Sårbarhet

Jag lärde mig tidigt att inte gråta, så att någon ser. Svalde ner allt. Allt.
Inom familjen/släkten var det inte heller någon som grät i någon annans åsyn.
Jag spelade tuff och stark. Ja inte så att jag var uppstudsig och stökig på något vis. Nej, jag var blyg och tystlåten. (Det ändrades väl i och för sig lite när jag började festa på helgerna efter 9:an.)
När killarna drev med mig och skrattade åt något jag gjort i (ofta i berusat tillstånd), skrattade jag med. Rörde inte en min som avslöjade att jag egentligen blev sårad. Att det gjorde jätteont på insidan. Och så fortsatte det.

img_2448

Jag i 7:an

Till slut kunde jag inte ens ens släppa ut mina tårar när jag var ensam. Jag sopade ner sorgen till en bortglömd plats, långt långt där inne.
Så istället för att bli ledsen blev jag arg, både på mig själv och på andra när de visade att de var ledsna. Kände mig iskall. Det gör jag fortfarande ibland, fast nu är jag medveten om det.
Minns att jag alltid stötte på motstånd när jag ville prata om känslosamma saker med mamma. Det var som att prata med en vägg. Däremot när jag behövde pengar, då kom omtanken fram. Gissar att det var därför jag ofta ”såg till” att ha brist på pengar. Undermedvetet förvisso. Blev påmind om detta när jag läste en bok i veckan där en man berättade om en kvinna som hade haft det precis på detta viset. Det var som att läsa om mig själv.

Det här är inte en stund av självömkan, det är snarare självinsikt. Något som påminner mig om att jag får arbeta med detta. Läka mig själv (eller rättare sagt påminna mig om att jag redan är hel). Våga visa min sårbarhet.
Jag är inte ”tuff” längre. Det är inte det minsta tufft att förtränga känslor som behöver komma ut.
Nu kan jag se den där lilla tjejen framför mig (eller i mig rättare sagt). Så mycket smärta under ytan. I behov av en kram och någon som säger att det är okej att vara ledsen, att gråta. Visa sig sårbar. Det är det som är riktig styrka.

Annonser

2 reaktioner på ”Sårbarhet

  1. Nina skriver:

    Jag har lite liknande i bagaget, men mer åt att dra sig tillbaka när det vankas konflikt. Vi har inte haft något storgräl i min familj, någonsin. Det har funnits grund, men det har alltid sopats under mattan. Jag har slängt luren i örat (eller ja, stängt av mobilen, hehh) på mamma en gång och en gång på min syster, bägge gångerna blev det totalkaos! Det var liksom inte så man gjorde hos oss, man skulle uppföra sig. Gudars! Jag är glad att jag lärt mej något av det, för ävenom vi nu inte grälar hemma hos oss jämt, så får liksom alla känslor vara med – vi gråter, ropar, skrattar…. ja, allt får vara med på ett mer naturligt sätt. Vad VAR det med vår föräldrageneration egentligen…. suck, ärligt!
    KRAM!

    Gillad av 1 person

    • Stillhet NU skriver:

      Tack! ❤ Det är så roligt att få höra vad ni andra har med er. Det förflutna spelar iofs ingen roll, men det är ju trots allt vad som är med och formar oss.
      Det var nog inte så mycket konflikter hos oss heller. Eller ja, jag stod nog för dem i så fall. Mamma var alltid snäll. Såg henne bara arg ett fåtal gånger, trots att jag bråkade jämt.
      Blir glad när du skriver om att alla känslor ska få vara med hemma hos er. Det tycker jag med. Ibland kanske jag borde lugna ner mig lite och inte gapa så mycket när jag blir arg, men samtidigt så är det ju jag. Bättre det än att gå omkring och låtsas vara lugn när man egentligen kokar inombords.
      Haha ja det är väl tur att några av oss frångått föräldragenerationens underliga livsregler. ;-)
      Kram på dig!

      Gillad av 1 person

Lämna ett svar till Stillhet NU Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s