Etiketter

, , ,

Jag har sjukskrivit mig denna veckan. Behöver vila och försöka finna någon mening med allt igen. Har gjort klar min del av gruppuppgiften, men räknar med att jag kanske får komplettera. Blev dock glatt överraskad över hur trevliga och hjälpsamma alla var som jag pratade med för att få mina svar. Undrar om det är så i min egen kommun också. Det lär jag aldrig få reda på…

Igår kväll läste jag ett inlägg en gammal vän skrivit på Insta. Det var ungefär något om att man ska välja sina vänner med omsorg. Att man ska omge sig med vänner som inte ger upp så fort det blir svårt eller gör ont. Vänner som kämpar för det de vill och som trots misslyckanden reser sig igen hundra gånger om. Budskapet var att du blir som du umgås.
Det här var inte riktat mot någon speciell person utan ett allmänt peppande budskap. (Vi två umgås inte längre heller.) Ändå lyckades jag att ta åt mig. Ord som var skrivna i all välmening och med ett budskap som jag också ställer upp på egentligen. Men så blev jag ledsen trots det. Har jag alltså blivit en sån där vän som man ska undvika då? För jag är ju en sådan typ som inte kämpar speciellt mycket alls. Jag ger upp ganska lättvindigt. Inte för att jag inte vill, utan för att jag inte orkar. Ett uselt föredöme alltså.
Jag vet inte varför jag berättar det här egentligen, men kanske för att visa hur känslig jag kan bli när ömma tår blir trampade på.
Det kan förresten också gälla när en del talar på liknande vis om träning. Att det ska kämpas och att man inte ska ge upp så lätt. Träning är bra, kom igen, ut och rör på dig nu! Sluta umgås med soffpotatisar! Jo, jag skulle också önska att jag kunde ta mig ut i löpspåret eller styrketräna så jag slipper sitta som en hösäck vid bordet. Men när jag nästan blir sängliggande av hård fysisk träning och knäna kraschar så lockar det inte så mycket. Tyvärr saknar jag även entusiasmen vad gäller styrketräning. Det är fruktansvärt trist! Men att springa, lätt och ledigt – ja det vore ju en dröm.
Jag är inte lat, jag orkar bara inte att hålla samma tempo som de flesta andra. Jag är ingen dålig vän heller. Jag har andra kvaliteter. Kämpar gör jag ju faktiskt med för den delen. På mitt eget lilla vis. Nu kämpar jag till exempel för att våga mig in på den stigen jag ska gå. Jag kämpar för att inte fixera mig vid att det jag ska göra måste vara ett ”yrke” godkänt av samhälle och Arbetsförmedling. Det kan vara något helt annat också. Och där måste jag börja nu, innan jag kan ta några andra steg (som bara leder fel igen).
Jag har inte gett upp, jag har bara inte hittat rätt ännu.

img_2031Det var en underbar höstdag idag.

Annonser