Etiketter

, , , , ,

Inget sker om man alltid gör saker på samma sätt.
Min metod är att göra sådant jag är rädd för, sådant jag inte kan, att gå dit där ingen någonsin varit.

Marina Abramovic, performancekonstnär

Marina Abramovic har dykt upp lite här och var i mina flöden det senaste. Bland annat i Intuition – vår värdefulla kunskap (klickbar länk). Dokumentären var väldigt intressant, så titta gärna om du har möjlighet.
Det jag fastnade för, vad gäller just Marina, var orden här ovan. Ännu en gång upplevde jag det som att någon talade direkt till mig. Den där obekväma pinnen i sidan. Samtidigt med vetskapen att det är någonstans där jag måste börja. De gamla upptrampade stigarna har gjort sitt. Det är dags att hitta en ny väg. Ännu inte synlig för blotta ögat (men väl i hjärtat). Det kan naturligtvis vara en väg som andra redan gått, eller går just nu. Fast även om min väg är densamma, eller liknande, så är det en unik väg anpassad för just mig och min förmåga.
Jag har hela tiden velat ha det till att min livsuppgift är en utstakad väg. Till viss del kan det naturligtvis vara så, men det behöver inte nödvändigtvis handla om ett specifikt yrke. Så länge jag tror det kan jag söka i en evighet. Det jag ska göra kan jag göra (nästan) oavsett vad jag arbetar med. Det är nog det jag har svårast att ta till mig. Att jag inte alls måste göra en massa saker. Samtidigt vet jag varför jag behöver bli klar med det jag håller på med. Eller ”klar” behöver jag förstås inte ha blivit, men jag behöver ha boat in mig i detta innan jag gör något. Det ska vara en naturlig del av mig.
När vi är i balans (och har lagt egot åt sidan) så kan vi göra (nästan) vad som helst och ändå älska det vi gör. Dit har jag inte tagit mig riktigt ännu. Jag vet hur skör tråden fortfarande är. Skulle jag ge mig in i saker jag inte är redo för så blir jag ”offer” för stressen igen.
Den dagen jag står starkt förankrad i min cirkel även när vindarna blåser som hårdast – då är jag redo. Tills dess fortsätter jag att dagligen meditera och öva på medveten närvaro. Jag vet att svaren redan finns. Jag vet också att de inte alltid är bekväma och kanske kräver stort mod. Det handlar om att veta när jag ska handla och när jag ska låta bli. Magkänslan blir allt tydligare i det fallet. Känner jag stark oro är det oftast inte rätt, eller åtminstone för stunden fel läge att fatta beslut. Det är också stor skillnad på sund nervositet och rädsla som tar över hela tillvaron.
Jag känner tillit till min egen förmåga och till att det som behöver ske sker.

Annonser