Etiketter

, , , , , , , , , , , ,

Närmare halv åtta var det äntligen min tur. Jag steg in i den varma energi som Bhai Himat alltid utstrålar. Jag kan inte förklara det på annat vis. (Första gången han skulle undervisa oss kände jag när han kom in i lokalen fast att jag inte såg honom och aldrig ens träffat honom. Vet inte vad han gör men han helar alla i sin närhet med sin blotta närvaro. Inte alla märker förstås av detta, men vi som ”connectar” gör det.)
Jag satte mig ner och tog ett djupt andetag. Lite nervös var jag, men det lättade ganska snabbt. Han tittade på de uppgifter jag skrivit ned, gjorde en snabb uträkning och tittade mig sedan djupt i ögonen. Märkte att han påverkades av det han såg. Han sa att det var ett väldigt speciellt namn. Sedan berättade han en del annat om mig, bland annat att jag är en healer (vi har ju alla en uppgift här på jorden). Han tittade mig sedan i ögonen igen. Länge, så att jag nästan började skruva på mig. Så fick han till slut den kontakt han behövde för att veta. Parameshwari.
Parameshwari Kaur är mitt namn.

Detta skrev jag i min gamla blogg  den 10 november 2014.
https://stillhetnu.wordpress.com/2014/11/10/namngivningsceremonin/

parameshwari

Ni som följer mig på Instagram ser att jag bytt namn. Parameshwari är alltså namnet jag fick av min lärare och mentor på kundaliniyogalärarutbildningen.
Att jag bytte nu var delvis för att jag gjort min profil offentlig och jag vill inte använda mitt efternamn då. Samtidigt känner jag mig ”värdig” att använda namnet först nu. Jag har inte levt i samklang med det förut.
Där är alltså svaret på det för det är några som undrat över namnbytet.

Jag finner det behövligt att göra vissa andra förklaringar också. Eller nej, det gör gör jag egentligen inte alls. Jag vet mycket väl att jag inte behöver förklara mig. Ändå vet jag att många undrar vad som hänt/händer här. Det dyker dagligen upp bilder med budskap i mitt flöde på Instagram. Jag delar positiva budskap till höger och vänster på Facebook.
(Skrev lite grann om det här för en tid sedan. Inte så utförligt dock.)
Jag inser att jag ”skrämmer” många. Vänner sitter hemma och skruvar på sig av obekvämhet. För ja, jag trampar säkerligen på en del ömma tår.
Alla vill inte se. Alla vill inte se att de fastnat i det mörka. Det mörka som blir så tydligt när någon klampar in och skriver att ”det är DU som skapar din verklighet med dina tankar”. ”Det är DU som gör dig deprimerad, sjuk, hatisk och rädd.”
Många vill faktiskt inte må bättre. De vill vara där de är. Identifiera sig med sin sjukdom. Omhuldade av tycka-synd-om-människor som hjälper till att hålla igång det sjuka och dunka i ryggen. ”Bra att du kämpar!” Fast egentligen kämpar de inte alls. Inte på riktigt.
Sedan kommer lallande optimister och kastar sådana här budskap i ansiktet på en. Snacka om att provocera! Jag vet. Jag vet för jag var en av dem som blev provocerad förr. Jag var en av dem som var ”min sjukdom”, ”min utbrändhet”, ”min depression”. Jag var en av dem som satt hemma och tänkte:
Bliss hit och bliss dit. Det måste väl för i helvete finnas något människan är missnöjd över någon gång. Sluta sväva omkring på rosa moln och landa på marken någon gång. Och snälla sluta svamla om att tänka positivt dagarna i ända. Det är väl tur för dig att du har det så jävla bra då!”
Nåt sånt ungefär. Kanske något vänligt skrivet här för jag kunde bli riktigt förbannad vissa dagar när jag mådde som sämst. Fan vad provocerad jag blev av en del människor.
Idag när jag skriver detta är jag nära att få en skrattattack, samtidigt som jag skäms lite. Vad missunnsam jag var. Ja jag är ledsen, men jag klarade inte av att ta mig ur min offerrock just då.
Så jag om någon förstår att det här är en alltför stor förändring för att det ska vara bekvämt. När jag skrev om det negativa trängdes många om att få säga något. Idag har det blivit tyst. Fast samtidigt börjar jag dra till mig de som mår bra. De som förr var tysta.
I vilket fall. Jag ska komma till min förklaring. Alla vackra budskap – jag lägger inte alls ut dem för att provocera. (Hur du uppfattar dem kan jag inte ansvara för.) Jag hoppas snarare att jag kan inspirera någon, att väcka tankar.
Men… mest av allt gör jag det faktiskt för min egen skull. Ska jag klara av att leva som jag lär måste jag skriva och dela med mig av det jag lär mig. Det måste nötas in. Jag lär mig ingenting genom att läsa något en gång och sedan sitta hemma i fåtöljen och tro att himmelriket dimper ner i knät på mig. Jag lär mig ingenting genom att enbart läsa heller.
Så svaret är helt enkelt – jag gör det här för mig.
Jag börjar med mig själv för någon annan jag kan inte förändra.

Annonser