Etiketter

, , , , ,

Jag läste lite i tidningen Skriva i morse vid frukost. Där var ett reportage om författaren Per Johansson som i ett avsnitt sa:

Det är lustigt. Jag har haft så mycket ångest och skit och nu är jag ganska fri från det men så fort jag kommer in till stan kommer det tillbaka.
Människor bor så tätt i städerna, de samlar på sig så mycket stress och frustration.

Det var så mitt i prick. För även jag som bor i en storstad känner av detta. Åker jag in till centrala stan blir det ännu värre. Där får jag ingen ro alls. Alla rusar och armbågar sig fram, pratandes i mobilen.
Jag blir allt mer främmande för storstaden. Jag såg en dokumentär om folk med olika typer av psykisk sjukdom häromdagen och en av dem som slussats ut till hemmet igen bodde i ett torp i skogen, precis som författaren här ovan. Det är primitivt som tusan, men att vara så nära naturen och höra skogsljud istället för borrmaskiner och ambulanser. Ja, det vore ju guld värt! Nu skulle jag förvisso inte klara av att leva utan dusch, toalett och värme i huset men längtan bort från folktätheten och asfalten växer sig ändå större.

img_2037Jag njuter av mina morgonpromenader
i den friska höstluften.

Jag inspireras av så många olika typer av människor nu, men det är alltid någon som vågat ta steget fullt ut och leva sin dröm. Och jag tänker att då spelar det igen roll om man är fattig som en kyrkråtta. För vad är pengar egentligen värda om man mår skit för att tjäna ihop dem? Man kan inte köpa sig lycka, även om många fortfarande tror det. Visst, man kan lättare starta upp ett företag eller gå på intressanta kurser om det finns några tusenlappar på kontot. Men jag tror ändå att man måste tänka annorlunda för att inte fastna i att man måste göra på ett visst sätt för att komma någon vart.
Det är väl ungefär där jag är just nu. Och det kommer att ta tid, för jag räknar inte med att jag halkar in på det berömda bananskalet. Fast det kanske är det jag behöver lära mig att göra – tro på underverken.

Annonser