Etiketter

, , , ,

De flesta upplever nog detta ord som något positivt. Något med Go! och jävlar anamma!
Jag, som alltid måste vara motvalls, upplever det tvärtom. Alltså som något negativt. Något som troligen gör att jag blir utmattad och måste ligga på sofflocket i flera dagar efteråt.
När skolan så skriver ”vi hoppas att ni kommer att uppleva studietiden som rolig, intensiv och utmanande” tänker  jag i mitt stilla sinne att  ja, det gör ni säkert era sadister! *fniss*
Vårt schema (8-timmarsdagar i stort sett varje dag må-fre) och alla uppgifter som har deadlines redan tidigt efter kursstart tyder på att skolan förväntar sig att flertalet elever är 20+, kommer hyfsat direkt från gymnasiet och inte har vare sig familj eller fritid. Bara den grunden är en utmaning i sig för oss småbarnsföräldrar.
Kanske passar upplägget en person som vill arbeta stenhårt och göra karriär. Själv vill jag ju vare sig synas eller arbeta stenhårt. Och än mindre göra karriär. Jobba så lite som möjligt (endast för att klara försörjningen och helst hemifrån) och att få ägna mig åt skrivande på något vis är min kopp te. Det är inte att jag är lat. Jag värderar bara familjelivet och fritiden mer än att arbeta dygnet runt. I vilket fall, ni märker ju redan nu att jag kommer att jag kommer att bli en outsider. Och så är jag osocial på det också. Jag lär bli en utmärkt journalist förstår ni. ;-)
Så varför så negativ? Ja, det är väl helt enkelt så att jag alltid bli lite ängslig när jag ställs inför något nytt, som t ex innan en ny kursstart (och inför utmaningar). Ska jag vara helt ärlig så är jag faktiskt inte bara ängslig, jag är fullkomligt livrädd! Jag har kommit in på en tuff utbildning som är det närmsta jag kommit vad gäller att få använda skrivandet yrkesmässigt. Därtill ska sägas att jag tryckt ner mig själv hela livet. Har aldrig trott på att JAG KAN! Jag flyr hellre fältet när det inte går som jag tänkt mig, eller när jag märker att de andra är ”bättre” än mig. Sådana tillfällen blir det många av på universitetsutbildningar. I sådana miljöer får jag väldigt lätt att se mig själv som okunnig. Där jag var på topp på komvux är jag här en nolla. Naturligtvis vet jag att det inte är så, men jag känner mig helt enkelt inte hemma i en miljö där alla talar ett annat språk än mig. Så ja, jag har all anledning att uppleva det här som skrämmande. Kanske blir det extra otäckt också för att det här troligen är min sista chans nu. Jag vet att jag måste ta mig i skinnet och möta alla rädslor. Jag har ju scenskräck för böfvelen! Vad sjutton har jag gett mig in på?!

bunker

Min lilla bunker.

När man då, som jag, låst in sig i flera års tid och sopat allt det som ses som utmaningar under mattan. Då blir det en ganska stor utmaning att ta sig ut ur sin bunker, med massiva väggar, för att möta sina värsta demoner. Jag vet faktiskt inte om jag är redo för det just idag, men på måndag måste jag göra det ändå. Wish me luck snälla ni!

Bilden har jag lånat från Google.
Annonser