Etiketter

, , , ,

Marie Branner var föreläsare igår eftermiddag. Jag vet inte om ni känner till henne. Hon är frilansjournalist och skriver bland annat personporträtt i GP:s helgbilaga Två Dagar och har vunnit Stora journalistpriset för reportaget om Sebbe. Marie är en sann berättare. Inte bara i text, utan även i tal.
Trots att vi alla var trötta på eftermiddagen var det omöjligt att inte engagerat följa med i vad hon berättade. Jag är så glad att jag orkade ta mig till skolan för annars hade jag missat den bästa föreläsningen på hela terminen.

Jag blev minst sagt inspirerad av gårdagens föreläsning och det väckte liv i något i mig. Det är ju på det där sättet jag också vill skriva. Jag vill inte skriva nyhetsartiklar. Eller gräva bland statistik och snoka runt ifall någon fifflat med skatten.
Samtidigt blev jag också påmind om något – vad hände med mitt eget skrivande? För någonstans på vägen har jag tappat det.
När mitt skrivintresse vaknade till liv för många år sedan så var det mer detaljrikt. Det var beskrivningar av miljöer. Det var mer känsla. Mer berättande.
Med åren har det blivit mer avskalat. Mer stelbent. Och ja, mer pessimistiskt. Jag har tappat glöden och inspirationen. Jag vet som sagt inte varför. Kanske har jag bara blivit gammal och bitter. Å andra sidan var jag bitter redan som ung. Men kanske har tron på mig själv helt enkelt gått i graven. Jag har sneglat för mycket på andra. Tänkt att det inte är någon idé. Det vore just typiskt mig i så fall. Jag var likadan på gymnastiken med. När vi hade friidrott så gjorde jag inte mitt bästa. I slutet mot 100-meterslöpet saktade jag ner istället för att köra på. Jag låg ju redan efter den jag tävlade emot så då spelade det ingen roll. Jag var kass på idrott helt enkelt. Punkt. Och så har det fortsatt med det mesta.
Det är väl därför jag ger upp så lätt. Om jag då inte möter väggar och sånt, som jag ofta gjort de senaste åren. Fast kanske hade jag kunnat ta mig igenom hindren utan att möta väggen. Med vilja. Om viljan är tillräckligt stark finns ju alla möjliga genvägar.
Det var detta jag blev påmind om igår. Det var detta som gjorde att jag idag bestämde mig för att jag så länge jag nu måste gå kvar här på utbildningen (för det säger sig självt att jag inte kommer att få ett jobb inom de närmsta veckorna) så ska jag utnyttja situationen. För föreläsningar som igår. För bra tips. För mitt eget skrivande skull.
Jag måste ingenting. Jag har redan bestämt mig för att jag tänker skjuta en av övningarna åt sidan då det blir för mycket annars. Kanske behöver jag inte göra det, men om så blir fallet. Fuck it!
Idag blev jag lite peppad av föreläsningen om grävning också. Kanske behöver det inte vara så svårt ändå. Jag lyckades med min spårning av två tidigare elever när jag kom hem från skolan. Nu är det bara att ringa dem. Jag fick också ringt personen jag ska göra mitt porträtt av. Tiden för måndag är bokad. Nu är det bara några frågeställningar kvar, sedan får jag ta helg.

Jag vet inte om det bara är det faktum att solen skiner idag och att jag lever lite på inspirationen från gårdagen, men idag känns allt lite enklare.

Annonser