Etiketter

, , ,

Hur ofta tänker du på vad du tänker? Alltså jag menar verkligen TÄNKER på vad du tänker? Inte bara ”Jaha där kom en negativ tanke. Sådär ja vad var det jag skulle handla i affären nu igen?! Men kör lite fortare för h_lvete! Det är väl bara att trampa på gasen!”
Ja, ungefär så. Det är så jag känner igen mig i mitt eget tänkande. (Med skillnaden att jag inte kör bil speciellt ofta då. ;-)
Jag vet att en del av er kommit bra mycket längre än så och säkert blivit sams med tankar och närvaro i vardagen. Kanske fångar ni upp tankarna långt innan de hinner bli destruktiva. De flesta av oss snubblar dock fortfarande omkring bland alla sliskiga karameller, som har en förmåga att ilsket klibba sig fast. Speciellt i perioder när det blivit lite mycket omkring.

Jag har tänkt på tänkandet en tid nu. Det har jag gjort länge fast det är först nu som bitarna, likt Tetris, börjar falla på plats. Insikt efter insikt, som små moln som landar på mitt tröga huvud. Det är ju inte som att det är en nyhet att jag själv styr över min tillvaro, men ibland kommer stunder av total närvaro när jag verkligen ser det negativa mönstret. (Eller positiva för den delen.)
Jag vet att när jag hamnar i mina tillstånd av stress och utmattning så är det som att tankarna får ett eget liv, samtidigt som de gömmer sig för mitt spioneri. Som när jag får frågan ”vad är det du tänker just då, när du får ångest eller känner stress?
Öh, jag vet inte” svarar jag och känner mig dum. Eller ”jag tänker inte alls… tror jag” är ett annat svar jag brukar ge. För jag vet verkligen inte. Åtminstone gjorde jag inte det förr.
Jag vet inte säkert idag heller, men tankarna har ju med det förflutna att göra. Jag vet hur jag brukat reagera på stress tidigare och då kommer det på automatik igen. Då kan jag inte styra över det. Eller kan jag det?
Svaret är självklart ja!

Jag tror att det är oerhört lätt att linda in sig i negativa tankegångar när man blivit utsatt för stressiga och påfrestande situationer många gånger i livet. Det är lätt att bara ge upp och känna sig maktlös inför situationen. Och vips blir alla dagar svarta och fyllda av gnäll och självömkan. ”Det här går aldrig!” ”Varför händer det här mig hela tiden?

thoughts

De negativa tankarna tar över. Eller rättare sagt, det är jag som tillåter tankarna att ta över. Man blir den där jobbiga människan som till slut ingen orkar lyssna på. Om jag tillåter tankarna att identifiera mig som ”sjuk” och ”maktlös”, då blir jag också sjuk och maktlös. Allt jag tänker blir en självuppfyllande profetia.
Jag tänker också att det är oerhört lätt att sitta här och skriva om detta nu när jag mår bra. När jag känner frid i mitt dagliga leverne. Hur skulle det bli den dagen det blir turbulent igen? Jag vill ju så gärna tro att den förändring som skett i mitt sinne nu ska hålla i sig och bli livslång. Det skulle den kunna bli också, så länge jag inte blandar in det förflutna eller försöker blicka för långt in framtiden. En framtid som jag inte vet något alls om.
Om jag kan stilla mig. Släppa taget. Se att det enda som finns är NU.
Visst låter det fint och vackert på alla vis. När man sitter här tryggt och vackert omhuldad i kärlek och rosa fluff. Men hur stannar man där? Hur gör du för att stanna där? (Det är en seriös fråga.)

Jag ser saker på ett annat vis nu. Jag tänker på ett annat vis. Idag ser jag hur andra gör sina liv tragiska genom att upprepa negativa mantran dag ut och dag in. Jag ser hur dåligt de mår, och jag står där handfallen. Vad kan jag göra för att hjälpa?
Och jag ser mig själv i backspegeln. Det där var ju jag, för inte så länge sedan. Fängslad av mina tankar. Identifierade mig med mina symtom.
Det är ju inte bara som att jag (jag av alla människor!) kan klampa in och säga ”men tänk positivt hörru du, det är faktiskt du som tänker dig sjuk!” ”Det är faktiskt du som gör valet att stanna kvar i den här situationen.”
Jag tror inte att jag hade velat höra det när jag mådde som sämst. Å andra sidan minns jag en gång för många år sedan när en ärlig människa en gång sa: ”hur orkar du ens med dig själv?”. Det sved, men samtidigt ruskade det om mig rejält och fick mig att vakna upp och inse att det här går ju inte. Jag tänker fortfarande på de där orden ibland när det börjar gå utför. De var kanske lite hårda, men de var också sanna.
Men… kanske behöver jag inte göra något mer än att ansvara för mig själv och hoppas att det kan inspirera någon annan. Alla vi människor har ju ett val.
Jag kan inte ansvara för någon annans mående.
De orden gör mig på något vis trygg, i vetskapen att de är sanna. Därmed kan jag släppa taget och göra mina egna val. Jag kan välja att lyssna på någon som mår dåligt, utan att komma med en massa råd. Eller så kommer en dag när jag inte orkar att tappas på energi och då har jag valet att välja bort det. Simple as that!

Bilden = Google is your friend.
Annonser