Etiketter

, , , , , , , ,

img_2042
Kontraster

Jag går samma promenadväg varje dag. Brukar försöka ta nya vägar emellanåt, men jag trivs bland alla vackra träd, lukten av multnande löv och lugnet på vägen så tidigt på morgonen. Just där och just då blir jag alert och mitt medvetande förhöjt.
Jag går förbi hyreshus som sett sina bästa dagar. Balkongerna är fallfärdiga och färgen på husen är inte vit längre. Det är något vackert med dem ändå. Och så är det med allt. Jag är faktiskt ganska bra på att se något vackert hos allt/alla. Det som en ytlig människa skulle se som fult, tjockt eller fel där ser jag en glimt i ögat, en energi som griper tag i mig, ett sätt att röra sig på, ett leende. Ja, det finns något överallt.

En bit längre bort ligger det röda huset med vita knutar. Idag vet jag inte vad huset används till. När jag var liten var det en slags fritidsgård och på baksidan låg det en massa brädor och annat så man kunde bygga egna hus och trädkojor m.m. Det fanns även ett annat hus där de hade getter och kaniner.
På kullen ovanför tronar höghusen i Biskopsgården upp sig. Där är jag uppväxt. Inte i de där höghusen dock utan ca en spårvagnshållplats åt vänster.
Höghusen där uppe, det röda trähuset och träden & de goda höstlukterna där nere. Kontraster, men jag ser något vackert i det med. Jag skulle inte kunna tänka mig att bo där uppe igen, men varje gång jag är där slås jag ändå av det vackra i det (ibland) slitna och ruffiga. Det finns mycket träd och det är något med miljön som inte bara är nostalgi. Jag har svårt att förklara vad det är. Det bara är.

Men trots att jag är ganska glad över att jag ser allt det här vackra i andra, är det lite tragiskt att jag så sällan kan se det i mig själv. Att det där osäkra får lov att ta så mycket plats hela tiden. Jag vill inte att det ska vara så längre. Jag vill plocka ut allt det där instängda som gör ont i kroppen. Dra ut mitt sårade lilla jag och omfamna det. Med alla brister och fel. Med allt det som är bra.
Jag har i veckan skrivit ner alla de symtom/hinder i vardagen jag har och även skrivit en anamnes/historik över allt jag upplevt sedan jag gick in i väggen första gången för 15-16 år sedan. Läkaren kommer väl att tro att jag inte är klok, men jag måste samla allt på det viset för annars får jag inte sagt hälften och får inte heller fram det väsentliga. Det blir bara svammel och så kommer jag hem, arg på mig själv för att jag glömde det viktigaste. Jag tror att det är bra med en översikt också för nu ska det här få utredas på riktigt. Är bara så rädd att de p g a all ångestproblematik ska försöka skjutsa in mig i psykiatrin igen och pracka på mig antidepressiv medicin. Aldrig mer! Det ökade på mina bekymmer ännu mer. Idag mår jag i grunden bra. Har inte rört mediciner på snart tio år. Jag behöver bara hjälp att få göra saker i min egen takt.

Och nu sitter jag här och hurrar lite för mig själv. Jag klarade webbtestet i offentlighetsprincipen, meddelarfrihet och källskydd på första försöket. Skulle naturligtvis hållit mig ifrån allt sådant men kunde inte låta bli, så nu trillade åtminstone den stenen ur väskan. Det är några uppgifter kvar, men det får vänta tills jag känner att jag klarar av det utan att få ett stresspåslag.
Nu ska jag vila en stund. Det där alerta jag kände under promenaden i morse är utbytt mot trötthet.

Annonser