Föräldraskapets berg- och dalbana

Jag har tappat stinget lite de senaste dagarna. Har inte haft någon lust att skriva. Fast egentligen har jag nog bara inte hittat orden. Ibland är det svårare att uttrycka sig helt enkelt.

I Ws anteckningsbok (från skolan) stod det igår att han har något att berätta för oss, och att vi skulle höra av oss till läraren idag. Han och två andra killar hade smitit iväg till stora skolgården efter att de blivit sura över något. Den ena av hans lärare hade letat efter dem länge och alla hade blivit oroliga. Nu vill läraren ha ett samtal med en av oss föräldrar samt W. Ganska oskyldigt kan man tycka, boys will be boys, men det händer liknande saker ganska ofta. Det var likadant på dagis.
I morse när jag lämnade honom stack han iväg bort till några andra killar i en annan klass. Jag vill inte döma någon, men det är inga jag vill att han ska se upp till. Trots det ser jag det hända gång på gång. Han hamnar med bråkstakarna, de som kommer att bli de ”tuffa” killarna. Ändå är han inte en sådan kille själv. Han har brallorna fulla av myror, men han är ingen tuffing. Han är väldigt känslig när allt kommer omkring. Dessutom är han (tack & lov) ärlig. Han berättar sanningen (förr eller senare).
Så varför blir det så här hela tiden. Det är som att han vägrar förstå vilka problem han hamnar i. Att han ganska ofta blir utnyttjad av de här killarna bara för att han är snäll.
Eller så kanske det bara är så att jag har för mycket ångest över min egen barndom kvar. Eller så tänker jag för mycket och borde släppa taget. Allt brukar lösa sig i sinom tid. Men det blir inte mindre jobbigt för det. Det är tufft nog att ha ett barn som är så totalt olik en själv. Sedan ska det bli bråk om sådant här också.
Om jag får ge mig på en egen analys så gissar jag att det blir så här just för att han är överaktiv och inte kan sitta still. De andra barnen som gärna sitter still och pysslar, ritar och läser får myrorna att klia ännu mer. Det går inte att sitta ner så länge. Då är det bättre att leka apa med de andra som också har problem med stillasittande.
I vilket fall ser jag nu ännu en fördel med att han får kortare dagar på skolan. Samtidigt vet jag att han blir äldre. Inom kort kan jag inte styra över vem han hamnar med efter skolan. Tja… att bli förälder är nog bland de jobbigaste och mest hårslitande saker man ger sig in på. ;-)

Annonser

2 reaktioner på ”Föräldraskapets berg- och dalbana

  1. Marika skriver:

    Å jag är med dig! Vissa dras till tuffingar bara. Min stora pojke också. Fast det vänder, det gör det. Just nu har han ett gäng kompisar med föräldrar som bryr sig och sätter P när det behövs. Men det har inte alltid varit så. Försöka släppa. Tänka att det går över och samtidigt visa att man bryr sig. Det allra viktigaste. Kram och keep it up!

    Gillad av 1 person

    • Stillhet NU skriver:

      Tack det värmer att höra från dig för jag har ju läst hos dig med. Men man förstår det nog inte till fullo förrän man upplever det själv.
      Ja det viktigaste man kan göra är ju att finnas där och visa att man bryr sig. Många av de där andra killarna har tyvärr inte alltid någon som gör det. Det är hemskt.
      Glad att din son har hamnat mer ”rätt” nu. Det brukar ju lösa sig som sagt.
      Stor kram till dig Marika! ❤️

      Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s