Etiketter

, , , , , ,

Tillbaka till den normala vardagen igen. Jag tog min vanliga runda efter lämning i morse. Det var krispigt ute idag. Kylan bet i kinderna och små små snöflingor irrade runt i luften. Det var så vackert. Därtill glädjen att få se solen igen.

img_2099

Jag tänker bäst under mina morgonpromenader. Nu har jag i och för sig väldigt mycket ludd i huvudet, men att något börjar snurra uppe i knoppen under promenaden är oundvikligt.

Jag läste om en bok (som nu även blivit film) när jag åt frukost – Flickan med gåvorna.
Ur handlingen:

[…] där större delen av mänskligheten drabbats av en svampinfektion som stänger av deras hjärnor och väcker en hunger som bara kan stillas av mänskligt kött.

En zombiebok som står på min att-läsa-lista alltså. Men till saken, som väl egentligen inte ens hör till boken…
Meningen här ovan fick mig att tänka på candida och läckande tarm. Hur en massa gifter, tack vare svampen, kan sprida sig i kroppen och påverka hjärnan. Så att man periodvis kan känna sig som en zombie. Tack & lov utan suget efter mänskligt kött (eller andras hjärnor) då. *skratt*
Kanske kunde detta vara vår tids zombieinvasion. Och med den obligatoriska smartphone:n i handen på alla så är undergången inte långt borta.
Nej, skämt å sido. Det är bara tokigt i mitt huvud idag.
Men all den (skräp)mat och alla gifter vi stoppar i oss, och som sedan skadar ganska många av oss, gör ju att en hel del funktioner stänger ned. Och det är väl så tillverkarna vill ha det. De vill ha oss drogade så att vi ska konsumera ännu mer skräp – mat, tv-program, you name it –  och inte orka engagera oss i något vettigt. Vi tappar våra syften och intellektet försvagas.
Efter en avgiftning vaknar vi upp ur dvalan och inser hur verkligheten borde se ut, utan alla illusioner. Den stora svårigheten är bara att hålla sig där. Åtminstone är det så för mig för jag använder ju en del av de där ”gifterna” som dövningsmedel. Oftast omedvetet, men dock. (Som högkänslig hittar man olika sätt att koppla bort det som stör.)
Jag vet egentligen inte ens vad jag försöker svamla mig fram till här. Kanske bara att jag börjar se fler och fler samband i varför jag befinner mig i det tillstånd jag gör nu. Jag vet ju faktiskt vad jag kan göra för att må så mycket bättre. Jag klarar bara inte av att ta det där steget fullt ut eftersom jag ännu inte är beredd på att utesluta allting. Det är faktiskt lättare sagt än gjort. Att jag är sockerberoende är ju ingen hemlighet.

Jag har känt mig väldigt yr i mössan idag (som sagt). Så fort jag tittade åt sidan när jag var ute och gick började jag vingla, som om jag vore full. Det är illa nu och jag vet att den här processen kommer att bli allt värre innan det kan bli bra. Någonstans måste jag ändå börja och den här veckan har jag lovat mig själv att jag ska påbörja en seriös kostomställning.
Jag tror att jag måste tillåta lite banan och några dadlar som sötning ett tag, men på sikt är jag medveten om att det krävs en hyfsad fakirdiet för att bli frisk. Någonstans lever jag ju på minnet från början av 2015 då jag fick ett smakprov på hur bra jag kan må efter en sådan diet. Då, när jag faktiskt till och med blev av med min scenskräck ett tag. All ångest var puts väck. Jag undervisade mina yogakollegor utan att ens vara nervös. Idag tror jag nästan att det var en dröm, men det var det inte. Det är vad som kan bli min vardag om jag äter en ren kost utan socker, och lever som jag lär.

I flera dagar har jag tänkt mycket på vad som händer om jag hoppar av skolan. Jag kan ju inte bli sjukskriven utan hamnar hos Arbetsförmedlingen igen, och med en arbetssökande förälder får barn inte gå på fritids. Hoppar jag av drabbar det alltså även W. Det försvinner två-tre timmar av hans eftermiddag (den bästa tiden på dagen om han får säga det själv) där han får leka med sina vänner och göra sig av med sin överskottsenergi. Han kommer att bli jätteledsen om jag tar detta ifrån honom. Och jag kommer att få panik jag med för hur ska jag hinna söka jobb och läka från min utmattning på så få timmar. Jag har inte längre någon möjlighet att tillgodose Ws behov av aktivitet. Han är inte lika självständig som förr heller utan kräver samtal och lek hela tiden. Vid lunchtid är inga andra barn hemma och jag blir således enda lekkamraten. En ganska trist sådan är jag rädd.
Jag vet att någon moralisk förälder säkert gärna skulle läxa up mig för att jag skriver så här nu, men det skiter jag faktiskt i. Jag blir inte en bättre förälder för att jag håller tyst om det och sitter ensam med min ångest. Jag blir inte heller en bättre förälder av att jag aldrig får ha det lugnt omkring mig. Det här gör bara att den onda cirkeln fortsätter på samma vis som förut.
Det alternativ som kvarstår för att slippa hamna i denna sits är att jag går kvar i skolan. Då behåller W sin fritidsplats. Själv kommer jag att halka efter, få problem från skolans sida och bli återbetalningsskyldig till CSN. Alternativ två är således inget alternativ alls.
Så… om fyra (eller kanske fem) dagar är min sista skoldag.
Jag vet inte hur jag ska berätta det för W.

Annonser