Att dö en smula

img_2302

Blommorna står fortfarande kvar vid klocktornet utanför kyrkan. Det har ju varit helger och kanske väljer många den större kyrkan istället.
Det börjar se visset ut, men det är vackert det med på sitt sätt. Och så är det med blommor. De vissnar och dör förr eller senare. Det gör allt.
På något vis får det symbolisera hur jag känner mig nu. Vissen. På väg att låta det gamla dö. För att så småningom återfödas till något nytt.
Det är en positiv process, men det känns inte speciellt positivt för stunden. När man gått omkring i dvala ett tag vänjer man sig vid det. Det blir otäckt att börja vakna upp till verkligheten. Utan dövningsmedel. Jag känner sug efter allt möjligt. Kaffe, bakverk, pizza, smörgåsar, chips, godis, kanske en öl…
Har svårt att sitta still. Rastlösheten är olidlig. Promenaden i snön med W gjorde gott och stillade sinnet en stund, men nu börjar det så smått att pirra överallt igen.
Jag har fortsatt att fuska lite med kosten den här veckan och det har varit ett medvetet val. Har svårt att bara sluta tvärt. Det måste ske hyfsat successivt. Har ändå uteslutit vitt socker. Det är väl det som är svårast, för jag har väckt sockerdjävulen igen. Nu tusenfalt värre.
Jag tänker mycket på det här med maten och hur ätandet på något vis dämpar ångest. Vill så gärna bryta det mönstret. Har funderat på att testa periodisk fasta. Att kanske bara äta mellan 12-18 en period. (Vilka tider det än blir så åtminstone inte äta efter 18.) Det får dock vänta tills att jag kommit i någorlunda form igen. Vet inte ens om jag kommer att klara det för jag har väldigt svårt att inte äta något på kvällen efter middagen. Borde dock kämpa för att låta bli. Kanske slipper jag då att svettas så mycket på natten. Under julhelgerna har det varit fruktansvärt, och det går att relatera till kosten. När jag äter rätt, kolhydratfattigt och inte för sent på kvällen så har jag inga problem alls.

img_2303

Jag tror att allt kommer att gå vägen i sinom tid. Det är som vanligt bara att ta sig igenom den tuffa processen i början. Vissa dagar önskar jag dock att det fanns någon i min närhet som gjort samma val i livet (på många plan, inte bara vad gäller kost). Det blir så mycket lättare när man kan peppa varandra. Som tur är finns nätet där vänner (åtminstone cybermässigt) inte är långt borta.

Imorgon är en ny dag. Vem vet vad den bär med sig. W hoppas på mer snö i vilket fall. Om det gör honom glad så gör det mig också glad. Allt som lyser upp är bra.

Annonser

En månads respit

Ringer och berättar att W behöver avsluta sin fritidsplats fr o m måndag. Får reda på att han har rätt att behålla platsen en månad till. Det tackar jag naturligtvis ja till. W kommer att bli överlycklig. Övergången blir dessutom mycket lättare i mitten av december för då är det jultider och dags att vara ledig mycket ändå. Det var en lättnad för mig även om jag såg en del positivt i att han skulle slippa vara i skolan så mycket. Jag tror ändå att det blir bäst så här nu, för oss båda.

Nu när jag varit hemma i några veckor och inte gjort speciellt mycket märker jag att rastlösheten så sakta börjar komma över mig. Jag har vilat mycket och inte gjort något direkt ansträngande. Kroppen börjar längta efter mer aktivitet. Jag ska försöka tillfredsställa denna önskan framöver. Sätta igång med rehabträningen igen och åka iväg från hemmet lite mer. Ta mig till skogsområden och promenera osv. Det blir så lätt att jag fastnar hemma annars och speciellt så här års när vädret är ganska trist. Men så länge det inte spöregnar är det ändå ganska skönt att vara utomhus.
Jag borde öva lite på att ta mig förbi min köra-bil-ångest. Då kan jag ta mig till fina områden utan att behöva åka spårvagn och buss i flera timmar. Har inte kört den nya bilen en enda gång och får ångest bara jag tänker på det. Förstår verkligen inte vad som hände för jag älskade att köra bil när jag hade bil själv. Nu går det liksom inte. Kanske för att det inte är ”min” bil. Är rädd att jag ska köra in i något osv. (Det gör jag förstås inte.)
Har tänkt länge att jag ska ta små korta turer när det är lugnt i trafiken, men så vi fick den nya bilen med en massa finesser jag inte är van vid. Ja, jag känner mig som en gammal tant som är rädd och inte förstår sig på nya saker. Får väl se vad jag tar mig till. Det här är i alla fall en sak som står på listan ”saker att komma över”. Men en sak i sänder. Allt har sin plats i flödet och det får inte gå för fort fram vare sig med saker att ta tag i eller med träning. Bakslagen kommer förr än man anar.

Vem är jag, egentligen?

Det har varit två trötta dagar. Det regnar och regnar och regnar. Grått och trist. Riktigt deprimerande väder och sådant påverkas jag ju väldigt mycket av.
Igår på morgonen ringde telefonen. Det var min yogalärare (numera i rollen psykolog som sagt) som undrade ifall jag var medveten om att det var henne jag skulle komma till på eftermiddagen, och ifall jag var ok med det. Hon visste ju inte om att jag visste. Jag berättade att jag redan visste och att det kändes bra.
Hon berättade också att min läkare satt diagnosen generaliserat ångestsyndrom (GAD) på mig. Senare under dagen fick jag också fylla i flera formulär kring detta. Av mina svar att döma så är det väl troligt att den diagnosen stämmer ganska bra. Men trots att jag ju vetat om min ångest genom åren blev det här på något vis ganska smärtsamt för mig. Ska jag behöva få en diagnos klistrad på mig igen? Räcker det inte med att jag har ångest (och är högkänslig). That´s it!
Vad ska de hitta på nu? Säga att medicin är det enda som hjälper? Jag tror inte på det. Jag är ju ett levande bevis på att det inte hjälper. Det enda som händer är att medicinerna dövar bort alla andra känslor (istället) och ger en massa otäcka biverkningar. Nej tack!

Tankarna kring min ångest kommer över mig i små glimtar dagligen. Hur jag handskats med den genom åren. Jag har inte direkt tagit tjuren vid hornen.
Häromdagen tänkte jag mig bakåt i tiden och insåg att det finns väldigt många minnesluckor. Jag minns t ex inget alls från när jag gick i 2:an. Förmodligen var det då mobbingen var som värst. Idag tänker jag ändå att det nog inte var så farligt. Jag var ju inte helt utstött, jag hade kompisar osv. Men jag var annorlunda. Jag var högkänslig (extremt blyg och introvert) och hanterade väl saker på ett annat vis än vad de andra barnen gjorde. Det stack i ögonen på en del.
Mamma säger att jag var så orolig för att gå till skolan att jag vaknade på natten och kräktes. Jag misstänker att det var där min kräkfobi (kopplad till ångest) utlöstes, men det är bara min egen analys. Inget klickar eller lättar bara för att jag har vetskap om det. Jag minns dock att jag vaknade och kräktes vid ett flertal tillfällen och att det satte igång en del tvångshandlingar. Jag hade en ramsa med ord som jag var tvungen att upprepa ett visst antal gånger för att ”slippa kräkas” igen. Kanske var det under det där året jag inte minns, jag vet inte. Men denna ramsa var bara början på alla de tvångshandlingar och ”knep” som komma skulle.
När jag tänker på detta är det lätt för mig att omfamna det där lilla barnet inom mig. En stor våg av medkänsla sköljer över kroppen. Hur fan hade jag det egentligen på den tiden? Och ingen fanns det som hjälpte mig, eller såg till att någon annan vuxen kunde göra det.

anxiety

Idag har jag andra knep för att döva ångesten. Knep som varit ganska omedvetna, eller kanske snarare väl invanda. Det går på ren rutin och till slut glömmer man bort att det inte är något naturligt beteende.
Vi har t ex rastlösheten som kommer över mig med jämna mellanrum. När jag blir stående, stirrar och det nästan blir kortslutning i hjärnan pga all aktivitet uppe i knoppen. Jag funderar frenetiskt på vad jag ska hitta på. Det måste hända något. Jag orkar egentligen inte göra något, men jag ser till att göra det ändå. Är det helg brukar vi ofta hamna på vår kvarterskrog då. Äter dålig mat och dricker alkohol av något slag. (Det blir inte ångesten bättre av kan jag berätta.) Eller så kommer chipsskålen fram om det är alternativet film som står på schemat. När man äter så dövar det också en del ångest.
Fast det bästa är nog att läsa självhjälpsböcker. Jag får inte nog. När jag lovat att inte läsa fler så snubblar jag över en massa intressanta boktips och då måste jag ju bara läsa den och den boken. Jag läser och suger åt mig, gör anteckningar som kan vara bra att ha med sig. Har ett antal kollegieblock i olika lådor där jag påbörjat olika arbeten med ACT, KBT, mindfulness, meditationer och gud vet allt. Det funkar några dagar, sedan är det något nytt som gäller.
Jag söker efter tips på utsidan istället för att leta efter min egen skattkista på insidan. Det här har jag för övrigt varit medveten om länge. Har till och med skrivit om det. Ändå fortsätter det. Ekorrhjulet spinner runt så det glöder.
Tack vare min nonchalans av min egen förmåga vet jag knappt ens vem jag är. Jag har ju aldrig fått möjlighet att ta reda på det eftersom jag hela tiden är någon annanstans.
På väg. Letar.
Jag vet bara vem jag vill vara. Kanske är det därför jag har så extremt svårt för att beskriva vem jag är, eller att skriva personliga brev när jag söker jobb. Jag vet ju för sjutton inte hur jag ska berätta om en person jag knappt känner. Ganska tragiskt va?!

Sedan kommer tankarna och ångesten över att vår son nu ska behöva dras med samma högkänslighet. Jag har vridit och vänt på det och funderat på om överaktiviteten berott på annat i hans fall, men det är ju ganska vanligt att högkänsliga pojkar blir ”stökiga” och hyperaktiva (och felaktigt får diagnosen ADHD), medan flickor blir tysta och drar sig undan (så som jag själv gjorde).
På det viset ser jag en ljusning i att han inte får gå på fritids längre för kanske behövs lugnet hemma. Det blev en stor skillnad i beteende när han började i skolan. Han har haft det roligare men har också blivit mer överaktiv och svårare att lugna ner. Jag hoppas på att det kan bli bättre i alla fall. Det vore i så fall en tröst för oss båda, även om jag vet att det väntar en del bråk runt knuten framöver pga de korta dagarna.
Jag tänker också att W har bättre förutsättningar än vad jag hade som barn. Han har två föräldrar som bryr sig och inte gör honom till ett offer. Med egen erfarenhet i bagaget går det att stötta på ett helt annat vis. Jag tror också att det blir lättare ju äldre han blir, när han lite mer funnit sin plats i tillvaron. När han förstår vad som händer (när han t ex behöver dra sig undan) går det att utnyttja förmågorna på ett helt annat vis.
Nu när jag själv jobbar med detta vill jag extra mycket finnas där och hjälpa honom att hitta sina egna unika redskap.

Bilden har jag googlat fram.