Etiketter

, , ,

Ibland behöver man semester från offentligheten. Ja, t o m paus från skrivandet. Jag har skrivit anonymt ett tag. Kreativiteten har inte varit på topp. Det är den inte riktigt ännu heller. Jag har inte heller velat hamna i diskussioner. Skrivandet har bara varit ett sätt för mig att få utlopp för mina tankar, utan beskådan från mer än ett ytterst litet antal människor.
Nu har jag ändå bestämt mig för att starta upp den här bloggen igen. De gamla inläggen är raderade. Jag vill börja på ett helt nytt blad.
Borde kanske erkänna att jag egentligen gör det här mest för att jag känner att jag behöver göra det. Med tanke på att jag inom kort börjar läsa på journalistprogrammet behöver jag ta tag i skrivandet igen. Pauser från det akademiska är dessutom nödvändigt emellanåt. Rädslan för att jag ska komma av mig igen finns ständigt närvarande. Att jag ska tappa orden och bli helt ”tyst”. Det var vad som hände någon gång under vårterminen på bibliotekarieprogrammet förra året. Sedan dess har jag inte kunnat skriva. Det har varit total skrivtorka. Allt jag skrivit har låtit tillgjort och helt igenom negativt. Orden har tvingats fram. De har inte kommit flödande från hjärtat. Får skriva jag inte skriva från hjärtat blir det så. När jag tvingas skriva på ett vis som någon annan bestämt och med ord jag själv inte skulle välja. Nej, jag ryser vid tanken, och jag hoppas att det blir bättre på denna utbildning. Visst finns det akademiska med, men som journalist kan man inte använda sådant språk om man ska nå ut till allmänheten. Fy sjutton vad torrt och trist det skulle vara att läsa tidningar då.

För er som inte känner mig sedan tidigare så räcker det att för stunden berätta att jag äter, sover och lever yoga. Eller tja, åtminstone försöker jag göra det. Jag skulle ljuga om jag säger att jag alltid lever som jag lär. ;-) Det blir många snedsprång i livet, men jag tänker att det hör till och att det inte gör så mycket. Det handlar om balans. Att vikten inte ska tippa över helt på en sida. Jag försöker att tänka att det jag gör är gott nog. Att det är ok att inte vara harmonisk som Buddha, att vara grinig & tvär och envis & omedgörlig emellanåt.  När jag tänker efter är jag nog inte en speciellt yogisk människa alls. Men. Man kan inte ställa för höga krav på att allt ska vara perfekt när man har småbarn hemma och är två vuxna som ägnar sig åt heltidssysselsättningar.
Med tiden lär mina nyanser komma fram här. Jag hoppas bara att jag får tid att göra de där avtrycken och att det inte bara blir tunga suckar om hur lite tid jag har att ägna mig åt att ha ett liv.

Välkomna hit! ❤

 

Annonser