Etiketter

, , , , , ,

img_1928Jag har haft en helt fantastisk förmiddag. Inga måsten. Inga klockor.
Jag tog sovmorgon. Vaknade av mig själv 06:22 och kände mig åtminstone lite piggare än vanligt.
Gick upp och gjorde frukost till W och till mig själv. ”Bakade” paleobröd i micron, rostade detta och la på mosad avokado. Jättegott!
Följde W till skolan och tog efter det en härlig promenad i den bitande kylan.
Långa djupa andetag. Solens underbara strålar. Den friska promenaden gjorde gott och fick mig att piggna till.
Hemma gjorde jag några solhälsningar och lite rehabträning (har inte hunnit med mycket av detta sedan skolan började) innan duschen. Sedan det bästa – att få göra min kriya i lugn och ro. Andas. Känna efter. Titta ordentligt på de tankar och känslor som dök upp. Meditera utan att fightas mot klockan. Bara låta allt ta sin tid.
Kanske har du det så varje dag. Vad underbart i så fall. Men jag har inte haft det på ett bra tag och jag är så otroligt tacksam för att jag bara bestämde mig för att nu ska jag ha den här dagen för mig själv! Ägnad åt långsamhetens och stillhetens lov.
Den dumma artikeln ligger där förstås och stör friden emellanåt, men den får vänta på sin tur. Jag är upptagen!

img_2004

Jag har funderat mycket under morgonen. På hur jag hamnat i den där onda cirkeln igen. Ja, som jag alltid gör där jag skyndar mig genom livet. Stressen som omedvetet smiter in, till och med i yogan. Kampen mot klockan varje morgon.

Måste hinna göra det innan yogan.
Måste hinna göra det andra innan jag går hemifrån.
Måste plocka fram något ur frysen medan jag yogar.
Anteckna något viktigt så jag inte glömmer det.
Packa ner något i väskan som jag måste ha med till skolan.
Stoppa ner en frukt i W´s ryggsäck.
W som ställer tusen frågor medan jag mediterar.
Jag som frågar W om han ätit upp sin frukost medan jag mediterar…

Jag försöker hela tiden att jobba upp mig. Ligga steget före. Faktiskt får jag inte mycket andrum alls.
När jag tänker på detta så är det väl inte alls speciellt konstigt att jag inte kommit någon riktig vart i min yogapraktik. Jag är ju inte där. Jag är någon annanstans. (Oftast.)
Även om jag vetat om det här hela tiden var det ändå som att jag tog till mig det först idag. Och med det känner jag den där hopplösheten för att jag inte vet hur jag ska ta mig ur ekorrhjulet.
Dagar som denna är sällsynta. Jag hade många sådana som arbetssökande. Men då hade jag å andra sidan inte vett på att njuta av det. Nu (idag) längtar jag redan efter nästa gång som jag får möjlighet att unna mig en alldeles egen dag. Utan klocka och utan en massa uppgifter jag måste göra, samtal jag måste ringa och intervjuer jag måste genomföra.
Jag behöver få in ett mer långsamt tempo i mitt liv igen, för det är bara då jag fungerar. Det där med ”många bollar i luften” stämmer inte in på mig. Och när jag ändå måste anpassa mig efter det klimatet tappar jag bort mig själv.

Annonser