Etiketter

, , ,

Jag tror att bandet mor-dotter kallade på mig redan när döden inträffade. Natten till förra onsdagen sov jag väldigt oroligt under natten. Jag kände mig orolig i kroppen även under dagen. Tänkte mycket på mamma och att jag behövde ringa henne och fråga om hon ringt läkaren som hon lovat att hon skulle göra. Jag hade tjatat på henne länge eftersom hon haft problem med benen och svårt att gå.
Vid lunchtid ringde jag både hem och mobil utan att få svar. Ringde vid ytterligare tre tillfällen utan att få svar. När N kom hem bad jag honom att köra mig upp till henne.
Jag tog med mig nycklar för att kunna ta mig in i lägenheten. Det var mörkt i fönstren. Tänkte att hon kanske behövt åka till sjukhuset.
Kommer in i lägenheten. Hennes kläder hänger i hallen. Skorna står på sin plats. Väskan med plånboken i. Jag ropar. Inget svar.
Jag går ut i köket. Tänder ljuset. Tvekar. Ropar försiktigt igen. Närmar mig sovrummet.
Där ligger hon i sin säng. Min mamma. Blek, kall och med helt svarta ögon. Det måste skett under natten. Hon ser fridfull ut, men det ser jag förstås inte när jag kommer in och får panik. Ringer N. Ringer 112. Får slita ner mamma på golvet för att göra hjärt- och lungräddning. Jag vet att det är för sent, men killen i andra änden ber mig göra det ändå. Det är trångt och svårt att få plats. Jag trycker och trycker och krossar revbenen på min döda mamma.
Ambulansmännen kommer. Ber mig att sluta.

duva

Den här bilden har jag på näthinnan varje dag. Jag har två foton i mobilen också, som jag tog när ambulansmännen bäddat ner henne i sängen och stängt ögonlocken. Hon var så lik mormor att jag nästan trodde att det var hon som låg där istället för mamma.
Jag fick inte ta ett riktigt avsked. Istället fick jag hålla om en kall kropp och pussa en kall panna och en kall kind. Jag trodde inte att den första döda människan jag skulle se var min egen mamma. Hon blev bara 74 år.

Och nu. Ja, sorgen kommer över mig emellanåt. Det är oundvikligt. Men tiden finns inte att sörja än. Min mamma var samlare så röjandet i lägenheten tar tid. Det finns saker och böcker både högt och lågt. Trasig elektronik i överflöd. Papper och gamla räkningar från 90-talet fram till nu. Vi har sprungit upp och ner i dessa förbannade trappor och slängt en massa saker, men det tar inte slut.
Jag kan inte nog tacka mina svärföräldrar som varit där varje dag och hjälpt till att köra saker till tippen.
Vet inte hur många samtal jag ringt de här dagarna. Ett femtiotal kanske. Telefonfobin fick ge vika. Nu är jag nog klar med det mesta, inklusive bankbesök. Jag kan absolut erkänna att jag varit effektiv. Håller jag mig sysselsatt slipper jag tänka. Och nu har jag bivit förkyld på det så nu är hjärnan som en urvriden disktrasa.
Begravningen blir under julveckan. Jag bävar redan nu. Det kommer att bli fint, men samtidigt så jävla tungt. Jag kommer att bryta ihop totalt. Är så känslig med just begravningar, musiken därtill och stämningen över huvud taget. Och nu är det min egen mamma som ligger där i kistan. Även om vi inte stod varandra så nära så kan inte det där bandet kapas. Det finns där fortfarande med skillnaden att nu har mamma äntligen fått frid och har sluppit kroppens tunga börda.
Hon hade gett upp mot slutet. Det såg jag. Jag kände det också. Och i röran i hennes hem har jag sett att medicinburkarna var tomma. Jag pratade med apoteket om det och hon hade inte hämtat ut sin medicin (bl a blodförtunnande och mot höga blodfetter) på länge. Av läkaren fick jag veta att hon även fått fullt utvecklad diabetes 2. Till mig hade hon sagt att det bara låg på gränsen. Kostråden hade hon naturligtvis inte följt heller.
Hon hade varit snurrig en tid så jag misstänker att hon kan ha fått småblödningar eller proppar i hjärnan. Jag valde att inte låta dem göra en obduktion, men det är ju antingen hjärnan eller hjärtat som lagt av. Jag kan bara spekulera i vad som hänt, och det spelar egentligen mindre roll. Det viktigaste är att hon somnade in lugnt. Det svar jag hade önskat kommer jag aldrig att få för det finns inga dagböcker eller anteckningar. Mamma var och kommer att förbli en gåta på så många plan.

Emellanåt när det blir lite mycket och jag känner att jag skulle vilja prata med någon är jag på vippen att lyfta luren och ringa mamma. Så kommer jag på att det ju är på grund av henne som det är mycket, och till henne kan jag inte ringa med en telefon. Den kontakten får ske på annat vis nu. Jag kan säga att kontakten var otroligt stark de första dagarna. Nu har den tillfälligt stängts av, men jag vet att jag får henne ”på tråden” igen när jag i sinom tid får landa i sorgen.

Bilden har jag lånat på Google.
Annonser