Etiketter

, , , , ,

Det blir tydligare för var dag som går.
Har jag inte ältat det jag håller på med nu till och från i många år. Har jag inte enträget knackat på dörren som vägrat öppna sig mer än för att få in tåspetsen, som jag sedan klämt i dörröppningen. Jag har begått misstag efter misstag, som jag vägrat lära mig av. Tegelsten efter tegelsten har landat i mitt huvud och har förvisso väckt insikter, men sedan har jag lik förbaskat inte levt som jag lär.
Jag är väl lite trögare än andra helt enkelt. Har vägrat släppa greppet om egot och mina negativa tankegångar.
Ändå har det varit i stunder som dessa, när jag fått vara hemma och göra det jag tycker om, som insikterna börjat gro. Hur många gånger har jag inte trott att vändningen kommit just då. För att sedan vara puts väck när jag gett mig ut verkligheten (läs tagit jobb eller hoppat på utbildningar som inte är för mig). Då har jag tappat allt och gått tillbaka till ruta 0. Gång efter gång.
Vad jag saknat i alla år är att ha någon slags gemenskap med arbetskollegor eller klasskamrater. Någon mer än jag som har något slags andligt intresse. I brist på detta är det som att en bit av mig själv förtvinar. Hjärtat snörper ihop sig och blir kallt. Stressen blir ännu mer outhärdlig när det inte finns någon att prata med om det som är viktigt. Därför blir jag så anti när jag läser jobbannonser där de söker personal som är tävlings- och resultatinriktade, som älskar att ha många bollar i luften och som gärna ställer upp på att jobba 120%. Herregud, jag är dess raka motsats. Jag avskyr att tävla, vill göra saker i min takt och helst inte arbeta mer än 50%. Jag vill ha ett jobb där människan står i centrum. Där cheferna är måna om att de anställda mår bra på jobbet och att de ser dem för de individer de är. Alltså inte stöpta i samma form.
Nu börjar jag gå lite vilse här märker jag, men oavsett den lilla omvägen så är det en betydelsefull del för mig. En väg utan hjärta = inget alternativ alls. Inte längre!

Vad jag försöker komma fram till är att det är annorlunda denna gången (jag hoppas att jag inte får äta upp de orden ;-). Om det är allt som hänt de senaste månaderna eller helt enkelt bara att måttet blivit rågat, det spelar mindre roll. Det har gått på djupet denna gång. Jag är förändrad. Jag vill inte längre vara med i världens klagosång. Jag vill inte vara arg mer. Jag vill inte skälla på min son, som upplever världen på det vis vi alla borde få lov att göra varje dag. Ett oskyldigt barn som är nyfiken och ser något fantastiskt i de flesta situationer, tills jag som vuxen talar om för honom att det inte alls är så spännande utan ganska tråkigt.
Vem är jag att göra det? Vem är jag att förstöra hans härliga upplevelser?! Och i hemlighet är jag avundsjuk på honom, för inte tycker jag att det är kul att ha blivit så här tråkig, stel och att behöva leva med världens största kontrollbehov. När hände ens detta? När blev kontrollen viktigare än leken? Näe säger jag! Jag behöver dra ut pinnen ur häcken och slappna av.
Min väg är långt ifrån utstakad, men jag har börjat med det jag kan börja med och det är mina tankar. Därför är jag så tacksam att jag får gå den här kursen nu (som startade idag) där det finns flera andra som är inne på samma väg i livet.
Jag tror inte att boken plockades fram ur bokhyllan av en slump, och att det sedan ledde mig hit. Tiden var rätt.
Tiden är nu! ❤

img_2408

Annonser