Etiketter

, , , ,

Jag tror att jag är ärlig när jag berättar att 2/3 av klassen satt och sov (med öppna ögon) under morgonens föreläsning. Vi har nu sneddat över i delkursen metod och forskarna kommer in och föreläser. Kontrasten blir stor. Vissa är förvisso bättre på att tala till elever. Att uttrycka sig intressant och medryckande. Ja, till och med humoristiskt. Andra, som dagens föreläsare, tappar publiken efter fem minuter. Föreläsningen blir så trist att tankarna vandrar iväg och kommer tillbaka först när det är rast, eller lektionen avslutas.
Det är en sak att tala till andra forskare. En helt annan att tala till elever, där många aldrig mött det akademiska snacket. Jag är van. Därmed aldrig sagt att jag vänjer mig vid det. Hjärnan stänger av. Vill inte ta till sig. Orkar inte ta till sig. Dikotomier hit och problematisering dit. Zzzzz…

Nu är det förvisso inte bara det vetenskapliga och akademiska som är ett bekymmer. Det blir alltmer tydligt för mig att jag inte är (eller kommer att bli) en typisk journalist. Jag vet ju som sagt inte ens om jag vill bli det heller.
Vi blir ständigt påminda (i litteratur, på föreläsningar och seminarier) om hur viktigt det är att vara insatt i politik och samhällsfrågor. Att vi bör läsa dagstidningar och journalistiska tidskrifter, som tar upp nämnda. Med andra ord menas det förstås att allmänbildning, lite över det normala, är en självklarhet. Naturligtvis märks det också att flertalet elever kan sålla sig till denna skara.
Men så finns det då en udda person, som ofta sitter där som ett frågetecken – läs denna blogginnehavaren. Det är jag som är den enkelspåriga. Som riktat in sig på några få saker i livet – yoga, yoga, yoga… kost, hälsa, feel-good-böcker och feel-good-filmer. Tja, ungefär i den ordningen. Att jag har politiska åsikter är väl självklart, men jag är inte det minsta intresserad av att läsa om det. Det är ett riktigt sömnpiller. Ungefär som ovan nämnda föreläsningar. Böcker och tidskrifter som rör sig utanför mina intresseområden är också sällsynta. Ibland läser jag en del snyftböcker, biografier och skräckromaner. Det är väl så mycket jag sticker ut från ämnet. (Jag har unnat mig en prenumeration av tidningen Skriva också. Man fick två biljetter till bokmässan så why not.)
Skulle jag berättat detta för mina lärare skulle de förmodligen tala om för mig att det finns andra utbildningar, för hopplösa människor som inte kan bredda sig och inget förstår… ;-)
Jag tänker mycket på detta. Det gör jag ofta i högskolesammanhang. Där jag konstant känner mig så himla korkad och okunnig. Jag menar, skulle en föreläsare ställa en spontan fråga till just mig så hade jag blivit sittande där som en fågelholk. Det är ju knappast jag som håller låda på lektioner. Kommer med smarta frågor eller svar. Tänker att det är bäst att hålla tyst, för varje gång jag säger något bli det galet. Det visar sig alltid att jag varit fel ute. Och nej, jag ljuger inte. Jag är en drömmare. Ganska flummig vill jag påstå. Det tar lång tid för mig att hänga med. Och förstår jag inte eller tycker att ämnet är trist. Ja, ni förstår nog…
När jag tänker på detta inser jag att den här vägen kommer att bli väldigt svår och utmanande för mig. Rolig också, asolut, för jag tycker verkligen om att läsa på JMG.
Frågan är bara hur länge jag lyckas lura andra att jag hör hemma där.

 

fagelholk

En ganska trevlig fågelholk ändå.

Bilden har jag googlat fram.

Annonser