit till att det bara blir bättre och bättre med tiden. ❤

Hur är det för dig i dina relationer?

Den kantstötta mamman

Hade möte med W och hans lärare i morse. Det har visst varit fler incidenter än den som inträffade förra veckan. Något händer i stort sett varje dag. Det fungerar inte riktigt bra vid fria aktiviteter i skolan. Han (och en av de andra pojkarna i klassen) sitter helt enkelt inte still utan springer ut i korridoren hela tiden och stör de andra som vill spela spel och måla m.m. W glömmer bort vad lärarna just sagt till honom. Just det sistnämnda har vi ofta problem med hemma också. Vi säger till och sekunden efteråt gör han precis tvärtom och skyller på att han glömde vad vi sa. De hade reagerat i skolan med, men säger nu att det verkar som att det han säger är sant. Han glömmer bort för att han har så mycket annat i huvudet och kan inte koncentrera sig.
Det här blir extra jobbigt för mig som inte alls kan känna igen mig. Jag var ju precis tvärtom. Jag var så försiktig och tystlåten att man säkert inte ens märkte att jag var på plats i skolan. Åtminstone inte i klassrummet.
Det kändes ändå bra att vi hade det här mötet. Och det känns bra att W har fått bra lärare som vill samarbeta med både barnen och oss föräldrar för att kunna hitta lösningar.
Hur saker och ting ska lösas vet jag dock inte. Förhoppningsvis är det något han växer ifrån med tiden. Å andra sidan kommer han troligen aldrig att bli en stillasittande person som gillar lugna aktiviteter. Jag tror att jag behöver bli sams med den tanken och försöka hitta vägar att möta honom, trots vår olikhet. N har inte lika svårt att ta till sig detta eftersom han känner igen sig i det mesta. Han vet exakt hur W fungerar och det får mig att känna mig lite utanför för jag kan ju inte förstå, annat än på ett teoretiskt plan.

Jag känner mig lite trött idag så nu ska jag äta lunch och sedan lägga mig på spikmattan i en timme. Det blir inte många knop idag.

Föräldraskapets berg- och dalbana

Jag har tappat stinget lite de senaste dagarna. Har inte haft någon lust att skriva. Fast egentligen har jag nog bara inte hittat orden. Ibland är det svårare att uttrycka sig helt enkelt.

I Ws anteckningsbok (från skolan) stod det igår att han har något att berätta för oss, och att vi skulle höra av oss till läraren idag. Han och två andra killar hade smitit iväg till stora skolgården efter att de blivit sura över något. Den ena av hans lärare hade letat efter dem länge och alla hade blivit oroliga. Nu vill läraren ha ett samtal med en av oss föräldrar samt W. Ganska oskyldigt kan man tycka, boys will be boys, men det händer liknande saker ganska ofta. Det var likadant på dagis.
I morse när jag lämnade honom stack han iväg bort till några andra killar i en annan klass. Jag vill inte döma någon, men det är inga jag vill att han ska se upp till. Trots det ser jag det hända gång på gång. Han hamnar med bråkstakarna, de som kommer att bli de ”tuffa” killarna. Ändå är han inte en sådan kille själv. Han har brallorna fulla av myror, men han är ingen tuffing. Han är väldigt känslig när allt kommer omkring. Dessutom är han (tack & lov) ärlig. Han berättar sanningen (förr eller senare).
Så varför blir det så här hela tiden. Det är som att han vägrar förstå vilka problem han hamnar i. Att han ganska ofta blir utnyttjad av de här killarna bara för att han är snäll.
Eller så kanske det bara är så att jag har för mycket ångest över min egen barndom kvar. Eller så tänker jag för mycket och borde släppa taget. Allt brukar lösa sig i sinom tid. Men det blir inte mindre jobbigt för det. Det är tufft nog att ha ett barn som är så totalt olik en själv. Sedan ska det bli bråk om sådant här också.
Om jag får ge mig på en egen analys så gissar jag att det blir så här just för att han är överaktiv och inte kan sitta still. De andra barnen som gärna sitter still och pysslar, ritar och läser får myrorna att klia ännu mer. Det går inte att sitta ner så länge. Då är det bättre att leka apa med de andra som också har problem med stillasittande.
I vilket fall ser jag nu ännu en fördel med att han får kortare dagar på skolan. Samtidigt vet jag att han blir äldre. Inom kort kan jag inte styra över vem han hamnar med efter skolan. Tja… att bli förälder är nog bland de jobbigaste och mest hårslitande saker man ger sig in på. ;-)