Etiketter

, , , , , , ,

Förkylningen, sängliggandet och det intensiva i inåtblickandet har gjort mig än mer känslig. Alla lärdomar och insikter de senaste har inte bara stärkt mig, det har gjort mig skörare också. Lager efter lager skalas av.
Vissa dagar känner jag mig naken. Och ensam.
Jag ryggar tillbaka så fort jag kommer ut på nätet. Klimatet är inte varmt och tillåtande. Det har det förvisso inte varit på väldigt länge (om ens någonsin). Vid vissa tillfällen blir det bara mer märkbart. Som nu.
Mitt Instaflöde är det enda som ger mig härliga vibbar. Där känner jag mig alltid välkommen när jag kliver in (för att jag väljer vad som ska synas där). Jag blir glad av alla vackra bilder och budskap.
På många andra ställen blandas det vackra ut i självgodhet, aggressivitet, narcissism, pekpinnar och dömande.
Jag är medveten om att jag själv väljer hur jag ska uppfatta allt (och att jag nu tappar konceptet en aning), men just nu kan jag inte stå emot.
Varje gång jag går ut på nätet känner jag ett obehag. Av all ”hårdhet”. Av att ingen går fri från självutnämnda domare. Att alla ord ska ”märkas”.
Har ni läst artiklar på nätet t ex? Vad folk skriver i kommentarsfälten. Jag har slutat göra det för jag får ont i magen varje gång. När vi kan gömma oss bakom en bildskärm kommer så mycket elakheter fram att man knappt tror att det är sant. Hur orkar vi ens lägga så mycket energi på ilska, på att hetsa upp oss över vad andra gjort?!

Bara att jag skriver det här får mig att känna det som att jag själv ger mig in i en strid. Det gör mig nästan illamående för jag vill inte vara där. Jag är ingen bråkstake. Jag är en fredlig människa. Jag vill bara vara den jag är. Utan att behöva förklara mig in i minsta detalj.
Jag skriver för att jag tycker att det är roligt. Jag skriver för att jag hoppas att det jag delar med mig av kanske kan glädja, inspirera eller hjälpa någon annan.

Is it true

Ovanstående text har delats av många de senaste dagarna. Jag har själv delat den ett par gånger genom åren. Tycker att den är väldigt talande.
Tänk om vi alla kunde stanna till och minnas dessa tre frågor varje gång vi ska till att tala eller skriva något.
– Är det jag ska säga sant? Alltså inte sant enligt mitt ego, utan sant enligt mitt sanna inre. Känns det rätt att säga det, eller gör jag det bara för jag tycker att jag har rätt och du har fel. (Vad är rätt och vad är fel på tal om det?)
– Är det nödvändigt att säga det? Är det ord som den andra personen verkligen behöver höra? Har hen frågat mig om råd, eller är det jag själv (egot igen) som tycker att hen minsann borde få höra ett och annat? Måste jag berätta allt jag tänker? Måste jag berätta att jag tycker tvärtom? Kan jag kanske nöja mig med att bara lyssna uppmärksamt till vad den andra personen säger. Kanske lär jag mig något nytt om mig själv på detta vis.
– Är det vänligt? Säger jag det av sann välmening, eller handlar det åter igen om att ställa mig själv i god dager? Hur jag pratar med mig själv kan också vara av intresse. Är det med kärlek och respekt? Om jag mår bra i mig själv finns inget behov av att hävda mig, eller trycka ner och döma andra. Det är jag den första att erkänna. (För mig är de här tendenserna också varningstecken på att jag är på väg att tappa medvetandet igen.)

Jag vet att många skulle säga att världen hade varit en hemskt trist plats att bo på om alla skulle gå omkring och vara glada och uppmuntra varandra dagarna i ända. Själv håller jag inte med. Jag tror snarare att världen hade blivit en fredligare plats om vi slutade hitta en massa fel utanför oss själva hela tiden. Och då menar jag inte att vi ska gå omkring och knyta handen i fickan, le ansträngande och låtsas vara glada. Så ja, nu sjunger vi alla ”we shall overcome”. Å andra sidan… om vi inte haft ett så stort behov av stirra på det yttre och ge andra skulden för vår upprördhet så skulle vi antagligen inte ens behöva anstränga oss för att le och vara uppmuntrande. Det hade kommit naturligt. För det är det som är det finurliga. Källan till all glädje finns på insidan. När vi kan stanna där längre och längre stunder så händer det grejer. Då börjar det andra bli betydelselöst.
(Men vacklar, det gör vi alla hela tiden. Naturligtvis.)

Jag ska också tillägga att det här med att uttrycka sig och att konversera på nätet är svårt på det viset att det är många gånger svårare att göra sig förstådd. I text syns t ex inte tonfall och betoningar. Du som läser vet och ser egentligen inte om jag är upprörd eller glad när jag skriver. Ofta märks det naturligtvis, men mycket beror på mitt eget stämningsläge när jag läser. Det är otroligt lätt att tolka in saker som inte finns där. Det är lätt att ta saker personligt. Det är lätt att projicera (och det gör vi hela tiden).
Att konversera på nätet tar helt enkelt (ofta) väldigt mycket energi.

Men slutligen… även om jag känner mig väldigt ensam i det tumult jag går igenom nu vet jag att jag inte är det. Jag har den där närvaron i mig. Varje dag.
Och när det stormar som värst och det känns som att nu halkar jag hela vägen tillbaka, rätt ner i det svarta hålet. Då vet jag att jag är på rätt väg. Det är bara egot som kämpar för att överleva och tar till alla tricks för att vinna tillbaka makten.
Jag kommer framöver mer noggrant välja var jag uppehåller mig. Just nu lockar naturen allt mer. Trädkramande, meditation på en sten, frisk luft. Det börjar spira både här och där. I love it!

 

Annonser