Etiketter

, , , , ,

img_2302

Blommorna står fortfarande kvar vid klocktornet utanför kyrkan. Det har ju varit helger och kanske väljer många den större kyrkan istället.
Det börjar se visset ut, men det är vackert det med på sitt sätt. Och så är det med blommor. De vissnar och dör förr eller senare. Det gör allt.
På något vis får det symbolisera hur jag känner mig nu. Vissen. På väg att låta det gamla dö. För att så småningom återfödas till något nytt.
Det är en positiv process, men det känns inte speciellt positivt för stunden. När man gått omkring i dvala ett tag vänjer man sig vid det. Det blir otäckt att börja vakna upp till verkligheten. Utan dövningsmedel. Jag känner sug efter allt möjligt. Kaffe, bakverk, pizza, smörgåsar, chips, godis, kanske en öl…
Har svårt att sitta still. Rastlösheten är olidlig. Promenaden i snön med W gjorde gott och stillade sinnet en stund, men nu börjar det så smått att pirra överallt igen.
Jag har fortsatt att fuska lite med kosten den här veckan och det har varit ett medvetet val. Har svårt att bara sluta tvärt. Det måste ske hyfsat successivt. Har ändå uteslutit vitt socker. Det är väl det som är svårast, för jag har väckt sockerdjävulen igen. Nu tusenfalt värre.
Jag tänker mycket på det här med maten och hur ätandet på något vis dämpar ångest. Vill så gärna bryta det mönstret. Har funderat på att testa periodisk fasta. Att kanske bara äta mellan 12-18 en period. (Vilka tider det än blir så åtminstone inte äta efter 18.) Det får dock vänta tills att jag kommit i någorlunda form igen. Vet inte ens om jag kommer att klara det för jag har väldigt svårt att inte äta något på kvällen efter middagen. Borde dock kämpa för att låta bli. Kanske slipper jag då att svettas så mycket på natten. Under julhelgerna har det varit fruktansvärt, och det går att relatera till kosten. När jag äter rätt, kolhydratfattigt och inte för sent på kvällen så har jag inga problem alls.

img_2303

Jag tror att allt kommer att gå vägen i sinom tid. Det är som vanligt bara att ta sig igenom den tuffa processen i början. Vissa dagar önskar jag dock att det fanns någon i min närhet som gjort samma val i livet (på många plan, inte bara vad gäller kost). Det blir så mycket lättare när man kan peppa varandra. Som tur är finns nätet där vänner (åtminstone cybermässigt) inte är långt borta.

Imorgon är en ny dag. Vem vet vad den bär med sig. W hoppas på mer snö i vilket fall. Om det gör honom glad så gör det mig också glad. Allt som lyser upp är bra.

Annonser