Nytt namn på bloggen

Etiketter

Som ni kanske ser har jag bytt namn på bloggen. Den heter från och med idag Light By Parameshwari. Det är samma namn som jag nu även använder på Instagram, fast där ihopskrivet – lightbyparameshwari.
Url/adress till sidan består än så länge, men jag kommer inom kort att byta till en egen domän. Hav tålamod med mig, jag vet att jag bytt adress ett flertal gånger, men efter detta byte dröjer det länge tills något ändras igen.  ;-)

Ha en fin helg!

I’m all in!

Etiketter

, , , , , , ,

I Varberg kändes det nästan som att jag tog ett steg fram och tre steg tillbaka. Nu när jag är hemma igen är det tvärtom.
Jag gjorde mina lektioner (40-dagars programmet) varje dag. Jag yogade och mediterade varje dag, men jag kände mig inte helt närvarande. Hemma märker jag ändå att något hänt, även om jag inte upplevde det så i Varberg. Och när jag tittar bakåt i boken (ACIM) märker jag att jag nu förstår lektioner jag hade svårt att ta till mig när jag gjorde dem för bara några månader sedan. Det gör mig glad, speciellt när jag vissa dagar upplever det som att jag hamnat på ruta 0 igen.
Jag ska erkänna att jag nu lättare kan urskilja de saker som får mig att halka bakåt. Det har naturligtvis med mina egna tankar att göra, men det finns annat som påverkar också. Saker som skapar obalanser. För mig är det bland annat oregelbundenhet i vardagen, för lite egentid (= tid i total tystnad), för mycket gluten (=hjärndimma och trötthet) och kaffe & alkohol. Sistnämnda har blivit lite av en nemesis den senaste tiden. Den där vanan att det ska tas ett glas för att ”det är ju semester (lediga dagar)”. Nej, det funkar inte längre. Vid vissa tillfällen har jag gått emot magkänslan med resultatet att det blir obalans i kroppen i flera dagar. Jag har känt mig ganska splittrad vad gäller just detta ämne. Precis som med kaffe vill jag ju vara som andra. Att dricka en kopp ibland. Att ta ett glas vin ibland. Det är väl inget konstigt med det liksom?! Men jag känner varje gång hur jag går emot den inre rösten. Hur jag trycker ned den och låter egots röst ta över. Det blir dock svårare att inte lyssna på den sanna rösten, och det blir allt tyngre att leva med bakslagen som oundvikligen uppstår.
Allt här på jorden må vara en illusion, men vissa saker påverkas vi av lik förbaskat.
Jag har tänkt mycket på det här hela året. Vilka val jag gör och hur jag påverkas av dem. Lever jag som jag lär?
Det är inte så att jag tänker bli 100% renlevnadsmänniska… men kanske behöver jag välja bort det som påverkar mitt andliga liv negativt (och det gör både kaffe och alkohol).
Så jag funderar över varför det är så svårt att bara välja bort det. Det är ju inte som att jag är beroende av någotdera. Det är en gammal trist ovana som är svår att bryta helt enkelt. Men nu sitter jag här och tänker att det väl är dags att släppa taget även på denna front. Jag har ju gjort det med så mycket annat. Därmed inte sagt att jag måste välja antingen eller, fast jag skulle ändå vilja testa på en längre tids uppehåll för att se vad som händer i kroppen. Inte så att jag tänker skriva under några ”kontrakt”, men bara det att jag skriver detta här och nu får mig att känna att jag behöver stå för beslutet och faktiskt gå ALL IN för det.
Jag ska också lyssna bättre när jag behöver tid i ensamhet, och inte gå emot detta behov (jag är tyvärr ganska bra på att köra över mig själv där). Det är ett måste för att inte påverkas av alla energier som strömmar mot mig ute bland folk. Jag vet att jag säkert skulle kunna använda mitt ”klarkännande” till något positivt, men blir det för mycket kan jag inte skilja mina egna tankar/känslor/energier från andras. Det blir bara jobbigt och jag blir helt tömd på energi, och ibland är väl det där vinglaset en flykt från det som ”attackerar” utifrån (åtminstone är det så jag upplever det just då).
Jag ska ta bättre hand om mig själv från och med nu helt enkelt!

Sat Nam

Semestern

Etiketter

, , , , , , , ,

Det har inte blivit mycket skrivande här nu. Semesterveckorna brukar bli så. Jag vill inte fastna här, och det är vad jag gör när jag skriver. När vi är lediga tillsammans prioriterar jag familjen. På det har jag i ärlighetens namn inte heller haft så mycket skrivlust.
Semestrar i all ära. Jag längtar varje år, men mot slutet längtar jag efter de vanliga vardagsrutinerna. Att få yogan ordentligt gjord tidigt på morgonen och sedan ha tid över till allt annat. Inte utspritt på det vis det blir under ledigheten.
Maten som äts under hotellvistelser blir inte heller alltid så nyttig. Någonstans känner jag ett konstant inre gnag när allt blir upp- och ned. Jag gillar fasta rutiner hur trist det än låter.

IMG_0145

Vi har haft det bra ändå, om jag räknar bort alla dagliga konflikter med lilleman (som just nu lika gärna skulle kunnat vara en tjej i puberteten *skratt*). Barnen är våra bästa lärare och det har vi sannerligen fått ta till oss med råge de senaste månaderna. Jag antar att allt blir bättre även för honom när vi återgår till det vanliga livet.
Vädret var inte lika bra i Varberg i år, men det har å andra sidan resulterat i mer yoga och meditation. W lärde sig att simma första veckan på plats. Allt blir ju så mycket lättare med det och nu har vi ännu en grej vi kan göra tillsammans, både som lek och som träning.
Jag har haft tid att tänka igenom saker och ting. Känna efter ordentligt.
Dagen vi kom dit fick jag svar från antagningen. Jag blev antagen till kursen i pedagogik 180p som jag sökt till hösten. Det för övrigt det jag skulle skulle berätta om och som jag lite hemlighetsfullt skrev om i våras. Nu blev det ju inte riktigt som jag hade trott när jag skrev det för jag tackade nej till kursen. Jag vill helt enkelt inte plugga på universitetet mer och ta mer studielån. Det var förvisso inte det som fick mig att tacka nej utan att det helt enkelt inte var rätt. Jag aktar mig för att gå emot min intuition igen.
Nu är det snart augusti och jag vet att det kommer att komma någon typ av ”svar” till mig då. Ett svar på vad jag ska göra. Hur jag ska gå vidare.
Ett litet steg (eller ganska stort skulle jag säga) har jag redan tagit. När jag hade läst klart 40-dagars programmet bestämde jag mig för att fortsätta med kursen ”Living in Purpose Mastery Program for Miracle Minded Thinking” som sträcker sig över 6 månader. Den kostade en del, men jag vet ju att det här är vad jag vill göra. För mig räcker det inte att bara läsa och praktisera boken (ACIM). Jag behöver det stöd jag får från Teachers of God. Alla bonustexter och videos är guld värda. Nu fick jag även med ljudfiler och extratexter till boken. De dagliga lektionerna blir roligare på detta vis. Jag ångrar mig inte för en sekund. Är så tacksam att jag hittade vidare hit. Och med det har jag naturligtvis ett mål, men det ligger ännu i sin linda.

IMG_0170

Under vistelsen i Varberg träffade jag min bloggvän Lotta (som också var där då) för första gången. Vi pratade, fikade och promenerade vi havet. Det var jättetrevligt (tack för en toppendag!)! Är så tacksam för att vi fick möjlighet att ses! Det var något som värmde mitt hjärta i sommar.
Träffade även två gamla klasskompisar från gymnasietiden. Det blev ingen lång stund, men det var skoj att ses efter så lång tid.

IMG_0176

Och nu gick musten ur mig… och längtan efter rawglassen och kaffet alltför stor för att fortsätta. ;-)
Njut av söndagen!

Vad tänker du på?

Etiketter

, , , , , , ,

IMG_0063

Jag skrev en liten text om detta på Instagram i förrgår. Då hade jag som uppgift i 40-dagarsprogrammet att övervaka mina tankar under hela dagen och skriva ner mina upptäckter i alla situationer.
Det var en otroligt nyttig övning som jag nu planerar att fortsätta med. Jag plockade fram ett nytt anteckningsblock igår som jag tänker fylla med mina övervakade tankar varje dag.
Faktiskt har det varit ganska svårt, för när jag försvinner in i vad jag kallar ”dagdrömmeri” så vet jag ofta inte alls vad jag tänker på. Det kan låta konstigt, men det är som att jag går in i en dimma. Jag har stått och kliat mig i huvudet många gånger när jag upptäckt att jag faktiskt inte alls har koll på vad som rör sig i mitt huvud. Har dock inte övervakat mig själv på detta vis tidigare så nu har jag gjort det till ett spännande projekt – att ta reda på vad mitt ego egentligen har för fuffens för sig.
En sak som jag dock märker är att jag dömer hela tiden. Jag tror ofta att jag blivit bättre på att inte göra det, och det är förvisso sant, men likväl gör jag det (samtidigt ska jag erkänna att jag är ganska bra på att se det vackra i andra också). När jag medvetandegör vad det är jag dömer så försöker jag titta lite extra på vad det är jag triggas av. För naturligtvis finns det ju i mig också. Det är ju trots allt jag som skapar det som händer utanför mig.

Ska inte skriva så mycket mer om detta nu. Ville bara berätta hur intressant jag tycker att det här är. Det är som att jag nu lär känna mig själv på riktigt. Jag har inte riktigt ”haft tid” att göra det innan. Jag har hela tiden varit på väg någon annanstans.

Speglingar

Etiketter

, , ,

Jag måste påminna mig om och om igen:

Min yttre värld är en reflektion av min inre värld.

Jag väljer vad jag vill se på utsidan. Det valet gör jag när jag tänker de tankar jag gör. Utsidan är alltid ett bevis på hur välstädat det är i mitt inre. Hur mycket jag förlåtit, mig själv och andra. Om jag fortfarande identifierar mig med min kropp. Om jag ser mig som separerad från alla andra.
Det är otroligt rensat i mina fysiska garderober, men på insidan finns en del kvar att jobba med. Jag är tacksam för att jag har detta ”mått” att gå efter.

In i grott-mode

Etiketter

, , , , , , ,

Jag är fortfarande halvdöv på vänsterörat. Har nästan vant mig vid det nu men i vissa lägen, t ex när mycket buller och höga ljud omkring mig, blir det obehagligt. Antar att det bara är att tålmodigt vänta ut det hela. Det brukar ofta ta några veckor innan det är helt bra igen.
Under tiden passar jag på att göra ett nytt försök att utesluta kött ur kosten. Det har funkat bra i de två veckor som förflutit. Fortsättning följer…

Har kommit in i ett sådant där tillstånd av anti-sociala-medier igen. På samma gång som det ger mig väldigt mycket (främst då att dela med mig av bilder och texter på Insta) kan jag bli tokig av att det på andra håll ska vara så himla mycket bliss och kärlek överallt. Det ska peppas, dunkas ryggar och skickas hjärtan. Lärare hyllas som gurus. Uppfattar det ibland som att en del blir sittande på nätet och låter allt hända där istället för att vara ute i riktiga världen och lära sig att använda sina nya redskap i praktiken. Det är farligt om man tappar tron till den egna förmågan. Läraren finns där en period (kortare eller längre beroende på), för att hjälpa dig att hitta dina egna redskap. Inte för att placeras på piedestal under ett aldrig sinande jubel.
Det är nog så lätt att sitta med datorn i knät eller telefonen i handen och skicka kärlek till alla. För mig blir det så falskt på något sätt. (Nu är det egentligen inte min mening att döma någon för jag har mina stunder jag med och för en del kanske detta är en livlina just nu. Det blir bara så konstigt för mig.)
Jag har börjat dra mig undan mer och mer. Vill inte vara delaktig i det sötsliskiga. Jag kommenterar ibland när det är läge för det. Har inte så mycket frågor längre och jag vill inte sitta och älta vara sig det goda eller det dåliga. Har inget behov av att trycka på gilla-knappen dagarna i ända. Har inte heller något behov av att bli ”gillad”.
Tänker att många är rädda att missa något. Det är ju ”faran” med sociala medier. Men vad man missar är ju livet, som pågår medan man sitter där och låter timmarna gå och försöker leva någon annans liv istället för sitt eget.
Det är också det som stressat mig det senaste, att jag fortfarande försöker hänga med i mina grupper fast att jag borde arbeta självständigt. Do my thing så att säga.
Jag är inte så social för stunden och har inget behov av back up. Let go and let God är min melodi nu och jag tänker uppmuntra mig själv att vinna ny tid och energi genom att lägga mer tid på det jag är ämnad att göra. Utan att distraheras av alla illusioner runt omkring.

IMG_3081

Medicinsk yoga och döva öron

Etiketter

, , , , , , ,

Hela helgen har jag varit på vidareutbildning (för yogalärare) i medicinsk yoga.
Helgen har dock inte varit en dans på rosor. På lördagsmorgonen kändes halsmandlarna som två hårda bollar. Jaha nu kommer pollenallergin till slut, tänkte jag. (Gräspollensäsongen började på tal om det väldigt sent i år. Brukar få mina problem i mitten av maj.)
Efter lunchen började det slå lock för vänster öra. Det blev värre och värre och började trycka och göra ont. Till slut hörde jag knappt något alls på örat och jag tappade allt fokus. När jag kom hem gjorde det så ont att jag inte orkade vare sig prata eller lyssna på någon. Jag kröp ner under täcket och satte på en meditation på Insight Timer. Nästan genast kom frossan och en bit in i meditationen kom tårarna. De bara rann och rann. Det var som att något i mig släppte taget och istället gav plats åt diverse insikter.
W hade likadana symtom förra helgen och hos läkaren på måndagen visade det sig att han hade öroninflammation (dubbelsidig), utlöst av pollenallergi. (Han är fortfarande stendöv.)
Det här är helt klart pollenrelaterat, men jag tror inte att det är hela sanningen (det handlar nog även om ”karma”). Vi har grälat så mycket här hemma den senaste tiden (ni som haft en sexåring hemma kanske minns hur det var – ”lilla tonåren” har i vilket fall stämt in väldigt bra här). Vi har sagt saker vi alla ångrar. Främst jag, såklart. Jag är ju vuxen och borde veta bättre. I allt detta kaos är det inte underligt att vi får symtom från öron och hals. Det är kroppens sätt att säga ifrån. Vi orkar inte lyssna mer. Det går inte att ta in mer. Våra kroppar berättar att vi inte längre lever i sanning, i kärlek.
Min allra högsta önskan är naturligtvis att vi ska vara sams och visa varandra respekt, men det är inte alltid så lätt (att vara i de här kropparna, att vara människa).
Jag har prövats rejält sedan jag startade 40-dagarskursen, och det är nog som det ska vara. Dessa prövningar är ju bara ett test för att se hur stadigt jag står i min cirkel.
Att jag är medveten om vad som sker tyder ju ändå på att jag kommit någon vart. Jag vet vad jag behöver arbeta med och vad jag behöver släppa taget om.

IMG_3290

Yogasalen vid lunch på lördagen. Jag var helt ensam och det var så skönt.
Tystnad. Bara jag och mina egna funderingar.

Jag var rädd att jag inte skulle ta mig igenom andra kursdagen, men vaknade på morgonen och mådde lite bättre. Och trots att hörseln på vänsterörat fortfarande lyste med sin frånvaro tog jag mig igenom dagen och fick mitt diplom.
Idag är så tacksam att jag fick möjlighet att gå utbildningen. Medicinsk yoga tilltalar mig på ett helt annat sätt. Gissar att det är det lugna tempot. Kundaliniyoga gör jag hemma, det är min dagliga praktik, men jag känner mig mer bekväm med att undervisa i medicinsk yoga.
Nu ska jag försöka få tillfälle att undervisa mina närmsta så får vi se vart det leder till i framtiden.

Be kind or be quiet

Etiketter

, , , , , , ,

Kursen startar inte direkt. Först är det några förberedande dagar där bl a rannsakning ingår, t ex att skriva ner gamla sätt att vara och likaså det nya sättet jag vill vara på. Det blir så tydligt att de här 40 dagarna blir ett ”commitment” (i brist på det bästa svenska ordet för det). Inget jag ska ta lätt på alltså, och det gör jag inte heller. Utan att det för den skull är menat att bli gravallvarligt.
Jag inser här vad jag brister. Det har jag förstås varit medveten om länge, men det blir mer tydligt när jag skriver ner det och har det på papper.

bekindorbequiet

Det är kontrollbehovet som utmärker sig starkast.
Jag tror inte att någon utanför min närmsta familj märker något, men de jag lever med 24/7 gör det. Med besked.
Jag vet inte hur länge jag arbetat med detta. I perioder fungerar det riktigt bra. Det är när jag är helt i balans. Men… mestadels är jag nog överjävlig att leva med. Ja, jag är helt enkelt ingen lätt människa att bo ihop med, den saken är klar. Kanske är det för att jag inte är en bo-ihop-med-människa. Jag är en leva-ensam-människa. Jag är enstörig, butter och envis till förbannelse (och det blir värre ju äldre jag blir). Det har tagit tid för mig att acceptera detta till fullo, men så är det. Jag behöver få ha det på mitt sätt, annars rubbas allt. My way or the highway! Om inte blir jag högljudd, elak och iskall. Det är naturligtvis inget jag gör med en medveten agenda. Jag ska inte heller säga att jag inte rår för det, för visst kan jag göra på annat vis om jag lägger manken till, dvs ger egot en rejäl snyting och visar vem som har makten.
Med andra ord, egot styr alldeles för mycket i mitt liv fortfarande.
Med detta kanske jag ska ge en hel massa cred till min älskade make som stått ut med mig i 10 år. Det borde också vara en komplimang från min sida att jag låtit någon, som trotsar mig varje dag, få vara med i mitt dagliga umgänge (utan att jag hällt såpa i trappan). ;-)
Jag hoppas också att W ser bakom allt och vet att det finns så mycket kärlek i allt jag gör, fast att det kanske blir galet ibland.
Det här är en sådan sak som ingår i min rannsakning. I detta fall att lära mig att hålla tyst. Att jag inte måste reagera på precis allt. Att jag inte måste ta alla strider. Att jag kan klara av att vara lika icke-dömande i hemmet (med familjen) som utanför.
Jag ska försöka vara mindre ragata helt enkelt. Jag ska också vara mer förlåtande. Inte bara mot andra, utan även mot mig själv. Det är en sådan viktig del av den här processen. Det går inte att gå vidare utan att i sitt hjärta f.ö.r.l.å.t.a.

De här fyrtio dagarna ska bara handla om mig (inte ur ett egoperspektiv). Om min egen personliga utveckling. Ett steg närmare min sanning.
Jag ska vara i min bubbla. Vända mig inåt. Lyssna. Ta till mig. Anteckna det som behövs. Släppa taget om det som behövs.
Det handlar om mig. Inte om att jag ska ge mig ut och förändra världen. Bara om mig. Gräva där jag står. Utan att påverkas av det yttre. Utan att själv påverka. (Förstnämnda är nog lättare sagt än gjort… troligen det andra med.)
Det här kommer att bli ett äventyr. Ett stort steg på vägen mot det nya.

Sat Nam

Jag kursar vidare

Etiketter

, , , , , , , ,

Igår anmälde jag mig till The 40-Day Program hos Teachers of God Foundation (med Lisa Natoli). Precis som när jag anmälde mig till ACIM-kursen tryckte jag på knappen innan jag hann tveka eller började komma med en massa undanflykter som att nu är det snart familjesemester/sommarlov, i Varberg hinner jag inte ägna mig åt en ny kurs osv.
Jag har tittat på den en tid förstås och hade tänkt vänta till hösten, men varför det?!
Tiden är NU!

40dayprog

Jag är glad att jag gjorde det i vilket fall. Och jag känner stor tacksamhet att den kom till mig. Ser fram emot att gå en kurs igen och jag tror starkt på den här. Jag har fallit totalt för ACIM så det här blir för mig ett sätt att vidareutvecklas. Att ta ytterligare ett steg närmare mitt sanna jag. Att kanske en dag själv undervisa.
Det kommer säkert att bli lite tufft att få ihop det nu när W är hemma med mig hela dagarna (från och med i övermorgon), men en liten utmaning är kanske vad som behövs. Något spännande sägs ju vänta i augusti och då vill jag ha förberett mig väl. ;-)

I helgen är det dags för utbildningen i medicinsk yoga. Det ska bli så kul!
Jag hoppas få bättre användning av denna komplettering. Det känns mer som jag, åtminstone när det kommer till undervisningsdelen.

Bilden kommer från teachersofgod.org