Etiketter

, , , , , , , , , ,

img_2453

Idag kom äntligen Tommy Hellstens senaste bok! Hade reserverat den på biblioteket.
Jag tycker verkligen om hans böcker. Speciellt ”Du är mer än du anar” och ”Ju mindre du gör desto mer får du gjort”. Båda böckerna var ett stöd efter mammas död. Den förstnämnda hade jag påbörjat redan innan. (Ett foto på boken ligger upplagt här och på Instagram från dagen hon dog.)
Vet att jag förr hade svårt för att han skrev så mycket om sin tro. Idag har jag inga problem med det. Tycker att hans tro är sund. Det är inget religiöst lallande.
Han skriver på ett sätt som tilltalar mig. Det väcker en längtan efter något annat. Ja, det ligger väl i tiden (min tid) kan man säga.

Nu var det egentligen inte alls om Tommy Hellsten jag skulle skriva om idag. Blev bara så glad att boken kom.
Vad jag hade tänkt skriva om var missnöjet som letar sig fram ur alla vrår.
Eftersom jag är med i ACIM-kursens grupp och tacksamhetsnätverket mfl. på Facebook fylls mitt flöde naturligt nog av mycket positiva och kärleksfulla ord. Jag möts av idel glädje, för livets alla små saker och mirakel, varje gång jag loggar in.
Men i övrigt… varför så mycket missnöje? Så mycket klagomål? Krämpor hit och krämpor dit. Enbart fokus på det negativa.
Ja, det är sant att jag föll in i det ledet jag med förr (hade nog vunnit gulddiplomet för några år sedan.) Det gör jag fortfarande ganska ofta.
Finns det verkligen inget positivt att skriva om någonting? Låt bli att skriva alls då tänker jag. Med det menar jag naturligtvis inte att man aldrig ska få beklaga sig eller sörja saker som händer i livet. Det jag syftar till är när man nästintill identifierar sig med det negativa, med sina sjukdomar eller vad det kan vara.
Jag har numera gjort det till en grej att när jag kommer på mig själv att kritisera någon/något så måste jag även hitta något som är bra. Jag försöker också motstå impulsen att pränta ner mitt missnöje när det uppstår. Det räcker att det finns uppe i knoppen. Jag behöver inte förvärra det genom att skriva ner det i text också och sprida omkring det bland andra. (Just idag kunde jag inte motstå impulsen. ;-)
Allt kan inte bara vara negativt, det måste finnas något som är positivt också.
Jag vill verkligen inte framstå som präktig här nu. Det är bara ett konstaterande. Ett konstaterande som jag gör varje dag. Och eftersom jag själv försöker komma ur det negativa tänkandet ser jag det här än tydligare. Det är inget jag vill delta i längre.
Jag orkar inte läsa det! Jag orkar inte höra heller. Faktiskt.
Jag orkar inte med enbart bliss och rosa moln heller, men det stjäl åtminstone inte min energi.
Det går att stänga ner om det blir för mycket, jag vet, och det gör jag ganska ofta också. Men i verkliga världen är det inte lika lätt. Jag tänker ändå på något som Christina (som håller i kursen) sa en dag, att när hon försökt hjälpa någon och den personen fortfarande är fast i samma gamla hjulspår ett år senare, utan att ha gjort några förändringar. Då kan hon inte längre fortsätta att ge den här personen hjälp, för då har hen valt att stanna i sitt sjukdomsdrama istället för att gå vidare. Och lite så resonerar jag med. Det kan låta hårt men till slut orkar man inte längre lyssna på sjukdomspratet, skitsnacket, gnället osv. Jag ger det stöd jag kan bistå med, men låter det likadant nästa gång och nästa… då rubbas min egen balans till slut. Då pratar vi om energitjuveri. Sådant kan inte få lov att fortsätta hur länge som helst. Det är mitt eget ansvar mot mig själv att undvika sådant som drar ner istället för upp.

Annonser