Etiketter

, , , , , , ,

Kursen startar inte direkt. Först är det några förberedande dagar där bl a rannsakning ingår, t ex att skriva ner gamla sätt att vara och likaså det nya sättet jag vill vara på. Det blir så tydligt att de här 40 dagarna blir ett ”commitment” (i brist på det bästa svenska ordet för det). Inget jag ska ta lätt på alltså, och det gör jag inte heller. Utan att det för den skull är menat att bli gravallvarligt.
Jag inser här vad jag brister. Det har jag förstås varit medveten om länge, men det blir mer tydligt när jag skriver ner det och har det på papper.

bekindorbequiet

Det är kontrollbehovet som utmärker sig starkast.
Jag tror inte att någon utanför min närmsta familj märker något, men de jag lever med 24/7 gör det. Med besked.
Jag vet inte hur länge jag arbetat med detta. I perioder fungerar det riktigt bra. Det är när jag är helt i balans. Men… mestadels är jag nog överjävlig att leva med. Ja, jag är helt enkelt ingen lätt människa att bo ihop med, den saken är klar. Kanske är det för att jag inte är en bo-ihop-med-människa. Jag är en leva-ensam-människa. Jag är enstörig, butter och envis till förbannelse (och det blir värre ju äldre jag blir). Det har tagit tid för mig att acceptera detta till fullo, men så är det. Jag behöver få ha det på mitt sätt, annars rubbas allt. My way or the highway! Om inte blir jag högljudd, elak och iskall. Det är naturligtvis inget jag gör med en medveten agenda. Jag ska inte heller säga att jag inte rår för det, för visst kan jag göra på annat vis om jag lägger manken till, dvs ger egot en rejäl snyting och visar vem som har makten.
Med andra ord, egot styr alldeles för mycket i mitt liv fortfarande.
Med detta kanske jag ska ge en hel massa cred till min älskade make som stått ut med mig i 10 år. Det borde också vara en komplimang från min sida att jag låtit någon, som trotsar mig varje dag, få vara med i mitt dagliga umgänge (utan att jag hällt såpa i trappan). ;-)
Jag hoppas också att W ser bakom allt och vet att det finns så mycket kärlek i allt jag gör, fast att det kanske blir galet ibland.
Det här är en sådan sak som ingår i min rannsakning. I detta fall att lära mig att hålla tyst. Att jag inte måste reagera på precis allt. Att jag inte måste ta alla strider. Att jag kan klara av att vara lika icke-dömande i hemmet (med familjen) som utanför.
Jag ska försöka vara mindre ragata helt enkelt. Jag ska också vara mer förlåtande. Inte bara mot andra, utan även mot mig själv. Det är en sådan viktig del av den här processen. Det går inte att gå vidare utan att i sitt hjärta f.ö.r.l.å.t.a.

De här fyrtio dagarna ska bara handla om mig (inte ur ett egoperspektiv). Om min egen personliga utveckling. Ett steg närmare min sanning.
Jag ska vara i min bubbla. Vända mig inåt. Lyssna. Ta till mig. Anteckna det som behövs. Släppa taget om det som behövs.
Det handlar om mig. Inte om att jag ska ge mig ut och förändra världen. Bara om mig. Gräva där jag står. Utan att påverkas av det yttre. Utan att själv påverka. (Förstnämnda är nog lättare sagt än gjort… troligen det andra med.)
Det här kommer att bli ett äventyr. Ett stort steg på vägen mot det nya.

Sat Nam

Annonser