Etiketter

, , , , , , , , , , ,

Jag tänkte att jag skulle berätta lite om mina två första dagar på utbildningen. Egentligen är jag på tok för trött för det, men ska försöka få ner några meningar åtminstone.
Gårdagsmorgonen var ingen rolig grej. Jag försökte att slappna av hemma, andas djupa andetag och fokusera på meditationen. Klarade mig nästan hela vägen fram med spårvagnen, sedan var panikångesten ändå där (som gubben i  lådan). Jag hoppade av en hållplats tidigare än jag skulle av. Försökte få tag på någon att prata med en stund för att lugna nerverna, men alla nära och kära var upptagna. Kände hur tårarna sprängde bakom ögonlocken. Jag hatar dessa ångestattacker! Önskar inte min värsta fiende (om jag hade någon) detta. Var nära att vända och åka hem igen.
På något vis lugnande jag ändå ner mig lite. Tog mig in i huset. Letade efter en vattenkran att fylla på min vattenflaska. Några minuter kvar. In i föreläsningssalen. Hittar en plats (utan att krångla mig förbi andra, som i en biosalong) längst bak. Andas. Andas. Dricker vatten. Kursen startar. Ångesten börjar släppa.
Under dagen skapar vi sedan smågrupper (våra seminariegrupper) och äntligen känner jag mig tryggare. Vi är bara 8 stycken så nu kan alla slappna av och prata. Inte bara stå där knäpp tysta som små ljus i korridoren, som tidigare på morgonen. Jag kan vara mamma till allihop (det gäller för övrigt hela klassen), men jag trivs bra med dem i gruppen. Vi äter lunch ute tillsammans och pratar ihop oss om våra uppdrag och om morgondagen (idag alltså) då vi ska träffas och påbörja våra kompisporträtt. Åker hem. Trött, men nöjd.

dag2
Trött idag.

Idag började jag morgonen, fortfarande trött från gårdagen, med att åka till mitt ”kvarter” för att göra min första mobilfilmade intervju. Hittar en kvinna att intervjua nästan med en gång. Filmklippet blir fyra sekunder för långt. Orkar inte bry mig. Åker hem igen för att äta lunch och ladda upp videon som ska läggas ut på vår sida med alla samlade kvarter. Uppladdningen tar en evighet (en timma för en video på 1 min?!). Jag blir sen (fast hinner i tid ändå) och får stresshuvudvärk. Mitt i detta ska vi fotografera varandra i skolan, följt av intervju och en kort videoinspelning (allt för kompisporträttet). Tänk att jag aldrig kan vänja mig vid att höra min egen röst eller än värre se mig själv på rörlig bild. Ve & fasa! När jag sedan inser hur ofta jag säger ”eh” i varje mening vill jag gömma mig någonstans. Jag är absolut inte ensam om det, det vet alla som blivit inspelade, men hur sjutton gör man sig av med alla överflödiga ord och ljud?! Fast trots att det här är otroligt jobbigt för mig tänker jag att det här är bra för mig. Jag behöver få se mig själv. Höra mig själv. Det är enda chansen att kunna få ordning på rösten. Och osäkerheten. Kommer jag bara över pinsamhetsfasen kan jag börja arbeta på att våga i olika sammanhang. Tar jag mig igenom alla obehagliga situationer här på utbildningen (och det blir många denna termin) kanske jag en dag vågar undervisa i yoga också. Just nu är de faktiskt en simpel sak som denna som får mig att kämpa. Att komma över alla rädslor som hindrar mig från att följa mitt hjärta är det viktigaste. Det andra kommer med som en bonus.
Se, det blev visst ett ganska långt inlägg ändå.

Imorgon ska vi samlas i våra seminariegrupper och titta på alla videointervjuer. På torsdag måste jag skriva mitt kompisporträtt. Föreläsningar på fredag och på lördag måste jag ut och filma och intervjua i mitt kvarter igen. Denna gång för en längre video som ska redigeras. Även detta med mobilen. Lär bli pilligt (ogillar att göra sådant med telefonen) och det är dessutom helt nytt för mig. Späckat schema minst sagt. På detta är lilleman i sin värsta mini-tonårsfas. Dagliga hysteriska utbrott. Bråkar om precis allt. Och finns inget att bråka om så bråkas det om det. Allt på en gång. Har de här dagarna undrat ifall jag tar mig levande ur denna termin.

Nu måste jag sätta mig i soffan och koppla av en stund innan läggdags.
Nattinatt!

 

Annonser