Etiketter

, , , , , , ,

Jag lärde mig tidigt att inte gråta, så att någon ser. Svalde ner allt. Allt.
Inom familjen/släkten var det inte heller någon som grät i någon annans åsyn.
Jag spelade tuff och stark. Ja inte så att jag var uppstudsig och stökig på något vis. Nej, jag var blyg och tystlåten. (Det ändrades väl i och för sig lite när jag började festa på helgerna efter 9:an.)
När killarna drev med mig och skrattade åt något jag gjort i (ofta i berusat tillstånd), skrattade jag med. Rörde inte en min som avslöjade att jag egentligen blev sårad. Att det gjorde jätteont på insidan. Och så fortsatte det.

img_2448

Jag i 7:an

Till slut kunde jag inte ens ens släppa ut mina tårar när jag var ensam. Jag sopade ner sorgen till en bortglömd plats, långt långt där inne.
Så istället för att bli ledsen blev jag arg, både på mig själv och på andra när de visade att de var ledsna. Kände mig iskall. Det gör jag fortfarande ibland, fast nu är jag medveten om det.
Minns att jag alltid stötte på motstånd när jag ville prata om känslosamma saker med mamma. Det var som att prata med en vägg. Däremot när jag behövde pengar, då kom omtanken fram. Gissar att det var därför jag ofta ”såg till” att ha brist på pengar. Undermedvetet förvisso. Blev påmind om detta när jag läste en bok i veckan där en man berättade om en kvinna som hade haft det precis på detta viset. Det var som att läsa om mig själv.

Det här är inte en stund av självömkan, det är snarare självinsikt. Något som påminner mig om att jag får arbeta med detta. Läka mig själv (eller rättare sagt påminna mig om att jag redan är hel). Våga visa min sårbarhet.
Jag är inte ”tuff” längre. Det är inte det minsta tufft att förtränga känslor som behöver komma ut.
Nu kan jag se den där lilla tjejen framför mig (eller i mig rättare sagt). Så mycket smärta under ytan. I behov av en kram och någon som säger att det är okej att vara ledsen, att gråta. Visa sig sårbar. Det är det som är riktig styrka.

Annonser