Etiketter

, , , ,

… är livet ganska ironiskt. Som när jag söker ett jobb jag egentligen inte vill ha (tvekar länge inför att sända iväg ansökan) och det en timma senare ringer en kvinna och vill att jag ska komma på intervju.
Jobbet är intressant på så vis att det bara är 75%, men själva arbetsuppgifterna innebär alldeles för mycket stress (även om ganska mycket verkar kul också). Det bådar inte gott. Jag har ju inte ens hunnit rehabilitera mig själv från senaste bakslaget än. Precis när jag skulle börja med den medicinska yogan dog ju mamma. Och nu ska jag hämta mig från det.
Det verkade vara bråttom att tillsätta tjänsten också. Inget bra läge känner jag. Det väcker bara oron i kroppen ännu mer. Jag tror att mitt enda val här är att vara helt ärlig och berätta som det är. Visas förståelse för detta och om något annat positivt kommer ut ur intervjun så får jag väl ge det en chans, men som det känns nu så vågar jag inte utsätta mig för sådana utmaningar. Jag är inte redo för det ännu.

Jag undrar ofta varför sådana här saker inträffar, när man minst av allt är förberedd på det. Är det för att ruska om en riktigt ordentligt? Så att man ska känna att man lever.

Annonser