Etiketter

, , , , , ,

När jag läste ACIM-kursen online upptäckte jag att en del av medlemmarna ville (och fortfarande vill) hemlighålla sitt deltagande. De är ännu inte redo att avslöja sin andlighet för omvärlden. Kanske inte ens för sin egen familj.
Jag upplevde det som underligt. Kanske till och med lite tragiskt. Är det så skamfilat att ha en tro, eller att ägna sig åt andlighet över huvud taget, att man inte vågar visa upp det som ligger en så nära hjärtat?
Sedan tänkte jag lite till och insåg att även jag till viss del ”döljer” en del av min andlighet. Inte så att det är hemligt egentligen. Frågar du så svarar jag mer än gärna. Men en del vill jag inte skriva om. Åtminstone inte riktigt ännu, eftersom jag själv inte bearbetat det tillräckligt för att våga visa mig så naken. Det är för svårt. Jag blir missförstådd som det är ändå, utan att behöva krångla till det ytterligare.
Ja, så någonstans förstår jag de här människorna. Att man kanske inte orkar behöva förklara sig. Speciellt när det händer mycket på kort tid, för det gör det när man ger sig in på de vägar som är hjärtats. Ändå tycker jag inte, som ni vet mycket väl nu, att man ska behöva förklara sig. När man står där på vingliga ben (osäker fast ändå så fast i myllan) är det sista som behövs någon som ifrågasätter det man gör. Kräver att man ska förklara sin andlighet. Eller än värre, vänder ryggen till. Det skrev jag också om för ett tag sedan.
Då är det till att man faktiskt står såpass fast och jordad att man kan rycka på axlarna och gå vidare. Jag tror att detta är anledningen till att många väljer att vara tysta. Rädslan för att bli övergiven av sina vänner. Att de ska tro en massa. För nog tror vi alla en massa. Vi har en hel drös av förutfattade meningar på lager, fast egentligen vet vi inget alls. Vi tror att vi vet. Vi tar för givet att vi vet. Men den enda som vet är personen själv, som upplever allt. Som är på väg att förändras.
Jag blir allt mer säker på var jag står och fast att det för stunden stormar en hel del så återgår jag hela tiden till min cirkel, där jag tankar energi och kärlek.
Jag hoppas att du också har någonstans att ”tanka”, inte bara när det stormar utan även soliga dagar. Jag hoppas att du har någon du kan prata med om hjärtesaker, och att du inte upplever att du blir förlöjligad för att du har en tro av något slag.
Våga gå din väg! Våga stå stark! Eller börja åtminstone öva på det. Ett litet steg i taget. ❤

Annonser