Etiketter

, , , , , , , ,

Jag vaknade med ett namn på läpparna i morse – Erik Odeus.
Kunde inte släppa det för det kändes viktigt. Jag blev tvungen att gå upp och googla (som man gör nuförtiden) för att se om det fanns något svar där. Det gjorde det inte.
Men så… Erik var ju egentligen inte så viktigt. Min osteopat heter Erik. Kanske var det rester av detta i och med min senaste behandling.
O Deus däremot. Deus betyder Gud.
Jag kanske ska nämna att jag, innan jag la mig igår kväll, bad att få ett tecken i mina drömmar. Gud talar jag förvisso med redan, men det här var på något vis en bekräftelse på att jag är på rätt väg.
Jag märker att när jag skriver det här fortfarande tampas med viljan att skriva att jag inte menar Gud, som i den kristna guden. Att ingen ska tro att jag är kristen. Men vad spelar det för roll egentligen?! Gud är densamma. Bara att vi alla har olika sätt att tala med och möta den här energin.
Så varför är det så skamligt att ha en kristen tro? Kanske för att jag ägnat mig åt magins konst i ganska många år. Där förkastades den kristna tron. Ändå har jag alltid tilltalats av en del av det som innefattas i kristendomen. Änglarna bland annat. Helandets konst.
Jag upplever en sådan frid i en kyrka…

Så skrev jag i min förra (anonyma) blogg 11 mars förra året.
Kanske var det då allt startade. Lite trevande. Om jag inte varit i ett sådant uselt tillstånd kanske det hade fortsatt naturligt. Vem vet.
Ibland måste det till ett dödsfall för att man skall ruskas om ordentligt.

Gud. Ja, jag vet inte när de inre samtalen började. Det är ett tag sedan i vilket fall. Kanske var det 2006, när jag insåg att jag inte längre behövde tala med flera olika gudomar utan istället kunde vända mig direkt till källan. Då hade jag bollat med häxkonst, Dragon Rouge, asatro och diverse annat. Jag blev till slut trött på alla ritualer (och på allt mörker och ego vissa inriktningar förde med sig.) Det blev som ett tråkigt tvång. Jag behövde ingen ritual, eller några attribut, för att prata med Gud. Det kunde jag ju göra när jag vill. Intresset och fascinationen för nämnda bestod ändå en tid, men med åren ebbade det ut och idag är det nästan obefintligt.
Det som består ännu idag är det jag skrev mot slutet av blogginlägget. Jag menar det där behovet av att förklara att jag minsann inte är kristen i min tro. Sådeså! Samtidigt kan jag inte låta bli att fnissa för mig själv för det är lite fånigt. Det är ju inte tron på Gud eller Jesus i sig som får mig att vrida och vända på mig, utan religionen. Oavsett vilken religion egentligen. Det är fanatikerna (som tyvärr oftast sticker ut) som gör Gud till något som inte existerar. De som säger att deras tro är bättre än andras. Eller de som fromt står där med ett sekteristiskt leende och frågar ”känner du Jesus?” och visar bilder på ett paradis som komma skall. Som vill pracka på alla sin tro, utan respekt för andras. Sådant vill jag ju inte bli förknippad med. På detta vis har min relation till kristendom blivit minst sagt komplicerad. Att jag inte vill bli förknippad med fanatiker eller lallande dårar.

deus
På samma vis finns fascinationen där. Det går inte att dölja. Men… jag är inte kristen. Kommer aldrig att vilja bli placerad i ett fack, för jag är lika fascinerad av andra inriktningar. På min byrå trängs Jungfru Maria & Jesusbarnet med Buddha och Shiva och det känns inte det minsta konstigt.
Jag har bara ett stort behov av att få lufta detta. Speciellt nu när jag gett mig på att gå igenom En kurs i mirakler igen. När jag köpte boken för kanske 5-6 år sedan (eller var det innan W kom?) så var den väldigt tung att ta sig igenom. Jag kunde inte ta till mig textboken (förstod knappt vad jag läste) och den kristna inriktningen gjorde att jag inte kunde koppla av. Jag kom ändå en bit, men avbröt till slut.
Idag suger jag till mig innehållet och tar till mig vartenda ord. Kanske kan jag inte anamma det i min vardag, men jag kan åtminstone läsa och förstå det teoretiskt. Jag lider inte längre av vem det är som talar genom boken. Det måste man ju inte heller vara kristen för att göra. Budskapet är för alla, oavsett tro.
Vad jag försöker säga är väl att nu är tiden rätt för att välja en mer kärleksfull väg. Att ta till sig (och dela med sig av) kärleksfulla budskap, oavsett om de kommer från Jesus eller någon annan. Bara för att det är rätt väg att gå. Och för att jag förnekat mig själv glädje alldeles för länge nu. Det är dags att göra sig av med det uppstoppade egot som sätter käppar (eller rättare sagt hindrande tankar) i hjulen hela tiden.

Annonser