Etiketter

, , , , , , ,

Det blev att vi städade bort julen redan i helgen trots allt. Vi skulle ändå röja i källaren för att göra plats åt alla kartonger (från mamma) som stått i svärföräldrarnas garage.
Passade på att röja i köksskåpen också. Det blev en hel del som hamnade i soprummet, till min stora glädje. Jag upplever det alltid som en stor lättnad att göra mig av med saker. Det är som att gammal trög energi försvinner och gör att luften blir lättare att andas.
Jag hade tänkt sälja en del av mammas gamla samlarporslin, men insåg att det som säkert blev köpt för tiotusen en gång nu säljs för trehundra. Det är nästan skamligt! Å andra sidan är det väl inte så många idag som dricker kaffe i små koppar med fat till.

img_2339

Ja jag fuskade lite igår och klämde i mig en Budapestbakelse.

Jag har inte heller tycket om ”tantporslinet” tidigare, men igår plockade jag fram några av de koppar jag sparat hemma till vår fika och det kändes lite speciellt på något vis. Ja, jag måste erkänna att jag tycker om de där kopparna och faten, med HC Andersen-motiv på, som stått ouppackade i mamma garderob i alla år. Kanske är det bara för att kopparna och faten kommer från henne, eller så har jag väl ändrat smak helt enkelt. Måhända har jag officiellt blivit tant, vem vet. ;-)
I vilket fall bestämde jag mig för att allt porslin förblir i min ägo. Det är mig för kärt för att säljas till skambud.

Mammas död har varit jobbig för mig, men samtidigt har allt också fört med sig något gott. Jag har blivit av med en del ångest, som jag idag kan koppla till henne.
Har konstant varit orolig för att något ska hända henne, speciellt då vi inte hade så tät kontakt. Hon ramlade t ex en gång och svimmade, och låg efter det utslagen i lägenheten i en vecka innan hon ringde mig och frågade om jag kunde hjälpa henne att handla. Be om hjälp var inte hennes starka sida (jag är likadan). Jag kände också att jag alltid var den som måste ta tag i att träffas för hon hörde aldrig av sig.
Det har också funnits mycket ilska i och med det där att jag inte visste vem min riktiga pappa var. Att jag vid trettiosju års ålder, och höggravid, fick veta att den pappan jag haft inte var min pappa. Det förklarade förstås varför jag aldrig känt något band över huvudtaget till honom.
Allt det där har varit en tung börda att bära, men nu är det som att alla de tunga stenarna fallit ur ryggsäcken. Lättnaden rör förstås inte bara detta. Jag känner mest lättnad för hennes skull för det blir allt mer klart för mig hur hon måste mått i alla år. Så mycket skamkänslor hon burit på och inte kunnat dela med sig av. Inte ens till en dagbok. Jag undrar ofta vartifrån jag fick min öppenhet för jag har aldrig känt någon skam över att prata känslor och mående med andra. Har aldrig haft några egentliga hemligheter.

img_2337

Jag tänkte en del igår kväll och kom fram till att jag blivit en ny människa sedan den där dagen när jag hittade mamma. Grunden består naturligtvis, men livet har fått en helt annan mening idag. Jag värderar saker annorlunda och jag ser på saker på ett nytt sätt.
Saker på utsidan betyder inte så mycket längre och familjen har blivit mycket viktigare för mig.
De senaste veckorna har jag känt mammas närvaro allt tydligare. Igår kväll var den otroligt stark. Jag ”pratade” med henne och kände en obeskrivlig kärlek. En stund senare gick N in i vårt sovrum och frågade vad det var som luktade. Är det blomdoft? frågade han. Mitt luktsinne är helt uselt så jag kände inte något mer än att det var ”något”. Jag sa att det nog var mamma som fört med sig doften, och det bevisade på något vis att hon var där.
Jag kan inte riktigt förklara vad det är som sker här nu men med den här närvaron, både av mamma och Gud, hjälper till att förändra mig. (Förhoppningsvis till det bättre.) Det är som att alla svar hänger i luften, om jag bara är villig att ta dem till mig. Jag vet att jag aldrig får svika intuitionen och mitt hjärtas röst. Det går inte längre att tänka realistiskt och att allt ska vara praktiskt. Går jag den vägen så är jag snart vilse igen.
För stunden snurrar det ganska mycket i mitt huvud. På ett positivt vis. Känner mig så fylld av kärlek, värme och tillit. Jag är inte ensam längre. Det vet jag förstås att jag inte var tidigare heller, men nu har jag släppt in den här närvaron i mitt hjärta.
Kanske låter jag som en religiös stolle nu. Det struntar jag dock i för jag är så tacksam över denna glädje att mitt hjärta svämmar över.

Annonser