Gör det du älskar och älska det du gör

Etiketter

, , , , ,

Inget sker om man alltid gör saker på samma sätt.
Min metod är att göra sådant jag är rädd för, sådant jag inte kan, att gå dit där ingen någonsin varit.

Marina Abramovic, performancekonstnär

Marina Abramovic har dykt upp lite här och var i mina flöden det senaste. Bland annat i Intuition – vår värdefulla kunskap (klickbar länk). Dokumentären var väldigt intressant, så titta gärna om du har möjlighet.
Det jag fastnade för, vad gäller just Marina, var orden här ovan. Ännu en gång upplevde jag det som att någon talade direkt till mig. Den där obekväma pinnen i sidan. Samtidigt med vetskapen att det är någonstans där jag måste börja. De gamla upptrampade stigarna har gjort sitt. Det är dags att hitta en ny väg. Ännu inte synlig för blotta ögat (men väl i hjärtat). Det kan naturligtvis vara en väg som andra redan gått, eller går just nu. Fast även om min väg är densamma, eller liknande, så är det en unik väg anpassad för just mig och min förmåga.
Jag har hela tiden velat ha det till att min livsuppgift är en utstakad väg. Till viss del kan det naturligtvis vara så, men det behöver inte nödvändigtvis handla om ett specifikt yrke. Så länge jag tror det kan jag söka i en evighet. Det jag ska göra kan jag göra (nästan) oavsett vad jag arbetar med. Det är nog det jag har svårast att ta till mig. Att jag inte alls måste göra en massa saker. Samtidigt vet jag varför jag behöver bli klar med det jag håller på med. Eller ”klar” behöver jag förstås inte ha blivit, men jag behöver ha boat in mig i detta innan jag gör något. Det ska vara en naturlig del av mig.
När vi är i balans (och har lagt egot åt sidan) så kan vi göra (nästan) vad som helst och ändå älska det vi gör. Dit har jag inte tagit mig riktigt ännu. Jag vet hur skör tråden fortfarande är. Skulle jag ge mig in i saker jag inte är redo för så blir jag ”offer” för stressen igen.
Den dagen jag står starkt förankrad i min cirkel även när vindarna blåser som hårdast – då är jag redo. Tills dess fortsätter jag att dagligen meditera och öva på medveten närvaro. Jag vet att svaren redan finns. Jag vet också att de inte alltid är bekväma och kanske kräver stort mod. Det handlar om att veta när jag ska handla och när jag ska låta bli. Magkänslan blir allt tydligare i det fallet. Känner jag stark oro är det oftast inte rätt, eller åtminstone för stunden fel läge att fatta beslut. Det är också stor skillnad på sund nervositet och rädsla som tar över hela tillvaron.
Jag känner tillit till min egen förmåga och till att det som behöver ske sker.

Upplyftande dagar

Etiketter

, , ,

Jag är inte lika trött som jag var i början av veckan. Har haft några riktigt angenäma dagar faktiskt. Utöver yogan och mirakelkursen har jag mediterat mycket, gett mig själv reiki, promenerat och jag och W har börjat skriva tacksamhetsdagbok tillsammans. W verkar uppskatta detta väldigt mycket och plockar ivrigt fram anteckningsboken varje dag när han kommer hem från skolan. Det är nog inte så mycket att vi skriver om tacksamhet utan att vi gör något tillsammans och pratar om saker som är det viktiga. Det här ger oss båda mycket och jag ska försöka komma på fler saker som förenar nytta med nöje framöver.

På min promenad i morse mötte jag ännu ett djur. En koltrast. Den satt där på en gren och lyste liksom intensivare än allt annat. Precis som med rådjuret tittade vi länge på varandra, fast denna gången gjorde jag misstaget att plocka fram mobilen. Ville föreviga koltrasten. Den flög förstås iväg.

koltrast

Solögas ord om koltrasten: ”Du kommer att upptäcka nya sidor hos dig själv. Min gåva till dig är förändring och förnyelse.”
Ganska träffande det med. Å andra sidan finns det säkert något som klingar rätt i alla djurens budskap.
Nu tycker du säkert att det väl inte alls är speciellt konstigt att man möter djur på sin väg. Och nej, det är förstås sant. Men för mig är det inte vanligt att få sådana här intensiva upplevelser där jag får direktkontakt med djuret i fråga. Jag ser fåglar jämt, det börjar ju trots allt bli vår och det är mycket liv och rörelse i de skogsdungar jag går förbi. Men jag ser sällan fåglarna. Alltså verkligen ”ser” dem.
Jag ser många tecken omkring mig nu för att jag är öppen för det och jag tar tacksamt emot dem. Det är för mig både vägledning och bekräftelse på att jag är på rätt väg.
För en stund sedan ”snubblade” jag över en intressant utbildning på nätet när jag sökte efter annat. Det är en sådan typ av kurs jag tittat på i flera år, men inte vågat anmäla mig till. Därtill har jag inte heller hittat någon kursanordnare jag känt mig bekväm med.
Priset var bra och mannen som håller i kursen känner jag till sedan tidigare. Kursen hålls under 6 helger (med start i oktober) i Varberg. Kost och logi ingår i priset. Jag har bokmärkt sidan så att jag kan gå in och läsa mer. Det vore förstås dumt att inte satsa på detta, men jag behöver smälta det lite först. Kanske dyker fler alternativ upp under vår och sommar.
Inspirationen till att göra något nytt och spännande ruskade åtminstone liv i mig här.

Bilden på koltrasten kommer från Googleflödet

Bejaka kärleken

Etiketter

, , ,

I en liten skogsdunge kom ett rådjur springande i morse. Det händer väl ca en gång om året på ungefär samma plats. Jag stannade till. Rådjuret stannade till.
Jag vågade knappt andas. Funderade på om jag skulle ta fram mobilen. Nej denna gång ville jag inte förspilla ögonblicket, där jag stod i stilla förundran för detta vackra djur.
Jag kände mig så fylld av kärlek. Och så läste jag vad Solöga skriver om rådjuret när jag kom hem:

Bejaka kärleken i ditt liv. Min gåva till dig är att få kärleken att växa. Rådjurens visdom är att se med kärlek på världen. För dig gäller det att begagna dig av deras synsätt och att stärka kärleken i ditt liv genom att ge kärlek till dig själv och till andra.

Såklart!
Jag är så tacksam för denna lilla stund. Så tacksam för rådjuret som kom i min väg. Så tacksam för insikt och kärlek. ❤

I min cirkel

Etiketter

, , , , , ,

När jag läste ACIM-kursen online upptäckte jag att en del av medlemmarna ville (och fortfarande vill) hemlighålla sitt deltagande. De är ännu inte redo att avslöja sin andlighet för omvärlden. Kanske inte ens för sin egen familj.
Jag upplevde det som underligt. Kanske till och med lite tragiskt. Är det så skamfilat att ha en tro, eller att ägna sig åt andlighet över huvud taget, att man inte vågar visa upp det som ligger en så nära hjärtat?
Sedan tänkte jag lite till och insåg att även jag till viss del ”döljer” en del av min andlighet. Inte så att det är hemligt egentligen. Frågar du så svarar jag mer än gärna. Men en del vill jag inte skriva om. Åtminstone inte riktigt ännu, eftersom jag själv inte bearbetat det tillräckligt för att våga visa mig så naken. Det är för svårt. Jag blir missförstådd som det är ändå, utan att behöva krångla till det ytterligare.
Ja, så någonstans förstår jag de här människorna. Att man kanske inte orkar behöva förklara sig. Speciellt när det händer mycket på kort tid, för det gör det när man ger sig in på de vägar som är hjärtats. Ändå tycker jag inte, som ni vet mycket väl nu, att man ska behöva förklara sig. När man står där på vingliga ben (osäker fast ändå så fast i myllan) är det sista som behövs någon som ifrågasätter det man gör. Kräver att man ska förklara sin andlighet. Eller än värre, vänder ryggen till. Det skrev jag också om för ett tag sedan.
Då är det till att man faktiskt står såpass fast och jordad att man kan rycka på axlarna och gå vidare. Jag tror att detta är anledningen till att många väljer att vara tysta. Rädslan för att bli övergiven av sina vänner. Att de ska tro en massa. För nog tror vi alla en massa. Vi har en hel drös av förutfattade meningar på lager, fast egentligen vet vi inget alls. Vi tror att vi vet. Vi tar för givet att vi vet. Men den enda som vet är personen själv, som upplever allt. Som är på väg att förändras.
Jag blir allt mer säker på var jag står och fast att det för stunden stormar en hel del så återgår jag hela tiden till min cirkel, där jag tankar energi och kärlek.
Jag hoppas att du också har någonstans att ”tanka”, inte bara när det stormar utan även soliga dagar. Jag hoppas att du har någon du kan prata med om hjärtesaker, och att du inte upplever att du blir förlöjligad för att du har en tro av något slag.
Våga gå din väg! Våga stå stark! Eller börja åtminstone öva på det. Ett litet steg i taget. ❤

Trötthet i alla dess former

Etiketter

, , , ,

Jag har varit fruktansvärt trött sedan förra veckan. Märker att jag fortfarande dras till liggande positioner. Jag mediterar, men somnar mest hela tiden. Läser. Slumrar till.
Hasar mig fram i tillvaron. Saknar inspiration. Saknar ork.
Förkylningen gjorde gott på så vis att den var utrensande. Märker nu extra tydligt vad jag bör se upp med. Drack kaffe i fredags, och även om jag inte blev dålig märkte jag ändå hur starkt effekt koffeinet hade. Det ”susade” i kroppen hela kvällen efteråt.
Åt ett naanbröd till den indiska maten lördags. Hade längtat efter det så länge och det brukar fungera. Inte denna gången. Det var nog delvis detta som hjälpte till att framkalla tröttheten. Jämsides med ladies holiday (två dagar för tidigt denna gång). Och med största sannolikhet för att det börjar bli vår.
Det får helt enkelt bli ännu en vilovecka. Eller så länge som behövs. Att tvinga kroppen till fysisk aktivitet gör i vilket fall mer skada än nytta.
Är du också vårtrött?

Be the Change you wish to see in the World

Etiketter

, , , , , , ,

Förkylningen, sängliggandet och det intensiva i inåtblickandet har gjort mig än mer känslig. Alla lärdomar och insikter de senaste har inte bara stärkt mig, det har gjort mig skörare också. Lager efter lager skalas av.
Vissa dagar känner jag mig naken. Och ensam.
Jag ryggar tillbaka så fort jag kommer ut på nätet. Klimatet är inte varmt och tillåtande. Det har det förvisso inte varit på väldigt länge (om ens någonsin). Vid vissa tillfällen blir det bara mer märkbart. Som nu.
Mitt Instaflöde är det enda som ger mig härliga vibbar. Där känner jag mig alltid välkommen när jag kliver in (för att jag väljer vad som ska synas där). Jag blir glad av alla vackra bilder och budskap.
På många andra ställen blandas det vackra ut i självgodhet, aggressivitet, narcissism, pekpinnar och dömande.
Jag är medveten om att jag själv väljer hur jag ska uppfatta allt (och att jag nu tappar konceptet en aning), men just nu kan jag inte stå emot.
Varje gång jag går ut på nätet känner jag ett obehag. Av all ”hårdhet”. Av att ingen går fri från självutnämnda domare. Att alla ord ska ”märkas”.
Har ni läst artiklar på nätet t ex? Vad folk skriver i kommentarsfälten. Jag har slutat göra det för jag får ont i magen varje gång. När vi kan gömma oss bakom en bildskärm kommer så mycket elakheter fram att man knappt tror att det är sant. Hur orkar vi ens lägga så mycket energi på ilska, på att hetsa upp oss över vad andra gjort?!

Bara att jag skriver det här får mig att känna det som att jag själv ger mig in i en strid. Det gör mig nästan illamående för jag vill inte vara där. Jag är ingen bråkstake. Jag är en fredlig människa. Jag vill bara vara den jag är. Utan att behöva förklara mig in i minsta detalj.
Jag skriver för att jag tycker att det är roligt. Jag skriver för att jag hoppas att det jag delar med mig av kanske kan glädja, inspirera eller hjälpa någon annan.

Is it true

Ovanstående text har delats av många de senaste dagarna. Jag har själv delat den ett par gånger genom åren. Tycker att den är väldigt talande.
Tänk om vi alla kunde stanna till och minnas dessa tre frågor varje gång vi ska till att tala eller skriva något.
– Är det jag ska säga sant? Alltså inte sant enligt mitt ego, utan sant enligt mitt sanna inre. Känns det rätt att säga det, eller gör jag det bara för jag tycker att jag har rätt och du har fel. (Vad är rätt och vad är fel på tal om det?)
– Är det nödvändigt att säga det? Är det ord som den andra personen verkligen behöver höra? Har hen frågat mig om råd, eller är det jag själv (egot igen) som tycker att hen minsann borde få höra ett och annat? Måste jag berätta allt jag tänker? Måste jag berätta att jag tycker tvärtom? Kan jag kanske nöja mig med att bara lyssna uppmärksamt till vad den andra personen säger. Kanske lär jag mig något nytt om mig själv på detta vis.
– Är det vänligt? Säger jag det av sann välmening, eller handlar det åter igen om att ställa mig själv i god dager? Hur jag pratar med mig själv kan också vara av intresse. Är det med kärlek och respekt? Om jag mår bra i mig själv finns inget behov av att hävda mig, eller trycka ner och döma andra. Det är jag den första att erkänna. (För mig är de här tendenserna också varningstecken på att jag är på väg att tappa medvetandet igen.)

Jag vet att många skulle säga att världen hade varit en hemskt trist plats att bo på om alla skulle gå omkring och vara glada och uppmuntra varandra dagarna i ända. Själv håller jag inte med. Jag tror snarare att världen hade blivit en fredligare plats om vi slutade hitta en massa fel utanför oss själva hela tiden. Och då menar jag inte att vi ska gå omkring och knyta handen i fickan, le ansträngande och låtsas vara glada. Så ja, nu sjunger vi alla ”we shall overcome”. Å andra sidan… om vi inte haft ett så stort behov av stirra på det yttre och ge andra skulden för vår upprördhet så skulle vi antagligen inte ens behöva anstränga oss för att le och vara uppmuntrande. Det hade kommit naturligt. För det är det som är det finurliga. Källan till all glädje finns på insidan. När vi kan stanna där längre och längre stunder så händer det grejer. Då börjar det andra bli betydelselöst.
(Men vacklar, det gör vi alla hela tiden. Naturligtvis.)

Jag ska också tillägga att det här med att uttrycka sig och att konversera på nätet är svårt på det viset att det är många gånger svårare att göra sig förstådd. I text syns t ex inte tonfall och betoningar. Du som läser vet och ser egentligen inte om jag är upprörd eller glad när jag skriver. Ofta märks det naturligtvis, men mycket beror på mitt eget stämningsläge när jag läser. Det är otroligt lätt att tolka in saker som inte finns där. Det är lätt att ta saker personligt. Det är lätt att projicera (och det gör vi hela tiden).
Att konversera på nätet tar helt enkelt (ofta) väldigt mycket energi.

Men slutligen… även om jag känner mig väldigt ensam i det tumult jag går igenom nu vet jag att jag inte är det. Jag har den där närvaron i mig. Varje dag.
Och när det stormar som värst och det känns som att nu halkar jag hela vägen tillbaka, rätt ner i det svarta hålet. Då vet jag att jag är på rätt väg. Det är bara egot som kämpar för att överleva och tar till alla tricks för att vinna tillbaka makten.
Jag kommer framöver mer noggrant välja var jag uppehåller mig. Just nu lockar naturen allt mer. Trädkramande, meditation på en sten, frisk luft. Det börjar spira både här och där. I love it!

 

Jag vill ge mer än ett halvruttet äpple

Etiketter

, , , , , , ,

img_2383

Ja du känner förstås igen bilden från i januari. (Och däremellan ännu en gång, med ett annat kort bredvid.)
Gissa vilket kort jag drog idag? Igen.
Det blir nästan lite komiskt. Hur jag själv går och hoppas och tror på att något annat ska dyka upp. Men nej. ”Se här. Du har bara att förlita dig på den gudomliga vägledningen.”
Jag måste gräva djupare och möta inte bara ljus, utan även det mörker jag inte varit beredd att ta itu med tidigare. Det kommer att bli obekvämt. Jag kommer att möta sidor jag inte alls tycker om. Men jag måste gå igenom processen. Släppa taget om allt det andra.
Det kan jag absolut acceptera, men jag är ovan. Ovan att inte planera något eller tänka på vad jag ska göra till hösten osv. Någon sa för en tid sedan: ”du vill så mycket”. Och det är så mitt i prick. Jag vill ofta så mycket att jag springer ifrån det som är jag. Det som är min speciella uppgift.
Jag vill vara ”där” samtidigt som jag vill vara ”här”. Eller någon annanstans.
Vad jag än läser eller lyssnar till idag så går det ut på att du ska nå dina mål, få framgång och göra karriär. Kämpa dig blodig hit och dit.
Det är inte jag. Jag vill inte göra karriär. Jag har inga definitiva mål heller.
Det har ofta fått mig att känna mig som en looser. Kanske är det också det som sätter griller i huvudet på mig när jag går hemma och dräller. Borde jag inte gå den där utbildningen ändå? Och så ger jag efter. Hamnar på ruta 0 igen och ser ut som att jag sålt smöret och tappat pengarna.
Jag vill så mycket, fast innerst inne vill jag inget alls. Egentligen. Bara få lov att göra något jag tycker om. Något som får mitt hjärta att stråla. Utan en massa krav och måsten. Utan att behöva skriva rapporter och uppsatser. Utan att behöva vrida, vända, diskutera och göra grupparbeten. Utan att bli utbränd. Utan att vakna med ångest varje dag för att jag är på väg till ett jobb som är helt utan hjärta.

Häng inte upp dig på ett kort, kanske någon tänker. Och nej, det gör jag verkligen inte. Tecknen visas på många olika sätt. Kortet är bara det som petar mig lite extra i sidan.
Jag behöver bli vän med att bara vara. Jag måste inte göra någonting. Mer än att bli klar med det jag gör just nu. För att göra det jag ska (någonstans innerst inne vet jag ju, som sagt, om än inte helt konkret) kan jag inte vara halvfärdig. Jag kan inte ge någon ett halvruttet äpple, om jag uttrycker det så.

Närvaro

Etiketter

, , ,

Jag ska börja med lite tacksamhet. Idag är jag tacksam för att:

– jag får vara hemma och mysa med mitt lilla hjärta
– jag får vila
– jag har ett hem och får mat på bordet varje dag
– jag får till mig allt det jag behöver
– snön lyser så vit och vacker på utsidan
– jag har hittat en massa nya härliga meditationer
– jag har saker att se fram emot under året

Vi mår lite bättre här hemma idag, men W har fortfarande lite feber så han får vara hemma imorgon också.
Förmiddagen har spenderats på samma vis som gårdagen. Insight Timer är en guldgruva med underbara meditationer. Har tre nya favoriter som ger ordentligt med healing och avkoppling. Några andra visar på sådant jag behöver arbeta med, och det är en del. Såklart.
Jag påminns om att jag hela tiden kan välja hur jag ska tänka, tala och handla. Självklarheter, fast inte alltid så självklart i praktiken.
Men… allt börjar med mig. Jag har de redskap jag behöver. De finns i stillheten.
I medvetenhet och närvaro.

Snoriga näsor och trötta kroppar

Etiketter

, , ,

Till slut bröt det ut. För W i natt med hög feber och mer hosta. För mig under natt och morgon. N är fortfarande sjuk men gick till jobbet ändå.
Har legat under täcket i sängen hela morgonen och lyssnat på guidade meditationer på Insight Timer och gett mig själv reiki. Det är det enda som fungerar nu. Hade så gärna läst eller sett på en feel-goodfilm, men ögonen går i kors och huvudet är tungt.
Utanför är det alldeles vitt. Som gjort för en dag i pulkabacken. W har dock inte sagt ett ord om det. Lilla sjuklingen. (Och jag är tacksam. Hade inte orkat med den ansträngning som krävs för sådant idag.)

Jag ska väl återgå till sängen och blunda lite grann.
Ha en fin måndag!

Jag är. Du är. Vi är (ett).

Etiketter

, , , , , , , ,

Det har fortsatt att vara lite kämpigt här. Magen, som är svullen, svider och är gasig, är nog det som är värst och som jag upplever utlöser all obalans. Nu reagerar jag på lök, vitlök och en del andra kryddor också. Det är inget ovanligt förvisso, men jag brukar inte ha problem med det i vanliga fall. Med allt detta tänker jag på hur mycket en frisk mage faktiskt betyder för välmåendet. Likaså energinivån.
N är sjuk, W hostig och jag har också känt att jag är på väg att bli sjuk. Halsen svider och jag har varit trött hela veckan, men kroppen kämpar emot. Den brukar göra det. Själv önskar jag att det ville blomma ut istället, så jag får rensa ut systemet och bara lägga mig under täcket i soffan. Tacksamt ta emot alla insikter, som jag brukar få när jag är sjuk.

Samtidigt med detta har jag prövats i alla möjliga situationer under veckan som gått. Som att Gud (ja jag börjar känna mig bekväm att använda det ordet nu utan att vara rädd för att missuppfattas) testar mig, för att se om jag orubblig står kvar i rätt cirkel. Det gjorde jag inte. Det gör jag fortfarande inte. Fast idag har jag klivit in igen, och hittar ganska snabbt tillbaka om jag går vilse. Men egot vill lägga sig i. Passar på att locka bort mig medan jag irrar mig iväg i tankar. Utnyttjar min trötthet. Min skörhet.
Jag kommer att vinna denna gången. Ljuset kommer att komma tillbaka och lösa upp alla illusioner. Var så säker.

Jag har funderat en hel del de senaste veckorna över hur jag blir mindre och mindre intresserad av att ifrågasätta saker. Nu har jag förvisso aldrig varit så uttalat ifrågasättande, och kanske är det därför jag inte platsar så väl på universitetet. ;-)
(När jag dock börjar ifrågasätta vet jag att jag är på väg in i fel cirkel igen.)
Jag blir istället mer och mer tillfreds av att bara vara. Jag är. Du är. Vi är (ett).
Jag är inte alls intresserad av att ifrågasätta varför du gör som du gör. Eller varför jag själv gör som jag gör. Bara ATT du gör. ATT jag gör. Vi gör som vi gör.
Vi gör olika saker. Vi är olika. Även om det bara är en illusion att vi är separerade.
Det är härligt att vi gör. Bara gör.
Jag tänker på samma vis på yogans område. Bara gör. Lyssna till hjärtat.
Du gör vad du gör. Jag gör vad jag gör.
Förr ville jag analysera allt. Chakran hit och nadis dit. Den ena yogastilen var nog lite bättre än den andra. Hur den nu kunde vara det. Den yogastil som passar mig bäst är bäst för mig. Den yogastil som passar dig bäst är bäst för dig.
Jag reagerade på hur andra framställde sin yoga i sociala medier. Idag vet jag att jag inte hade med det att göra. Jag har inte med det att göra. Du har inte med det att göra.

img_2507

Släpp taget. Om dig själv och om andra.

It’s nothing, som Mooji säger. Släpp taget!
Stå på huvudet i sanden eller på en surfbräda i solnedgången. Bär vita kläder, turban och mala. Sitt i en grotta och meditera. Svettas i ett tempererat rum.
Gör vad du vill. Bara gör.
Gör det som är skoj. Njut. Strunta i kritik och ifrågasättande. Strunta i vilken yoga som kom först, eller vilken som är hittepå.
Kroppen är ändå bara en illusion. En slags behållare vi antar när vi håller till här på jorden. Det är det som är i behållaren som betyder något. Det sanna, långt där inne.
Inte vad den kläs i eller hur den rör sig, vilket jobb den går till eller vilken yogastil den anammar.

Jag är…
Du är…
Vi är… (ett)

Kanske skulle jag tillåta mig att vara ”nästansjuk” och krypa ner i soffan ändå. Att unna sig vila är aldrig fel, när det behövs. När jag släpper taget kanske förkylningen bryter ut, eller så blir jag helt frisk. Desto bättre i så fall.

Ha en fin lördag!