Etiketter

, , , ,

Det fortsätter att vara tyst. Både i sinne och i skrivande.
Faktiskt även i yogan. Den fysiska delen vill säga.
Jag har det senaste bara värmt upp lite och gjort Sat kriya. Fast egentligen känner jag i ärlighetens namn inget behov alls av det fysiska (just nu). Vissa dagar gör jag bara ett antal solhälsningar och mediterar efter det. Det räcker. Jag känner mig varm i kroppen. Stärkt. Just i detta mår jag som bäst.
Jag tänkte på det i morse när jag gjorde Sat kriya, att jag egentligen inte alls vill. Det handlar inte om motstånd, utan snarare en längtan efter att bara meditera. Att kundaliniyogan börjat bli slentrian, något jag alltid gör… och trott att jag måste fortsätta med för att det blev en sådan vändning i livet för mig.
De dagar jag inte tonat in och tonat ut och gjort en speciell kriya, utan enbart gjort nämnda solhälsningar eller en enklare uppvärmning har upplevts som att bara slänga upp håret i en tofs och gå ut. Vet inte hur jag ska förklara det bättre. Enkelheten tilltalar mig. Inga måsten. Ingen brådska heller. Snarare tvärtom.
Nu är inte kundaliniyogans in- och uttoningar eller kriyor inte något jag upplever som ett måste, det måste jag snabbt förklara. Men… på något vis glider jag för stunden iväg mot något annat. Det ”skrämmer” mig lite. Jag som hade hittat hem. Är jag nu på väg att överge MIN yoga?
Jag vet inte. Det kan vara tillfälligt. Eller så är det dags att gå vidare.
Jag kommer naturligtvis inte att överge KY, men jag ser inte att jag enbart behöver uppehålla mig där längre. Yogan är mitt liv och det kommer att vara en daglig rutin hur jag än utför den. För resten av mitt liv. Kanske bara inte på samma vis längre.
Det kändes rätt skönt att få skriva ner det faktiskt.

Annonser