Etiketter

, , , , , , ,

God fortsättning på det nya året!

Jag välkomnar det nya året med öppna armar, och igår kändes det verkligen (bokstavligt talat) som att: nu börjar något nytt!
Idag byttes den känslan mot något otäckt och skavande. Ångest, retlighet och rädsla. Kanske var det att jag sov dåligt i natt. Oron innan intervjun i morse. Eller så är det helt enkelt den naturliga processen i att det nu börjar bli dags att ta vid där allt var innan min mamma dog. Därtill avgiftningen från allt skräp som stoppats i min kropp dessa veckor.

Intervjun blev inte speciellt lång. Det blir inget med jobbet heller. Hon förstod nog ganska tidigt att jag inte är redo att börja jobba ”imorgon”. Jag var inte sen med att berätta sanningen heller. Ändå är jag glad att jag gick dit och det sa hon att hon var med. Hon ville att jag skulle ringa henne igen om några veckor, när jag mår lite bättre. Det verkade som att hon vill hjälpa mig att hitta något annat. Dock ska jag erkänna att jag på ett vis känner mig blåst på konfekten, som att jag fick nosa på ett sådant jobb jag faktiskt skulle tänka mig att ha. Just dessa arbetsuppgifter är det sällan de går ut med på AF. Om den chansen inte dyker upp igen så kommer den lilla djävulen på axeln att hånskratta och säga: du skulle tagit chansen när du fick den! Kanske är det sant, men jag skulle inte vara till någon större nytta nu när jag inte är mig själv ändå. Åtminstone försöker jag tänka så när jag sitter här med min ångest.

Jag har inte gjort någon som helst yoga på tre veckor. Så lång paus har jag inte haft sedan jag började med kundaliniyogan 2011. Det var inte meningen att det skulle bli så, men jag var tvungen att lägga tiden på annat och sedan såg jag det till slut som en välbehövlig paus. Ofta blir det en extra skön upplevelse att komma tillbaka efter en längre tids uppehåll. Jag har märkt att jag får många aha-upplevelser efter att jag tagit några dagars uppehåll under semester och liknande. Tror att det för något gott med sig den här gången också. Jag hade stagnerat lite innan pausen. Fastnat i gamla hjulspår.
Vad det blir för kriya denna gång har jag ingen aning om. Jag lämnar det öppet. Det får bli som det blir och det är gott nog för mig.

Hur mycket jag än sett fram emot det här året kommer det att bli ett antal tunga veckor framöver. N börjar jobba imorgon och W börjar skolan igen nästa vecka. Efter det blir jag ensam med ångesten, rastlösheten, sorgen och saknaden (som nu måste upplevas till fullo). Det blir nu så tydligt att jag gömt mig bakom arbete den senaste månaden. När det tar slut öppnas dörren på vid gavel och gömställena försvinner. På det ska jag försöka ändra kosten till det bättre igen.
Det är på inget vis självömkan. Bara fakta.
Det enda jag kan göra är att ta dagen som den kommer. Ena dagen liggande i fosterställning. Nästa ut och klappa träd. Kanske får jag alltför högtflygande planer en annan dag och faller platt som en pannkaka nästa, men jag ska göra mitt bästa och jag ska fortsätta att lyssna till mitt hjärta. Och även om det blir tufft en period så tror jag på det här året. Nu kan det bara bli bättre!

Annonser