Etiketter

, , , , , ,

Det kanske låter fånigt men jag skrev ner tiden vi alla lade ner på att röja och städa i mammas lägenhet, mest för mitt eget intresse. 2 1/2 arbetsvecka (på heltid). Så lång tid tog det. Fönstren fick jag putsa i fyra omgångar. Jag lovar att jag svor en del när jag höll på. De blev ju för sjutton inte rena. Jag fick skicka iväg N att köpa fönsterputs och putspapper det sista jag gjorde i förrgår och först efter det såg fönstren ok ut. De blev godkända vid städbesiktningen idag. Allt det andra också. Nycklarna är överlämnade och jag har tagit avsked av lägenheten, där jag flyttade in med mamma 1976.
Nu är det bara bouppteckningen kvar. (Och en massa småärenden som aldrig verkar ta slut. Jag är så trött på att ränna på banken i tid och otid.)

Jag orkade inte vänta till intervjun på måndag utan ringde upp rekryteraren idag. Frågade om jobbet och berättade ärligt hur allt ligger till. Att jag inte hunnit rehabiliteras än, att mamma dött osv.
Hon berättade om jobbet och menade att det här inte är ett klassiskt receptionistjobb utan att det är lugnare och mer som på ett kontor. Hon berättade även att hon har en kollega som just nu är sjukskriven för utmattning och att hon fått mycket inblick i hur man kan må då. Trots detta vill hon alltså träffa mig på måndag. Jag vet inte hur jag ska tolka det. Är de desperata efter att hitta någon till detta jobb? Vet alla andra något om jobbet som jag inte vet? Eller har jag skrivit ett så strålande personligt brev att jag framstår som helt oemotståndlig? ;-)
Jag kanske ska bli glad och känna mig smickrad. Det är jag absolut. Men de oroar mig att hon inte drar öronen åt sig när jag berättar att jag fortfarande år dålig. Det är ju ett varningstecken. Samtidigt sätter det min stress i full blom också för jag är inte alls redo att börja arbeta redan nästa eller nästnästa vecka. Det betyder ju även att jag inte kommer att kunna gå på yogan, och kanske inte på samtalen heller.
Och inga kläder har jag. Jag är ju inte direkt typen som klär mig i ”receptionistutstyrsel”. (Det här kan bli en dyr historia om jag får jobbet och måste köpa en helt ny garderob.)
Jag vet ju inte, men kanske finns det någon mening med detta. Kanske är det mitt drömjobb?  Det är ju inte säkert att jag får det heller.
Nåväl, den som lever får se. Jag hoppas bara att det blir rätt, vad som än sker, för jag klarar inte av fler motgångar nu.

Annonser