Etiketter

, , , ,

Första gången jag var på den medicinska yogan fick jag en lapp där jag skulle fylla i när och var jag får ångest och vilka tankar, känslor och beteende som uppstår samtidigt. (Detta eftersom jag var lite tidig och vi hade tid att prata lite om varför jag var där.)
Hade nästan glömt av lappen, men blev påmind om den igen när jag igår fick frågan hur det gått. Jag skruvade lite besvärat på mig och var tvungen att erkänna att jag inte ägnat uppgiften någon uppmärksamhet alls. Anledningen till det är förstås att jag inte haft någon ångest alls den senaste tiden. Berättade att jag ägnat mer tid åt andning, mindfulness och olika meditationer som jag hittar på appen Insight Timer (rekommenderar!).
Hela den här grejen med att gå och prata med någon känns så främmande nu. Eller att jag skulle gå på mindfulness- och /eller ACT-kurs. Det kan förvisso vara avkopplande i sig, men jag känner inget behov av det längre. Jag gör det jag behöver hemma. Det är med mig i vardagen. Jag känner mig mer närvarande nu än någonsin.
Någonstans finns såklart ändå oron (oro är egentligen fel ordval för jag går inte omkring och oroar mig) att det ska vända igen den dagen jag ställs inför stressiga situationer. Eller är det helt enkelt så enkelt att jag bara har valt fel vägar, i alla dessa år. Att utmattningen är mitt sanna jags sätt att ruska om mig och hojta ”du har gått i fel riktning nu!”. Och ropen blir högre för varje gång. Jag tror faktiskt att det är så. Ja delvis åtminstone. Stresstålig är jag inte oavsett, men gör jag något jag älskar upplevs inte många uppgifter som negativ stress. Lite så tänker jag nu, att känns något inte rätt så är det inte heller rätt. När magkänslan blir otäck är jag vilse igen. Därför måste jag vara extremt uppmärksam på vad jag åtar mig nu. Jag kan inte tillåta mig att hoppa på ett tåg bara för att jag råkar blir lite rastlös och uttråkad här hemma. Nu ska jag istället andas, samla mod och andas lite till. Det finns ingen brådska!

Annonser